Elda under din vrede bannemej
På riktigt. Civilklädda poliser som använder våld mot enskilda utan att kunna efterhandsidentifieras. Lagförslag om fejkad identitet för poliser. Polisförbundets krav på polisers rätt att brottsprovocera och åtalseftergifter för poliser som begår brott under fejkad identitet. Vet folk om att detta håller på att ske? Eller är detta ett tyst samtycke till "hårdare tag"?
Idag lever vi i ett samhälle där ärkepuckon smashar centerpartiets lokaler på grund av ett politiskt förslag. Där poliser tiger i förhör om sina kollegors användande av våld. Och så går våldscirkeln runt. Det är tröttsamt.
Stockholm är dessutom en stad där vi invånare har ett default-läge av misstänksamhet mot varandra. "Är han en våldtäktsman?", tänker oftast tjejer om män som går bakom dem på väg hem när det är mörkt. "Är det där ett psycho?", om någon som bestämt sig för att sjunga för fulla lungor på tågperrongen. Allting är misstänksamhet.
Till skillnad från Aftonbladets ledarskribent Åsa Petersen värms därför mitt hjärta av det samhället kallar för "naiva" initiativ av "extremister" och kanske till och med "terrorister". Petersen tycks vilja sålla sig till medieretoriken "nu drar vi alla över en kam". Jag tycker också att våldet i demonstrationer är fruktansvärt onödigt. Men jag blir glad när jag hör att någon fortfarande tror att vi tillsammans kan bygga ett samhälle där vårt syfte som människor inte är att vara kuggar i ett ekonomiskt hjul som använder oss tills vi går sönder, utan för ett samhälle där vi kan bo tillsammans i fred, kärlek och enligt devisen frihet under ansvar.
Dessutom tycker jag att någon som gjorde banderollen har väldigt god smak i lyrik. Ingrid Sjöstrands dikt fanns nämligen med i miljöpartiets första partiprogram.
Idag lever vi i ett samhälle där ärkepuckon smashar centerpartiets lokaler på grund av ett politiskt förslag. Där poliser tiger i förhör om sina kollegors användande av våld. Och så går våldscirkeln runt. Det är tröttsamt.
Stockholm är dessutom en stad där vi invånare har ett default-läge av misstänksamhet mot varandra. "Är han en våldtäktsman?", tänker oftast tjejer om män som går bakom dem på väg hem när det är mörkt. "Är det där ett psycho?", om någon som bestämt sig för att sjunga för fulla lungor på tågperrongen. Allting är misstänksamhet.
Till skillnad från Aftonbladets ledarskribent Åsa Petersen värms därför mitt hjärta av det samhället kallar för "naiva" initiativ av "extremister" och kanske till och med "terrorister". Petersen tycks vilja sålla sig till medieretoriken "nu drar vi alla över en kam". Jag tycker också att våldet i demonstrationer är fruktansvärt onödigt. Men jag blir glad när jag hör att någon fortfarande tror att vi tillsammans kan bygga ett samhälle där vårt syfte som människor inte är att vara kuggar i ett ekonomiskt hjul som använder oss tills vi går sönder, utan för ett samhälle där vi kan bo tillsammans i fred, kärlek och enligt devisen frihet under ansvar.
Dessutom tycker jag att någon som gjorde banderollen har väldigt god smak i lyrik. Ingrid Sjöstrands dikt fanns nämligen med i miljöpartiets första partiprogram.
Elda under din vrede
med maktens nyheter
Dämpa inte din smärta
över livet
som stjäls ifrån oss
Trösta inte din sorg
över världen
som våldtas inför våra ögon
Elda under din vrede
Ingrid Sjöstrand
posted by Zaida at 21:05
4 Comments:
Jag antar att det enda sättet att stoppa våldet och frustrationen är genom att erbjuda ungdomar en plats i det demokratiska rummet. Dagens partier har slutat lyssna på unga och därför uppstår dessa sorgliga skådespel på våra gator.
