Jag måste säga hejdå

Hur säger man farväl för evigt till någon man älskar? Jag kan säga att jag inte vet. Orden krånglar in sig i tankar om att säga det som borde vara det rätta för stunden och strupen vägrar låta någonting passera för att där har det bildats en klump som flyttar smärtan till ögonen och tillbaka till hjärtat och sedan börjar det hela om igen.

Olika farväl gör olika ont. Men farväl för alltid gör alltid ondast. Om det så handlar om någon som aldrig mer kommer vandra på denna jord eller som kommer att fortsätta utan dig.

Det finns någonting i mig som önskar att jag får träffa dem igen. De jag sagt farväl till för alltid. Jag skulle kunna nöja mig med att på avstånd få se att de mådde bra, var lyckliga och att deras liv inte stannat vid den punkten vi tog farväl. Ibland kan jag dagdrömma om hur fantastiskt det vore att få veta att min pappa levde lycklig, någon annanstans, varsomhelst egentligen. Men den möjligheten fick inte pappa.

Jag är inte den som hatar att säga hejdå. Jag är mer rädd för det. Jag är rädd för för konsekvenserna av hejdået. Jag är nog rädd för det definitiva.

Men att vara rädd är en del av livet. Det går inte att sluta kasta sig in i nya möjligheter som riskerar att skära känslor i bitar och använda hjärtan som tillhyggen i baseballmatcher. Jag tror att Kierkegaard skulle hålla med.

Adiós mi angelita. Siempre te amaré.