Happiness is only real when shared.
Det finns något magiskt med att möta en bok eller en film som griper tag i dig och som du liksom inte kan slita dig ifrån. Det var det som hände mig när jag såg Sean Penns filmatisering av Jon Krakauers bok om Christopher McCandleness resa ut i vildmarken, Into the wild.
Jag fastnade därför att filmen tilltalar något som bor inom mig. Nämligen en sökandet efter lycka och mening med livet. För tio år sedan läste jag Walden av Henry David Thoreau och inspirerades av hans resa mot ett liv avskalat från materiella "behov" och andra världsliga begivenheter, allt för att finna sig själv.
Men att lyckas göra det i den här världen - ska det kräva en avtackning av att leva i den verklighet vi befinner oss i?
Happiness is only real when shared. En dikotomi, men med en djup sanning. Lyckan vi söker efter kan vi bara själva finna, men det är när vi finner människor att dela den med, det är då blir den på riktigt på ett helt annat sätt.
Jag fastnade därför att filmen tilltalar något som bor inom mig. Nämligen en sökandet efter lycka och mening med livet. För tio år sedan läste jag Walden av Henry David Thoreau och inspirerades av hans resa mot ett liv avskalat från materiella "behov" och andra världsliga begivenheter, allt för att finna sig själv.
Men att lyckas göra det i den här världen - ska det kräva en avtackning av att leva i den verklighet vi befinner oss i?
Happiness is only real when shared. En dikotomi, men med en djup sanning. Lyckan vi söker efter kan vi bara själva finna, men det är när vi finner människor att dela den med, det är då blir den på riktigt på ett helt annat sätt.
posted by Zaida at 22:19
2 Comments:
Såg precis samma film. Jag tyckte den vackert skildrade möten mellan människor. Och även att det som i slutändan är relevant är att vi inte är ensamma.
Däremot tyckte jag den var väldigt klyschyig och banal i sin naturdyrkan. Och hans allmänna ödmjukhet rimmade illa med hans oresonlighet gentemot sina föräldrar.
Tyckte också att den var rätt så könsrollsstereotypisk, på det sätt som den manliga huvudpersonen var väldigt oflexibel, handlingskraftig och uppofrandes för en större sak. Medan systern filmen igenom agerade en förstående, kompromissökande kvinlig bifigur, en roll som kändes lite väl bekant.
Ja, du har en poäng. Det är typiskt att kvinnor ska ta rollen som den som förklarar och förstår. Det hade inte fallit sig lika naturligt med en bror i den rollen istället.
Den banala naturdyrkan såg jag inte så mycket utav. Utan snarare hans drivkraft att söka sig till enkelheten, avskalat från värdsliga behov som tar bort fokuset från livets essens.
Skicka en kommentar
<< Home