Sjukt bra, Moore

Livet efter jobbet igår kunde inte ha börjat bättre när min vän Victor mötte upp mig utanför riksdagshuset igår, vi skulle ju se premiären på Michael Moores nya film Sicko. Efter lite lovebombing styrde vi kosan och cyklar mot biografen på drottninggatan.

Inte visste jag att var i färd att se en av de bästa filmerna någonsin. När jag säger filmer, menar jag verkligen alla jag sett. Det kanske inte faller alla på läppen att blanda fiktion och dokumentär, men det bryr jag mig inte så mycket om. Den här filmen var sjukt jäkla bra.

Jag var så imponerad av Michael Moores dramaturgi som successivt tog över hela mitt engagemang.

Även om Moore vänder sig till en amerikansk publik imponeras jag djupt av hans enkla men ändå intellektuella retorik.

Inledningsvis tar hans patos över åskådaren genom de människor som får träda fram som offer för det nyliberala försäkringsjipposystemet till sjuk- och hälsovård som USA bedriver. Om 50-åriga föräldrar som är tvungna att ge upp sina liv, sälja hus och allt för att flytta hem till sina 20-åriga barn för att klara sig. Kvinnan som gråter när hon berättar om sin döde man som nekades all vård mot sin njurcancer trots försäkringar som skulle täcka allt.

Och de före detta försäkringsbolagsarbetarna som träder fram med sin svarta samvete.

Jag gråter och skrattar om vartannat under filmens gång. Och jag är inte speciellt blödig anser jag själv. Men Moore lyckas med sitt ärliga uppsåt fånga känslor och engagemang. Jag är glad att jag delar samma politiska engagemang med en så skicklig dokumentärfilmare.

En ovillkorlig vetskap har stannat kvar i mig efter att jag såg filmen igår. Den här filmen säger något viktigt om den svenska vården och välfärden. Den väcker frågan om hur det är ställt med den "allmänna" sjukvården. Har alla verkligen möjlighet att få hjälp idag, som behöver? Nej, så är det inte. Tydligast är ju detta inom tandvården. Att tandvården inte omfattas av samma regler som gäller för vård av övriga delar av kroppen - det är också sjukt. Rapporter om ungdomar och äldre som har sämre tänder för att de inte har råd att gå till tandläkaren läser jag varje år. Är det inte dags att förändra detta till exempel?

Eftersom Moore vänder sig till en amerikansk publik avstår jag från att racka ner på bristerna hans exempel från länder som England och Frankrike. Det är ändå bra om amerikanerna upplyses om solidaritet genom att inspireras av bättre exempel.

Sedan blev det olustigt att se hans okritiska exempel av den kubanska sjukvården, som må vara en av de bättre i världen, men hur vet jag att det verkligen är röda mattan ackompanjerat med medicinska experter på alla områden som möter mig om jag går in på ett kubanskt sjukhus? Nä, inte riktigt trovärdigt var det.

Men inte desto mindre var hans poäng trots allt politiskt hysterisk - arbetare från ruinerna vid WTC efter 9/11 som söker sjukvård i det mest hatade landet av USA, och får det. Ja, pr-makarna för Castro måste ha varit nöjda. Jag förmodar att de amerikanska försäkringsbolagen inte ens ryckte på axlarna, det kan ju vara svårt att se filmen för företagets vinstkurva som sitter inbränt på deras hornhinna.

Moores filmer är kort och gott en av de bättre politiska adrenalininjektioner som går att finna.