Firmafester i alla ära...

Rapporterna från hur "kultureliten" spenderat helgen i Göteborg och hängt i komplexet Svenska Mässan och det tillhörande höghushotellet som ligger 0 meter därifrån har haglat. Sigge Eklund körde hårt med kändisbilder från hemmafester och officiella fester. DN bloggen försökte ge ett någorlunda seriöst intryck. Medan bloggarna på Expressens "kulturblogg" mest körde med raka rör, om hur det är att vara på Kulturens firmafest, bakis, kåt och starstruck.

Jag kan överhuvudtaget inte lägga några värderingar för att bua eller bäa detta evenemang. Jag åker årligen själv på Politikens firmafest i Visby, Almedalen.

Men jag blir ändå nervös över hur utvecklingen ser ut i media, okej mest kvällsblaskorna. Det koras snyggaste killen och snyggaste bruden. Det diskuteras vem som hade mage att nobba en gratislunch. Det skrivs om vem som beställde vad i baren.

Varför tar jag upp detta? (förutom för att detta definitivt kan falla in under glädjedödarfacket hos några av mina kompisar...)

1. Ämnena har ingenting med själva syftet med evenemanget att göra. Fråga: förstår jag mig på Sigge Eklunds böcker bättre om jag vet att en tidning tycker att han är snygg?

2. Personfixeringen är hämningslöst gigantiskt stor ( x 100 superlativ till). All typ av personfixering oavsett om det är i Kulturen eller i Politiken, får mig att bli mycket skeptiskt lagd till ämnet som avhandlas.

Trångsinta må kalla mig pretantiös. Jag ser det som ett behov av faktisk substans i alla jippon som anordnas för att skapa någon typ av mening i de ämnen som avhandlas i offentligheten. Det är väl en tröstlös kamp mot det kommersialiserade samhället jag vill föra. Men det hindrar inte mig från att reagera.