Snoppmätartävlingen har börjat
Asså, det räcker med att åka från Sverige i en vecka så verkar hela debatten ha fått hjärnsläpp.
Utanför mitt fönster når vindarna upp till 30 sekundmeter och jag läser mitt vardagliga rss-flöde med stigande häpnad. Häpnad och häpnad. Inte så mycket för innehållet. Men för uppmärksamheten.
Medierna verkar ha snoppmätartävling i vem som kan komma på den smartaste dissen mot jämställdhetspolitiken. Det hela faller naturligtvis platt.
Pär Ström, den självutnämnde integritetskyddsombudsmannen, har bestämt sig för att män är mest förtrycktast av alla, faktiskt. (Jag tycker ju att i brist på personlig integritet i lagstiftningen borde vi ha en ombudsman som kämpade för saken, däremot tar det emot det här med självutnämningen.) Hur som haver, det kan inte vara lätt att vara Pär Ström om man enligt honom är så förtryckt.
Jag vill så gärna läsa hans bok! (Kan man få ett ex av någon smart publicist?) Jag vill veta, hur män blir mest förtryckta. Och sedan när tävlingen började. Ja, alltså den tävlingen som handlar om att något kön skulle vara mest förtryckt.
Som feminist ägnar jag mig åt en sak i det hänseendet; beskriva verkligheten för att båda könen ska befrias av könsrollernas ok och att manligt och kvinnligt inte längre blir avhängigt kön.
Sen kör DN en rubriksättningsmässig backflip på ett gäng svenska forskares nya rön om att äkta vardagsjämställdhet har ett pris, och det ska inte hymlas med.
"Vi kan inte bortse från jämställdhetens baksida" heter det.
I artikeln går det däremot att läsa:
Självklart är det hårda insikter som måste komma till stånd för att verklig jämställdhet ska infinna sig i vardagslivet. DN verkar däremot ha slagit knut på sig själva för att få det att låta som en krigsförklaring mot jämställdhetspolitiken.
Däremot tycker jag verkligen att borgarna och s borde ta till sig av kritiken från forskarna. Våga tafsa på frågorna som rör privatlivet. Våga politisera familjepolitiken, släpp biologism-tjafset och erkänn könens irrelevans för vilka val våra liv ska kantas av. Det här är båda könens utmaning.
Och, allvarligt talat. Kan vi sluta med den här "tycka synd om mig på grund av mitt kön"-temat på debatten. Håll er till fakta. Siffrorna, statistiken, rapporterna alla talar sitt tydliga språk om det patriarkala spelreglerna som styr vårt samhälle.
Nu blir det gonatt för mig. En bräda väntar för att användas imorgon bitti. Och innan dess mindre roliga papper att fixa.
Utanför mitt fönster når vindarna upp till 30 sekundmeter och jag läser mitt vardagliga rss-flöde med stigande häpnad. Häpnad och häpnad. Inte så mycket för innehållet. Men för uppmärksamheten.
Medierna verkar ha snoppmätartävling i vem som kan komma på den smartaste dissen mot jämställdhetspolitiken. Det hela faller naturligtvis platt.
Pär Ström, den självutnämnde integritetskyddsombudsmannen, har bestämt sig för att män är mest förtrycktast av alla, faktiskt. (Jag tycker ju att i brist på personlig integritet i lagstiftningen borde vi ha en ombudsman som kämpade för saken, däremot tar det emot det här med självutnämningen.) Hur som haver, det kan inte vara lätt att vara Pär Ström om man enligt honom är så förtryckt.
Jag vill så gärna läsa hans bok! (Kan man få ett ex av någon smart publicist?) Jag vill veta, hur män blir mest förtryckta. Och sedan när tävlingen började. Ja, alltså den tävlingen som handlar om att något kön skulle vara mest förtryckt.
Som feminist ägnar jag mig åt en sak i det hänseendet; beskriva verkligheten för att båda könen ska befrias av könsrollernas ok och att manligt och kvinnligt inte längre blir avhängigt kön.
Sen kör DN en rubriksättningsmässig backflip på ett gäng svenska forskares nya rön om att äkta vardagsjämställdhet har ett pris, och det ska inte hymlas med.
"Vi kan inte bortse från jämställdhetens baksida" heter det.
