Återigen: à gauche!

När jag var i Frankrike pratade jag med en hel del av fransmännen om det stundande valet. Mitt under veckan inträffade någon "skandal". Rättare sagt en iscensatt negative campaigning. Offret på mediaaltaret skulle vara Ségolène Royal. Det gick ju inte hela vägen kan man ju konstatera, där gårdagens segrare var Royal och Sarkozy.

Jag var en av de som gladdes åt Ségolènes kandidatur. Men också en av dem som nedslående nog fick erfara att socialisternas kandidat lagt sig till rätta i nationalismhetsen, rädslan för globaliseringen och s k "intrång" i franskheten, när hon själv i kampanjen började hylla franska flaggan och för första gången började Marseillaisen dåna ut över partianhängarnas skrikande partilojalister.

Men trots allt. Jag håller tummarna för Ségo nu. Det minst sämsta alternativet. Men jag vågar påstå, på flera sätt ett positivt alternativ. Royal är inte lika protektionistisk som Sarkozy är och hennes politik ligger långt ifrån hennes manliga motsvarighets krav på att med högtryckstvätt rensa ut avskummen från les banlieues, förorterna.

De personerna jag pratade med under min vecka i Frankrike deklarerade en efter en hur svårt det var att välja bland kandidaterna. Antingen var de för intetsägande (Royal), eller för högerradikala (Sarkozy). Men jag fick också höra det klassiska argumentet från mina trevligaste nya kompisar, att de skulle rösta på Sarkozy för att han var den enda som gav intrycket av att på ett handlingskraftigt sätt kunna lyfta Frankrike. Jag frågade varför inte Royal gav det intrycket, och då återkom samma typ av svar: hon pratar mest och gör ingenting. Ett argument som taget ur negative campaigning-strategin från Sarkozys stab.

I det sistnämnda argumentet framträder könsaspekten allra tydligast. Ségolène beskylls för att inte ha någon politisk erfarenhet fastän hon arbetat på regeringsnivå och nationellt med politik mestadels av sitt vuxna liv. Det är lättköpta argument för de som känner sig obekväma med en kvinna på presidentposten.

Jag återkommer ständigt i mina tankar till dialogen i Hanne Vibeke-Holsts bok Kronprinsessan som handlar om Danmarks miljöminister Charlotte:

"Åh, Charlotte. Jag är ledsen för att behöva säga det, men även kvinnor vill bli styrda av män. Då känner de sig tryggast."
"Så det är ingen som gillar kvinnor med makt? Varken kvinnor eller män?"
"Nej, det är för utmanande."
"Så kvinnor kan inte bli statsministrar?"
"Jo, absolut!"
"Ja, men...?"
"Det är bara det att de inte kan bli älskade."

De Grönas presidentkandidat, Dominique Voynet, har redan gått ut och deklarerat att de stödjer Ségolène Royal inför andra omgången 6 maj.

Jag säger som tidningen Libération: À gauche!