Livet ur en kvinnas ögon

Jag hade precis pratat färdigt med min syster i telefonen, när jag tänkte att jag skulle se den där dokumentären om kvinnor på SVT. Jag var trött och letade efter fjärrkontrollen i en vånda. Skulle jag kanske bara välja stereofjärrkontrollen istället chilla till skön musik istället för att vara så där superseriös och titta på en dokumentär?

Jag tänkte att jag måste ge den en chans iallafall.

När jag slog på sitter en gammal, liten koreansk kvinna och pratar om hur förbannad hon blir på sin man när han står och bankar på något framför garageporten om dagarna. Jaha, tänker jag. Gäsp, tänker jag efter den första tanken.

Sakta, sakta. Jag skulle nästan säga i ultrarapid nystas hennes livshistoria upp. Det är inte förrän i slutet jag börjar tänka på att det jag tror är ultrarapid är ju faktiskt bara livets takt. Verkligheten är speglas ju trots allt inte 1-sekundsklipp på MTV.

76-åriga Young-Ja Wike gifte sig med en amerikansk soldat för att komma bort Korea, fattigdomen och kriget.

Hon berättar om sina söner. Hon berättar om sina söner samtidigt som hon konstaterar att hon tvättar deras kläder. Hon beskriver sin oro för att de aldrig ska gifta sig, för att de aldrig ska ta tag i sitt liv och för att hon aldrig ska kunna få dö.

Jag tänker fördomsfullt för mig själv att kvinnan säkert pratar om sina 23-åriga söner som inte orkat ta tag i sig själva för att hitta eget boende ännu.

Då säger hon att hennes äldsta son är 45 år gammal. Kameran sveper genom den äldsta sonens rum. Travar av hårdporrvideorullar. Hantlar. Pornografiska tidskrifter i prydliga högar.

Hennes näst äldsta son visar sig vara i 40-års åldern också och berättar om hur han suttit inne för drogförsäljning av olika narkotika.

Och så en rullande bild på förortshuset de bor i, hon, hennes man och två vuxna söner. Plötsligt hörs en röst innifrån: "Håll käften för helvete och gå ut härifrån!" Inte långt efteråt öppnas en dörr av en försynt Young-Ja som försiktigt stänger dörren efter sig och tar sin tillflykt till chilipepparlandet.

Jag tänker att det kanske var hennes man som hade skrikit. Men Young-Ja säger tyst att hennes äldsta son har ett starkt temperament.

Under hela dokumentären får den lilla kvinnan som knappt kan prata engelska utstå starka smädelser från de enda människor hon har i sin verklighet, hennes söner och hennes man.

Det verkar vara fullt normalt för dem att be henne hålla käften - fastän hon inte säger någonting.

Young-Ja berättar när hon sitter bland sina chilipeppar om när hon var lycklig. Det var i Korea med hennes första man och deras fyra barn. Men mannen blev inkallad till krigstjänstgöring och försvann. Efter ett halvårs väntan och svält, tog Young-Ja sina barn på flykt. Alla barnen dog under den långa flykten och vandringen. Och så gråter hon mitt bland all chilipeppar över smärtan från det förflutna.

I slutet kommer hennes dotter på besök. Young-Ja står och diskar disken efter maten hon lagat till sina söner och man. Ingen har tackat henne för maten eller sagt att den var god. Dotterns andra mening är att fråga om 6000 dollar. Young-ja försöker förklara att hon inte har såna pengar och att hennes dotter måste stå på egna ben. Då drar dottern en utdragen klagovisa om hur mamma minsann kunnat ge pengar till sönernas bilar men inte till henne - och eftersom hon blev sexuellt utnyttjad som liten är detta mammas fel och därför måste hon ge henne pengarna, "det är det minsta du kan ge mig!".

Vid det här laget klarar jag knappt av att se dokumentären. Det gör ont i hjärtat att se den här lilla kvinnan. I ett land där hon är helt isolerad och förpassad till sällskapet av tre män som verbalt spottar på henne varje dag.

Young-ja berättar att hennes första man hade letat reda på henne efter många år och efter att hon gift sig med den amerikanska soldaten. Han hade överlevt kriget. Han hade bett henne att följa med honom. Men hon sa till honom att hon inte kunde, att hon skämdes och att hon nu får leva med det.

När jag ser henne ser jag en kvinna som tänker att hon får stå sitt kast. Hon valde att gifta sig med en västerlänning och nu tycker alla i Korea att hon är en "västhora". Nu får hon stå sitt kast och utstå det livet som finns kvar i USA.

Mitt hjärta brister. Jag önskar att jag kunde göra något. Jag önskar jag kunde ta med henne på söndagspromenader och få prata om livet och det som varit.

Så många ensamma människor och så många som anklagar sig själva för omvärldens ondska.

Vilken fantastisk dokumentär. Den går igen på lördag, kl 16.55 på tvåan. Alla som kan borde verkligen se den! Och glöm inte att krama era mammor och berätta hur underbara de är.