I artikeln går det däremot att läsa:
Sammantaget visar forskningsresultaten att det krävs ett hårt och ibland smärtsamt arbete i människors vardagsliv för att jämställdhet ska förvandlas från vision till verklighet. Att försöka förverkliga jämställdhetsidealet innebär ofta att kärleksrelationen och partnern ifrågasätts, att vardagslivet uppfattas som komplicerat samt att risken för oenighet om ansvarsfördelningen i hemmet ökar. Allt förändringsarbete är förknippat med ansträngningar, konflikter och ifrågasättande och det vore naivt att tro att strävan efter jämställdhet - som inbegriper vardagslivets alla aspekter och våra allra närmaste relationer - skulle vara ett undantag.Amen.
För att komma vidare i jämställdhetsarbetet kan vi inte bortse från ojämställdhetens förtjänster och jämställdhetens baksidor. Våra undersökningsresultat visar att jämställdhet uppenbarligen har ett pris som måste betalas. Dessa insikter måste beaktas och tas på allvar av politiker och beslutsfattare. Risken är annars att svenskarna överger tron på jämställdhetspolitiken och med hänvisning till biologi, tradition eller religion accepterar status quo.
Självklart är det hårda insikter som måste komma till stånd för att verklig jämställdhet ska infinna sig i vardagslivet. DN verkar däremot ha slagit knut på sig själva för att få det att låta som en krigsförklaring mot jämställdhetspolitiken.
Däremot tycker jag verkligen att borgarna och s borde ta till sig av kritiken från forskarna. Våga tafsa på frågorna som rör privatlivet. Våga politisera familjepolitiken, släpp biologism-tjafset och erkänn könens irrelevans för vilka val våra liv ska kantas av. Det här är båda könens utmaning.
Och, allvarligt talat. Kan vi sluta med den här "tycka synd om mig på grund av mitt kön"-temat på debatten. Håll er till fakta. Siffrorna, statistiken, rapporterna alla talar sitt tydliga språk om det patriarkala spelreglerna som styr vårt samhälle.
Nu blir det gonatt för mig. En bräda väntar för att användas imorgon bitti. Och innan dess mindre roliga papper att fixa.
posted by Zaida at 23:33
8 Comments:
Pär Ströms bok kan laddas ner som pdf (eller mp3 för den delen) här – gratis.
Och när du nu uppmanar andra att hålla sig till fakta, statistik och rapporter, som du menar talar sitt tydliga språk, så kan du väl själv föregå med gott exempel och svara på ett par – naturligtvis enkla – frågor:
1. Var någonstans har Pär Ström sagt att "män är mest förtrycktast av alla"? Jag har nämligen läst såväl hans bok och artiklar som hans blogg och hittar ingenstans ett sådant påstående, utan fastmer en hållning att män och kvinnor båda missgynnas ungefär lika mycket i samhället och en verklig jämställdhetspolitik ska åtgärda där problemen finns, inte där de hittas på med missvisande feministisk pseudoforskning, vilken är utformad för att dölja mäns utsatthet, t. ex i fråga om partnervåldet.
2. Var finns den fakta, statistik och de siffror och rapporter som styrker föreställningen att kvinnor skulle misshandlas mer än män i relationer? Feminismen (t. ex. ROKS) utgår nämligen från den hållningen och du själv har hävdat - utan källa - att "99 procent av våld i när relationer utövas av män mot kvinnor. Den resterande delen är kvinnor som slår män.". Samtidigt visar ju alla seriösa fakta, siffror, rapporter och statistik i frågan att kvinnor misshandlar män lika mycket – minst - i relationer.
Vi som hänger med har ju bara de allra senaste dagarna kunnat läsa om hur en kvinna häktats för mordförsök på en man, en dotter grovt misshandlad sin 71-årige far, en annan kvinna gett sig på husdjursmisshandel och en modell kidnappat och bitit sin expojkvän.
– Tydligen misshandlar kvinnor män inte bara i relationer och det räcker visst inte ens att lämna en kvinna för att slippa hennes våld och angrepp.
Tackar Nisse för kloka kommentarer. Nu behöver jag knappt skriva något :)
Omoget att kalla det hela för "snoppmätartävling". Det inger ju inte direkt förtroende.
Pers slutsatser är mycket goda och något som jämställdhetsdebatten verkligen borde ta till sig. Då kanske vi kan komma tillbaka till feminismens utgångspunkt som Per talar om i boken: där könet inte spelar någon roll och där ingen sida varken har fördel eller skuldbeläggs.
