Turkiska feminister och Istanbul

Efter några dagars konferens, möten, bazaarpromenader, sufimusiksnjutande och baklavaätande har jag återvänt från den makalösa staden Istanbul.

Jag har fått lyssna på hur feminister i Turkiet arbetar för kvinnors rättigheter under konferensen Active against forced marriages, något som media uppmärksammade.

Det jag uppskattade var att befinna mig i det land som är ett av dem som oftast utmålas i västeuropa som ganska efter i utvecklingen på det flesta plan, och speciellt jämställdhet. Istället för att EU-finansierade projekt ägnas åt att västeuropéerna pratar om människor från mellanösternregionen, så kan vi prata med varandra. En förutsättning för goda utbyten av idéer kan man tänka sig.

Men ju mer jag lyssnade, desto mer förstod jag att Sverige är inte ensamma om att ägna sig åt stark stigmatisering mellan "invandrare" och "svenskar". Fenomenet utspelar sig i alla övriga europeiska länder också.

Pinar Ilkkaracan, som är grundare och ordförande för den turkiska organisationern Women for Women's Human rights (WWHR) - New Ways, pratade om hur övriga Europa exotifierar problemet med mäns förtryck när det begås av en man med utländsk härkomst.

Experterna från Tyskland pratade om hur problemet med tvångsäktenskap och hedersrelaterat våld mot flickor absolut inte är religiöst betingat och föreslog arbetsmarknadsinsatser för att öka integrationen som botemedel.

Det hela var mycket enögt. De som sitter på stålarna ser på problematiken som det passar dem. Turkarna, feministerna som arbetar med andra turkiska kvinnor för att stödja dem, skakar på huvudet och ser på medan EU-medel används till att finansiera projekt som kommer fram till slutsatser som diskuterades för 30 år sedan och dessutom riskerar att öka motsättningar mellan etniska grupper.

Tacka vet jag organisationer som WWHR. Inte nog med att de finns i hela Turkiet, de håller två utbildningar varje år för intresserade kvinnor, training for trainers, där dessa utbildade kvinnor i sin tur startar grupper som ger ringar på vattnet. Det hela är mycket imponerande i och med att de visar stort resultat inom loppet av bara några år. Enligt deras egna undersökningar säger kvinnorna det "empowerment" som utbildningarna lett till har inneburit i 60 procent av fallen att mannen slutat använda våld mot kvinnan. WWHR:s hårt arbetande kvinnor har även skapat filmer/dokumentärer som visats i nationell tv om kvinnors rättigheter i tolv delar, bl.a. en om kvinnors sexualitet som jag själv såg som grep tag om mitt hjärta.

Jag förstod när jag såg de turkiska kvinnorna prata om hur de fått upp ögonen för sin sexualitet och hur viktig den var, att dessa kvinnor organiserar ett samtal som faktiskt saknas i Sverige. Sexualundervisningen i grundskolan är av så varierande kvalitet att den inte ens är värd namnet.

Här har vi något att lära av Turkiet. Jag skulle föreslå att skolverket kollar in filmerna från WWHR, skapar liknande för att använda i undervisningen på svenska skolor i frågor om kvinnors sexualitet.

Sammantaget skulle jag rekommendera EU att lägga pengar på sådant som har en kontinuitet i sig också. Resultatrapporten i slutet av ett årslångt projekt, verkar vara EU:s starkaste drivkraft i stödjandet av denna typen av initiativ. Det är inte helt hållbart i längden.