Britney Spears hemsöker mig

Egentligen kanske jag inte borde bry mig.

Men jag kan inte låta bli.

Egentligen borde kanske klockan säga till mig att gå till sängs och istället bry mig om mitt försämrade morgontillstånd om jag inte knyter mig nu.

Men jag kan inte låta bli.

Med Ani DiFranco i mina högtalare manas jag istället fram till mitt erkännande.

För jag har fått ett spöke som hemsöker mig, och hon heter Britney Spears.

Hon följer mig nästan varje dag. Hon berättar om urflippade saker hon gör. Och jag lyssnar.

Ofta försöker jag prata med henne. Berätta att hon lever i en sjuk värld. Att alla de där pengarna, berömmelsen och kändisarna hon frotterar sig med och söker bekräftelse från bara är luft.

Att egentligen betyder status och materiella saker ingenting. För i grund och botten letar vi alla bara efter kärlek och någon som kramar om oss ibland för att må bra.

Resten är våra fabricerade behov på planeten Jorden.


Hon lyssnar ju aldrig på mig. Och det gör ont i mig. Jag inser ju att jag pratar med ett spöke. Hon är inte där. Och inte jag heller.

För Britney Spears har inga vänner som berättar om vad som är värt något i livet. Britney Spears är ett fenomen/varumärke som alla vill kunna skvallra om, ta på, uppleva och tjäna pengar på.

Det är som den där senaste, overkligt dyra väskan - fast skillnad här är att vi pratar om en människa.

Joyce Carol Oates beskrev det här så fantastiskt bra i boken Blonde. Boken om Marilyn Monroes liv. Kvinnan som egentligen hette Norma Jean.

Norma var en fantastiskt begåvad kvinna, men hon förföll i droger och ett gigantiskt beroende av bekräftelse. Jag vill inte säga att någon kvinna egentligen är ett offer. Varje människa har ansvar för sitt eget liv. Men vi kommer aldrig ifrån verkligheten, oavsett hur starka och smarta vi är.

Att vi lever i ett patriarkat där männen bestämmer spelreglerna. Och i Norma Jeans, så väl som i Britney Spears liv, verkar detta vara smärtsamt verkligt.

Så här beskriver Joyce Carol Oates Norma Jeans inställning till sin man, den kända baseballspelaren, Joe DiMaggio:

Hon var förtvivlat kär i honom. Hon ville föda hans barn, hon ville vara lycklig med honom - göra honom lycklig. Han hade lovat att han skulle göra henne lycklig. Hon måste lita på honom. Det var han och inte hon som hade nyckeln till lycka.

I boken Blonde förfaller Norma i en dimma av droger. Hon intalar sig själv att det som kommer göra henne lyckligast på jorden är att få ett barn. Och bekräftelsen på att hon duger söker hon från män. Och hon är livrädd för offentlighetens ljus som ständigt dömer henne för minsta sak hon gör.

Mitt spöke, Britney Spears, kliver fram ur dimmorna och jag ser henne för den hon är.

Och det hela verkar farligt likt Norma Jeans öde, och vi vet alla hur det slutade.