Det politiska arbetets baksida

Ingen av oss tycker egentligen om att prata om det. För vi vet att de vädrade känslorna kan innebära att vi hör vad vår logiska röst ifrågasätta förutsättningarna för att arbeta politiskt. Men vi är alla en del av en tyst överenskommelse, det som hände Anna Lindh kan också hända vem som helst av oss i vårt politiska arbete.

Efter dokumentären om Persson igår väcktes många minnen till liv. Jag hade inte sett presskonferensen sedan den ödesdigra dagen då Anna dog. Jag försökte pressa tillbaka tårarna, men det var oundvikligt. Helt plötsligt kom jag ihåg exakt vad jag gjorde och var jag var då jag nåddes av hennes dödsbud.

Anna och jag skulle deltagit i samma stora tv-debatt om EMU på TV4 den dagen. De resterande dagarna av valrörelsen tittade jag konstant över axeln. Absurt paranoid för att vad som kunde hända.

Men sanningen är att det är inte paranoidheten som ligger bakom. Det är den hårda verkligheten där mina politiska kollegor mottar mordhot när de går på gatan på stan i form av: "du ska dö din jävel!".

Jag inser själv att jag förtränger många av de hot jag fått och ageranden från hotfulla personer när man bedriver valrörelse. Speciellt då man ständigt befinner sig i den mediala hetluften.

Men jag orkar inte tänka på det. För skulle jag det skulle jag inte vilja fortsätta. Och då innebär det att de har vunnit, de som vill tysta våra tankar. Och det får vi aldrig låta ske.