Blockbashing är kul. Politik är kul.

Alltså, kampanjarbete är fetilicious. Det är alltid upp och ner, precis som livet. Men nu är jag så glad över att jag har tryckt upp mitt kampanjmaterial som Magnus har gjort ett fantastiskt jobb med. (Magnus är min hjälte. Puss på dig!)



I lördags hade jag en debattartikel inne i Nerikes Allehanda mot moderaternas homofobiska politik. Jag lackade när jag såg moderaterna försöka komma undan en moderatpolitikers inlägg om att äktenskapet bara är menat för en man och kvinna med att enbart deklarera "det är inte vår politik" i en extremt kort replik. För att vara kortfattad kan man ju bara hänvisa till RFSL:s undersökning som konstaterade att (m) är näst sämst innan (kd) på HBT-frågor *surprise*. Ska ju bli kul att se om någon moderat får för sig att svara.



Okej.

Idag har jag besökt två SFI-klasser i Vivalla i Örebro. Det var jättekul att prata med dem alla om sina svårigheter att få jobb. Om deras aversioner inför att bli socialbidragstagare och deras drömmar om att få ett enkelt jobb som gör deras tillvaro socialt och ekonomiskt meningsfullt i Sverige. De frågade även om varför vi i miljöpartiet var motståndare till EU, varför vi arbetar för arbetstidsförkortning och vad vi vill göra åt ungdomar som är stökiga och tenderar att begå brott. Det var bara intressanta frågor jag fick. Tack för den förmiddagen alla!

Sedan blev det obligatoriskt valstugehäng. Det kom in en kvinna som förklarade att flyktingar måste som flera partier tycker skriva på ett kontrakt om att de tänker läsa svenska och arbeta om de tänker bo Sverige. Jag förklarade för henne att bara närvaron av ett sådant kontrakt talar om för flyktingar att vi utgår ifrån att de är bidragsberoende, utsugande, socialt inkompetenta människor. Vi utgår inte från att människor som kommer till vårt land faktiskt gör det för att de flyr från förtryck och förföljelse och sedan i den här fristaden de får också vill jobba och vara en del av samhället som alla andra.

Alla dessa asmesiga förslag om hårdare krav för att få studiebidrag för att läsa på SFI (socialdemokraternas förslag (förresten visste ni att studiebidraget som ligger på 5500 kr för SFI-studenter och praktikanter har legat på samma nivå sedan 1995, skamligt säger jag) , invandrarkontrakt, språkkrav (folkpartiets + övriga borgarpartiers förslag numera) är bara den feges sätt att omskriva en främlingsfientlig inriktning på integrationspolitiken och avhumanisera vår solidaritet med människor i världen som behöver vårt stöd.

Jag brukar fråga mig var dessa strömningar kommer ifrån? Jag menar, de är trots allt inte så ovanliga i dagens Sverige. Speciellt inte om man sitter lite avskilt med vederbörande. Då kommer långa förklaringar om att "i sanningens namn är det förbannat viktigt att ställa krav på invandrarna så att de inte kommer hit och tror att de kan leva på bidrag, ta våra jobb och våra kvinnor ifrån oss".

Är vi rädda? Är vi rädda för det okända som kastar upp en bild mitt framför oss om hur världen också kan fungera?

Men tro nu inte att jag skulle hymla med folkgruppers krav på att förtrycka mänskliga rättigheter som t.ex. åsiktsfriheten och jämställdhet. De universella mänskliga rättigheterna är inte förhandlingsbara.

Men deras patriarkat och diktatur ger oss inte rätten att behandla dem som människor värda mindre än oss själva. Men deras stapplande svenska, blatteuppsyn och konstiga namn som får oss att efter "hej" säga "var kommer du ifrån då?" istället för att fortsätta det samtalsämnet som egentligen var anledningen till mötet.

Integration my ass. I borgarnas och sossarnas wannabe-smygrasistiska värld är assimilation den bakomliggande teorin.

När ska vi alla acceptera varandras olikheter? Hur svårt ska det vara?

Det här med olikheter får mig lite osökt att tänka på den här valaffischen jag såg på östermalm:



Moderatlogik fascinerar mig: renhet = bortrengöring av ickeexisterande klotter på östermalm = klottrare är pöbel = ut med pöbeln = rösta på moderaterna = okej?


Eller ta det här kristallklara politiska statement från SL:



Finn ett fel någon?