onsdag, december 19, 2007

Skulle en GPS hindra idrottare från att dopa sig?

Carolina Klüft och Stefan Holm är eniga tillsammans med Riksidrottsförbundet om att idrottare bör övervakas med gps-sändare i kampen mot dopning.

Ett inopererat datachip var inte heller främmande för Klüft.

Okej, förklara för mig hur ni tänkte nu. En gps-sändare som hindrar idrotts- män och kvinnor från att dopas? Eller att ett datachip skulle göra jobbet?

För att datachippet skulle kunna detektera ett eventuellt dopningspreparat i blodet?

Det jag vet om några av de största dopningsskandalerna i världen är att idrottaren ofta fått preparaten av sin tränare eller kanske till och med drabbats av omedveten dopning genom att tränaren lurat i dem de i tron att det är något annat.

Okej.

Men även om man nu fixar sina dopningspreparat själv - utan tränarens assistans - var någonstans hjälper gps-sändaren eller det här eventuella datachippet oss att konstatera att en dopning skett?

När man stannat för länge hemma? När träningslägret i Sydafrika gav utrymme för en utflykt till något skumt område utanför staden? En tripp till hamnen?

Ja, inte vet jag hur det är tänkt.

Hur det nu gick till att tro att grova kränkningar av den personliga integriteten skulle leda till färre dopningsbrott, det undrar jag.

En mer ologisk härledning får man leta efter.

4 Comments:

Blogger Johan Hedin said...

För det första handlar det om GPS-mottagare, inte sändare. Det enda som sänder ut GPS-signaler är de satelliter som snurrar runt jorden.

Jag kan inte påstå att jag delar hennes förslag, men ett huvudproblem är att doping-kontrollanter inte vet var de aktiva befinenr sig och att de trixar med detta (eller glömmer). Med någonslags spårning vet man i varje fall var de befinner sig (idag sköts det av att de fyller i långa papper med var de planerar att vara).

Sedan krävs det ju viss logistik att dopa sig också. Det kostar pengar och tar plats och tid. Därför är det relevant att kunna smita undan "till något skumt område utanför staden" som du skriver. Inte minst om man måste hålla det hemligt även för lagkamrater, tränare och förbund.

19 december, 2007 15:00  
Blogger Karin said...

Ja, alltså idrottutövarna måste rapportera in var de kommer att befinna sig, eftersom de alltid ska finnas tillgängliga för oanmälda tester.

Som det är nu händer det att planerna ändras, att de glömmer rapportera, eller befinner sig på platser där det inte finns internet etc. Och då kan de inte bli föremål för dopingkontroller. Det står väl i artikeln?

Inte vet jag om det är bra. Men det visar att doping verkligen är utbrett. Trist.

19 december, 2007 20:31  
Blogger Camilla said...

Helt, otroligt. Hur kan man be om att få bli övervakad? Vara en slav, mot en bra betalning.
Ologiskt, var namnet.

19 december, 2007 21:11  
Blogger Johan Hedin said...

Camilla:
Det är det som är så obehagligt med hela dopingjagandet. Det finns inget alternativ till en "hård linje" med kontroller och övervakning om man gett sig på den vägen. Med detta följer också en hel massa justitiemördande och korruption, eftersom;
- man kan råka få i sig dopingpreparat utan egen förskyllan
- man kan ta fullt lagliga mediciner emot sjukdomar som råkar innehålla fel substanser
- man kan få tillstånd att ta dessa mediciner av samma skäl (och naturligtvis missförstå om man har detta tillstånd eller ej).
- man kan nyttja ett sådant tillstånd för att ta substanser som höjer ens prestation.
Osv.
Du kommer inte undan; byråkrati, övervakning, kontroller, svågerpolitik, fuskande, moralism, lögner, regelrytteri, osv, osv.

Personligen skulle jag hellre se att man tillåter (det mesta av) doping och blir av med den här problematiken en gång för alla.

20 december, 2007 10:39  

Skicka en kommentar

<< Home