onsdag, december 09, 2009

Everybody knows...

Jag såg filmatiseringen av Den engelska patienten. Jag har sett den för länge sedan också, men den fick mig att bli smärtsamt påmind om tillståndet i världen.

Medan kameran zoomade ut över den nordafrikanska öknen slog det mig att filmen som utspelar sig på 30- och 40-talet, lika gärna kunde ha ägt rum i dag.

Krigets lärdomar har inte förändrat maktens herrar från att agera egoistiskt och maktfullkomligt.

Jag föreställde mig kunna berätta för barn medan vi såg filmen: titta, så galet de betedde sig förut. I dag löser vi konflikter med dialog och inte konfrontation.

Men det kan jag inte.

I går beslutade EU:s alla utrikesministrar om en deklaration där det framgår att de anser att Jerusalem är den framtida huvudstaden för två stater, dvs. Israel och en framtida palestinsk stat.

Förra veckan besökte Richard Goldstone Sverige, författaren till FN:s rapport om kriget i Gaza i början av året. Han mottog Advokatssamfundets pris Stockholm Human Rights Award. I papperstidningen gick det att läsa ett tag ur ett sammanhang som tagits bort från intervjuns brödtext. Det var i stil med: Fredsprocess? Det finns ingen fredsprocess att tala om.

När jag var i Jerusalem för någon månad sedan pratade jag med lutheranske biskopen Munib Younan. Han sa att världens ledare alldeles för länge blundat för den kritiska förhandlingen om uppdelningen av Jerusalem.

För som han sa, Jerusalem tillhör kristna, judar, muslimer, israeler och palestinier. Världens ledare får inte längre blunda för kriget som utspelar sig om Jerusalem.

Han nämnde att han hade pratat med Carl Bildt om detta. Och i dag måste jag imponerat säga att Carl Bildt gjorde vad han sa. Han har inte som de flesta av världens makthavare fegt tittat på konflikten mellan Israel och Palestina och låtit sig styras av den israeliska förhandlingsdelegationens brösttoner så fort de sätter sig vid förhandlingsbordet med EU eller USA.

Carl Bildts förhoppning att detta kommer att förbättra möjligheterna för palestinierna att sätta sig vid förhandlingsbordet, hoppas jag är mycket god. Hitintills har den palestinska myndigheten förhandlat sig blå utan att kunna presentera några förbättringar i livsvillkor och mänskliga rättigheter för sitt folk.

Men nu händer något viktigt, nämligen att EU erkänner palestiniernas rätt till existens genom rätt till Östra Jerusalem såsom beslutat 1967.

I Jerusalem träffade jag några fantastiska människor, judar och muslimer, som kämpar för fred och möjligheten för samexistens. Dessa människor är fortfarande de som mina tankar söker tröst i, i en värld som alltför sällan får se prov på mod utan grund i egenvinning.



"[...] We die. We die rich with lovers and tribes, tastes we have swallowed, bodies we've entered and swum up like rivers. Fears we've hidden in - like this wretched cave. I want all this marked on my body. We're the real countries. Not boundaries drawn on maps with the names of powerful men. I know you'll come carry me out to the Palace of Winds. That's what I've wanted: to walk in such a place with you. With friends, on an earth without maps [...]"

Den engelska patienten. Michael Ondaatje