På jakt efter friheten i operfektheten
Min kompis Hamdi Hassan och jag diskuterade över fika skillnaderna mellan Guatemala och Sverige. En av de skillnaderna som jag reflekterade kring var det faktum att känslan av frihet är större i Guatemala.
Det finns en, vad man kalla, konstnärlig eller själslig frihet på ett annat sätt i ett land som befinner sig i krocken mellan ekonomisk misär och informations- och överflödssamhället. Det finns utrymme för det operfekta. Det ockuperade huset. Det spontana gatuståndet med frukter och godis. Den ständiga närvaron av vapen.
Jag frågade mig själv varför jag såg så lite graffiti i Guatemala. Det finns, men det är liksom inte på var och var annan vägg som är tom. Och varför är Stockholm en plats där graffitin finns på var och varann vägg? Det går inte att gå på en gata i stan utan att mötas av ett tiotal tags som återupprepas ett tiotal gånger de också.
Jag tror att det är välfärdssamhällets baksida. När vi skapat det trygga, bekväma och säkra samhället - var ska då människans fria och skapande sida ta vägen? På köpta vita dukar? I musikstudios? Framför datorskärmar? Kanske en viss del. Men inte allt.
Jag tror nämligen på människan som en varelse som i slutändan inte tycker om att bli inmallad i en förutbestämd roll. Jag tror på att vi alla vill skapa oss själva, utifrån våra egna drömmar.
Därför är vårt samhälle idag en glasbubbla av trygghet och säkerhet. Vi röstar på sossarna år efter år, för det ger oss trygghet. Vi köper en Volvo, för det ger oss trygghet. Vi bråkar inte med chefen, för det ger oss trygghet. Vi har fem livsförsäkringar, för det ger oss trygghet.
Jag tror att risker och utmaningar får oss att känna oss levande.
Min mamma och många av mina vänner berättade om sin oro för mig i Guatemala när jag kom hem till Sverige. Och ja, det finns en befogad rädsla för livet i det u-landet. Det är oerhört våldsamt och farligt. Men om man sköter sig själv och inte utsätter sig själv för onödiga risker, då behöver inte oron vara särskilt stor.
Och hur ofta tänker vi på riskerna med att gå över gatan? Köra bil? Spela innebandy? Vi lever i vår bild av den yttre perceptionen av trygghet i vårt västerländska välfärdssverige. Vi tror att det är ultimata sättet att leva på. Jag tror vi bedrar oss.
Jag låter en stor man avsluta mina tankar för den här gången:
Det finns en, vad man kalla, konstnärlig eller själslig frihet på ett annat sätt i ett land som befinner sig i krocken mellan ekonomisk misär och informations- och överflödssamhället. Det finns utrymme för det operfekta. Det ockuperade huset. Det spontana gatuståndet med frukter och godis. Den ständiga närvaron av vapen.
Jag frågade mig själv varför jag såg så lite graffiti i Guatemala. Det finns, men det är liksom inte på var och var annan vägg som är tom. Och varför är Stockholm en plats där graffitin finns på var och varann vägg? Det går inte att gå på en gata i stan utan att mötas av ett tiotal tags som återupprepas ett tiotal gånger de också.
Jag tror att det är välfärdssamhällets baksida. När vi skapat det trygga, bekväma och säkra samhället - var ska då människans fria och skapande sida ta vägen? På köpta vita dukar? I musikstudios? Framför datorskärmar? Kanske en viss del. Men inte allt.
Jag tror nämligen på människan som en varelse som i slutändan inte tycker om att bli inmallad i en förutbestämd roll. Jag tror på att vi alla vill skapa oss själva, utifrån våra egna drömmar.
Därför är vårt samhälle idag en glasbubbla av trygghet och säkerhet. Vi röstar på sossarna år efter år, för det ger oss trygghet. Vi köper en Volvo, för det ger oss trygghet. Vi bråkar inte med chefen, för det ger oss trygghet. Vi har fem livsförsäkringar, för det ger oss trygghet.
Jag tror att risker och utmaningar får oss att känna oss levande.
Min mamma och många av mina vänner berättade om sin oro för mig i Guatemala när jag kom hem till Sverige. Och ja, det finns en befogad rädsla för livet i det u-landet. Det är oerhört våldsamt och farligt. Men om man sköter sig själv och inte utsätter sig själv för onödiga risker, då behöver inte oron vara särskilt stor.
Och hur ofta tänker vi på riskerna med att gå över gatan? Köra bil? Spela innebandy? Vi lever i vår bild av den yttre perceptionen av trygghet i vårt västerländska välfärdssverige. Vi tror att det är ultimata sättet att leva på. Jag tror vi bedrar oss.
Jag låter en stor man avsluta mina tankar för den här gången:
I have named the destroyers of nations: comfort, plenty and security - out of which grow a bored and slothful cynicism, in which rebellion against the world as it is, and myself as I am, are submerged in listless self-satisfaction.
-JOHN STEINBECK
posted by Zaida at 19:18
3 Comments:
J Norberg, har skrivit om lycka i policy. Dvs lycka ovanför fattigdomstrecket å via tillväxt hopp om en bättre framtid för sig o barnen.Richard Layards straffskatt för att förhindra förorening av samhällslivet avvisas - som Glenn Firebaugh mfl visat pennsylvania/harvard relativ inkomst o lycka - dvs tävlan hos en stor del ger olycka (man måste vara rikare o ha mer än sin åldersgrupp - ständigt ekorrhjul).
Gemensamt är Aristoteles - som sätt att färdas inte destinationen (som J N citerar) - kontrasten är ju kristen hedonistisk ödmjukhet som bla john pilger skrivit om. Dvs när man är ödmjuk o hjälper sin nästa ger detta ett lyckobrus - bevisat av svensk forskare i anslutning till buddhism (dvs medkännande etc ger lycka i hjärnan). J N citerar istället Mihaly Csikszentmihalyi som menar att självbemästring och kontroll ger lycka (jfr rationella-naturvetenskapliga klassiska modellen). Men håller den längre?
"När vi skapat det trygga, bekväma och säkra samhället - var ska då människans fria och skapande sida ta vägen?"
Man kan blogga:-) Nej men seriöst, det är därför att det är så viktigt att man har fri meningsuttryck. Om man börjar försöka att reglera ideer i samhället för trygghets skyll, då är vi materiel rik men intellektuel fattig. Att vara trygg men ostimulerad verkar hemsk.
Ja är inte blogandet ett sätt att uttrycka allt man upplever? För mig är det det. Alla sjuka saker jag gör, farliga enligt vissa, roliga enligt mig är ett sätt att känna mig alive, jag håller med. Och att blogga om det för att inte spricka är precis lika viktigt. Förmodligen hade det inte varit så om jag bodde i Öst-Timor.....
Skicka en kommentar
<< Home