Det är inte ok att ungdomar ska behöva flytta hundra gånger per år. Det är inte ok att få har råd att betala för SL-kortet. Det är inte ok att man nte har råd att gå till tandläkarn. Därför har jag och några vänner startat ett nytt parti: Ungdoms- och studentpartiet. vi ställer upp i Stockholms kommun och Landsting.
Men jag tänker rösta på dig i riksdagsvalet. ;)
Den som använder våld för att uppnå politiska mål i en demokrati skall faktiskt inte ha något annat än batong. (Med urskiljning, givetvis. Endast mot våldsverkare.)
Däremot bör man givetvis premiera de ungdomar som engagerar sig och använder de rätta metoderna (dvs ickevåld). Då får man samtidigt en uppfostrande effekt, då folk lär sig att våld inte lönar sig. En del av det är att kräva att de ickevåldsamma reclaimarna tar avstånd från de våldsamma reclaimarna. Rörelser som inte klarar av att ta avstånd från våldet förtjänar inte heller något inflytande.
Hej Karim! Det var länge sen! Hoppas allt är bra med dig. Jag sympatiserar med många av studentpartiets krav. Bra att ni organiserar er och driver på debatten. Ser fram emot att träffa dig i valrörelsen!
hej!
kom in på den här bloggen för att jag googlade på "frihet under ansvar", ett uttryck som jag filosoferar runt ganska mycket. det var kul att jag kom in på en sida relaterad till miljöpartiet eftersom de antagligen kommer få min röst i årets val.
hursom... jag förstår att det här mest handlar om politik och inte filosofi, men är inte politik en sorts manifestering av olika filosofier och moraliska värderingar? innan jag flummar bort det här helt så vill jag komma till sak. jag har länge funderat på vad jag egentligen tycker är viktigt i livet och blir mer och mer irriterad över att jag hamnat i ekorrhjulet här i stockholm.
ett problem jag har är att hantera min arbetssituation. jag har kommit fram till föjande: jag vill inte jobba. åtminstone inte med saker som perpetuerar samhällets värderingar som det ser ut idag, vilket innefattar nästan alla jobb man kan få. folk kämpar så mycket för att få igång sin karriär och eftersträva ideal som inte rimligtvis är uppnåeliga för de flesta av oss. detta gör många deprimerade och modfällda. för andra, som har stark vilja och mod, går det bättre.
jag vill inte att samhället ska uppmuntra denna livsstil. jag vill inte heller att man försöker utföra första hjälpen på folk som försöker ta sig fram genom att göra dem "starkare" för att bättre klara av denna eviga idealsträvan. jag vill gärna att man försöker få folk att se att man inte behöver anstränga sig så mycket för onödiga saker. att det är ok att leva ett annat liv än "utbilda-dig-mycket-skaffa-välavlönat-jobb-livet". jag vill gärna leva ett enklare liv men jag saknar kraft och mod.
jag arbetar som grafisk formgivare, ett jobb som många skulle skulle kalla fritt och kreativt. det är det också, men jag känner att friheten omvandlas till press när jag måste vara kreativ på beställning. och det måste man vara i mitt arbete. jag känner att jag jobbar för att överleva och det är ju inget konstigt med det kan man tycka, men då kan jag inte låta bli att tänka att jag hellre skulle arbeta för att sätta min egen mat på bordet. överleva på ett mer bokstavligt sett. kanske odla min egen föda. använda min kreativitet till något jag själv vill använda den till.
det hela kanske låter egoistiskt, men jag tror ändå att det finns fler som tänker ungefär så här. är det inte tillräckligt mycket jobb att bara leva? måste man dessutom jobba för att leva "bättre än" eller "lika bra som" andra?
jag är trött på det! och jag är trött på att budskapet i samhället och framförallt i media är att ständig strävan är det bästa vägvalet...
nog svamlat :) tack för mig!
Skicka en kommentar
<< Home