En röst emot vårdnadsbidraget

Idag sitter jag igen på möte med kommunfullmäktige i Stockholm stad. Denna gång ska vi rösta om den borgerliga majoritetens förslag, att införa vårdnadsbidraget den 1 juli i Stockholm stad.

Vårdnadsbidraget som är en av de största hoten för jämställdhetsarbetet på arbetsmarknaden och i föräldrapolitiken, kommer idag att bifallas av den borgerliga majoriteten. Finland, Norge och Nacka kommun har redan infört varianter av vårdnadsbidrag till sina invånare. Vilket innebär att man upp till att barnet är tre år gammalt kan få ett visst bidrag i att få stanna hemma från från jobbet. I Nacka kommun var 95 procent kvinnor som tog ut vårdnadsbidraget och stannade hemma.

Det är faktiskt fascinerande hur borgerliga politiker kan kämpa för människors rätt till bidrag, som annars menar att varje form av förslappning av medborgarna med bidrag är som sänt från satan själv,

Men i det här fallet pratar vi inte om vilket bidrag som helst.

En miljon människor arbetar deltid idag. Av dessa är 75 procent kvinnor som har tjänster på Lindex och liknande arbetsplatser.

Vi kämpade för kvinnors rätt till arbete under 1900-talet, och uppenbarligen behöver vi fortfarande göra det.

Förslaget som ligger på kommunfullmäktiges bord idag är till exempel inte pensionsgrundande.

Det krävs fortfarande en kamp för kvinnors rätt till social grundtrygghet. Varför ska kvinnor behöva leva på bidrag, få försämrade möjligheter till pensionsgrundande inkomst och tvingas in i deltidstjänster?

Det ska bli ett nöje att trycka på nejknappen till detta dåligt utarbetade förslag från den borgerliga majoriteten. Men det är med sorg jag vet att min röst inte spelar någon roll, utan verkligheten är att kvinnors rätt till heltid, en stabil pension fortfarande ifrågasätts.