"Du ser ju svensk ut!"
När blir man svensk? Ja, om någon har svaret får ni gärna berätta det för mig. Det har väl hänt mig femtioelva gånger att svenskar tittat på mig med chockad uppenbarelse efter att jag berättat att: "Jag har en förälder från Chile. Och ja, jag är klassificerad invandrare av svenska myndigheter."
Den chockade minen förbyts direkt till ett frågetecken som uttrycks med orden: "Men du ser ju svensk ut!"
Det är således ekvationen: svensk uppsyn + blattenamn + blatteförälder som liksom inte vill bli lika med en person som är som alla oss andra, nämligen svensk.
Vad ska man göra åt saken? Jag tror att Migrationsverket är på väg att knäcka nöten. Jag menar, de har ju lyckats med konststycket att slå sig för bröstet, brista ut att Sverige kan ta emot 2256 kvotflyktingar under år 2005 och sedan faktiskt bara ta emot 1239.
De tillämpar nämligen kravet integrationspotential när de väljer ut kvotflyktingar som ska få stanna i Sverige.
Det är ju en fetilicious idé! Tänk vilket sjysst jobb. Att få hela dagarna koka på idéer som typ: "hon här är sjysst tycker jag, jag menar svenskt", "asså, verkar han inte lite osvensk, jag menar osjysst".
Jag tar mig för pannan.
Livets skola kvalificerar uppenbarligen vissa personer att döma om de är bra eller dåliga människor för det Sverige. Utifrån någon typ av integrationsnorm. Det här är kärnan av problemet med svensk migrationspolitik. Vi ska assimilerar, anpassa och forma andra för att de ska bli som alla andra. Vår ariska uppsyn ska döma över den somaliska mamman och se "integrationspotential" och om "hon har för många jävla ungar med sig". Det är sjukt. Svensk flyktingpolitik är sjuk. Och den behöver verkligen en stark antibiotikakur från främlingsfientlighet, rädsla från all typ av annorlundaskap, besatthet i alla ska vara likadana och att svenskhet är den ultimata egenskapen.
Nå väl.
Det finns hopp för mig i alla fall. Gud bevars. Inshallah. Eller ta i trä. Enligt Faktums integrationspotentialquiz är jag 55 procent integrationsbar. Vad hade jag annars gjort med mig själv?
posted by Zaida at 18:33
8 Comments:
känns som om vi smittats av danmark. de har sjunkit så oerhört långt ner att våra ned/upptrappningar hoppas gå ljudlöst förbi...
men det där med svensk/invandrare/vad är du, det kan ju faktiskt vara så att folk är så vana vid att alla är världens blandningar att man faktiskt inte tänker på det längre. kanske är jag ganska naiv men jag har missat att folk runt mig varit från andra länder ursprungligen eller långt tillbaka just för att det känns så vanligt. man vet ju ingen som är helsvensk, alla har en förälder eller mor/farförälder som är född utomlands.
om någon säger att de är från Chile så känns det som om de hoppade av planet för 2 timmar sedan men när folk bor i Sverige?
plus, vem är egentligen svensk? vad utgör en svensk mer än någon som bor i landet?
Viktigt ämne.
Själv fick jag bara 50%. Jag visste det - jag är inte gjord för det här landet. Keff pepp.
Tack för en bra blogg!
Ville bara meddela att själv fick jag:
"Din integrationspotential: 45%"
Hm, ok för att jag har bott utomlands några år, men annars är jag en - enligt migrationsverket - "svensk". Så det är lite roligt.
jag hade 50%. jag trodde jag skulle få 100%. jag är så besviken. vart finns facit?
kommer att tänka på det underbara reportaget "in sweden we don't lie" eller vad det hette.
I valet 1998 listade Riksskatteverket mig som kandidat med invandrarbakgrund. Lite konstigt kan jag tycka då mitt vallonska ursprung är så långt tillbaka som på 1600-talet. Men men, heter man Pylad så måste man ju naturligtvis vara invandrare ;-D
http://www.vanstertaxi.nu/
Du är utmanad!
http://omtyckt.blogspot.com/2006/04/utmaningen-antagen.html
/Maria
Kraven är ju fåniga i detta stamsamhälle på vem som ska anses vara svensk eller inte.
Håller man på Sverige i fotboll och hockey, oavsett motståndare, då är man svensk. Enkelt och trevligt :)
Hur man ska bedöma folk som inte är ett skvatt intresserade av sport vet jag dock inte.
MKt_anonume
Skicka en kommentar
<< Home