Någon gång ska jag köra statistik på hur många män respektive kvinnor som faktiskt kommenterar mina inlägg på feministiska teman.
Under tiden fortsätter snoppmätartävlingen. Undrar vem som vinner.
"Som feminist ägnar jag mig åt en sak i det hänseendet; beskriva verkligheten för att båda könen ska befrias av könsrollernas ok och att manligt och kvinnligt inte längre blir avhängigt kön."
Är alla andra beskrivningar av verkligheten, med samma syfte, "snoppmätartävlingar" eller bara några?
Sen undrar jag vad du vill ha sagt med att du tänker genomföra en statistisk analys av könstillhörighet hos dem som väljer att kommentera feministiska inlägg.
Begreppet "snoppmätartävling" ger ju knappast något fördelaktigt debattklimat. Det förnedrar mig och mina åsikter. Jag är också för jämställdhet, inte "matriarkala maktstrukturer" (dvs. jag vill inte att kvinnorna ska ta över männens roll som "det upphöjda könet", lika lite som jag vill ha kvar männen i den rollen). Strävan borde ju vara att könen ska vara just jämställda. Då måste båda sidors problem tas på allvar. Jag är mycket förvånad över att vi inte tycker likadant i denna fråga, det förväntade jag mig av en partikamrat.
Nisse
Det blir faktiskt lite pinsamt när du beskriver hur hemskt utsatta män är i relationer. Hur många män är det som får skyddad adress för att deras flickvänner är ute efter att mörda dem? Det är en jävla skillnad på en örfil och grov misshandel. Är det inte dags att vakna och inse att vi inte har ett jämställt samhälle och att det faktiskt inte är männen som är diskriminerade.
Jag har inte någonstans påstått att män skulle vara "hemskt utsatta" i relationer, utan bara pekat på att kvinnor är lika våldsamma mot sin partner och belagt det med källor och exempel - precis som feminister brukar göra när de - faktiskt - beskriver (läs: ljuger om) hur hemskt utsatta kvinnor inte är i relationer. Att det sedan är en "jävla skillnad mellan en örfil och grov misshandel", vet var och en över sju år, utom då Eva Lundgren; så du får vända dig till henne med din fantastiska upptäckt.
Men din fråga om hur många män som får skyddad adress är tankeväckande, eftersom det faktiskt kan vara så att det faktum att färre män lyckas utverka det, stärker mitt och Pär Ströms resonemang om hur män diskrimineras.
För att du ska få skyddad adress eller ens besöksförbud för någon, så krävs nämligen att personen är dömd i domstol för något brott mot dig - här misshandel. Samtidigt vet vi att:
1. Lagstiftningen är könsdiskriminerande mot män, eftersom det inte finns någon mansfridslagstiftning, men en kvinnofridslagstiftning sedan 850 år i landet.
2. Även om män har rätt enligt lagen att anmäla sin kvinna för misshandel hemma, så diskriminerar rättsväsendet män ytterligare, eftersom praxis är att skydda och tro på kvinnan.
3. Starka statsstödda lobbyorganisationer jobbar för kvinnor som misshandlas, men inga offentliga resurser läggs på att hjälpa män som systematiskt misshandlas. Detta har i dagarna lett till ännu ett sexistiskt beslut från högsta statsfeministiska ort om att kvinnors mord på män inte ska utredas lika mycket som mäns på kvinnor.
Ovanpå detta ligger starka könsfördomar i rättsväsendets medlemmars undermedvetna om att män minsann kan och ska skydda sig själva även mot en kvinna som vill mörda dem. (Kanske förstärks den tanken av vänsterns diskriminerande hållning och propaganda om att bara "de underordnade" i samhället ska få hjälp, medan "de överordnade" ska klara sig själva och t o m kuvas av "de underordnade".)
Men det kanske är dags för män att kräva sin självklara rätt till skydd från mordiska före detta älskande kvinnor, när det kan gå så illa att kvinnan av svartsjuka tar till en slägga och dänger honom i huvudet - flera gånger. (Kanske kan någon feminist föreslå att besöksförbuden kvoteras.)
I övrigt har en kvinna i Rimbo misshandlat sin man, sedan senaste kommentaren.
Om du fortfarande vill läsa boken när du är tillbaka i Stockholm har jag ett ex som står och samlar damm på min "olästa böcker som jag fått gratis inte har hjärta att slänga"-hylla.
Skicka en kommentar
<< Home