Oda a Guatemala

Jag kommer aldrig glömma bort mayakvinnorna och männen som sitter längs med motorvägarna och tittar på bilar passera medan deras kossor och får betar vid väggrenen.

De små barnen på väg till skolan som går precis vid vägen hand i hand medan lastbilar och chickenbuses passerar dem i en rasande fart.

Majsplantorna som reser sig stolt i en jämställd tävlan med de omgivande bergens ståtlighet.

Den gamla kvinnan som i sina typiska mayadräkt sitter på huk i sitt grönsaksland på den brant sluttande bergskanten.

De oändliga mängden jeepar som trafikerar vägarna med flak överfyllda med folk står eller sover.

Som när vår chaffis Vinicio berättade på avskedsmiddagen i San Pedro att han tjänar 3000-4000 i månaden som egenföretagare i Guatemala City och det försörjer en familj på fyra barn och fru. Och på en riktig bra månad kan han tjäna 6000-8000 kronor. Och då arbetar han från sju på morgonen till åtta på kvällen alla dagar utom söndagar.

En kväll när vi åkte hem från byn Sipacapa som ligger tre timmar på en snårig grusväg upp i bergen och en dalgång öppnade sig med solnedgångens rosa, orangea och blåa nyanser som smekte de tre vulkanerna som markerade horisontens början och slut.

Autohotellen som kantar vägen vid infarten Xela och San Pedro. Hotell där man tar in per timme och kan köra in bilen i enskilda garage för att din fru eller någon du känner inte ska se att du tagit in på hotell.

När vi åkte på Cuatro Caminos och trodde att en bomb exploderat för att molnen i horisonten formade sig i en svamplik kontur. Och det visade sig att det var en vulkan som hade ett utbrott.

När jag tog en taxi för tre spänn från San Pedro på kvällen för att kunna ta mig hem till hotellet. Jag stod där i kjol vid vägen och väntade på att någon taxi skulle passera medan bilarna som körde förbi kallade mig princesita och muñequita och frågade vad jag skulle göra i kväll. Taxibilen stannade med flera personer i, jag bad honom lämna mig vid Hotel Perez.

När jag dansade merengue med Meme och alla de andra härliga kursdeltagarna i Coatepeque på stället Lonchos till sent.

Och alla chickenbuses fullastade med människor och stora säckar med grönsaker på taket som genomför akrobatiska konster på vägarna när de bestiger grusvägar med 70 gradig vertikal vinkel och som utan dödsfruktan kör om bilar i kurvor utan sikt. Och för att inte tala om de ombordsarbetande "konduktörerna". De som medan bussen åker i full fart upp för backar och i snäva kurvor klättrar upp på taket och hämtar säckar, väskor och annat.

Och som i ett försök att rädda livhanken genom hoppet bär varje chickenbus en stor dekal på framfönstret med ord som "Dios Me Guía", "Mi Preferida", "Chapinita", "En Dios Creo", "Guianos Señor", "osv.

Och den kvällen vi skulle gå ut och äta middag i Xela och jag och Christian satt på mitt hotellrum i väntan på att ösregnet skulle sluta. När det aldrig slutade ösa ner började vi leka med inställningarna på min kamera och efter varje gång vi lyckades ta ett bra kort blev kommentaren "tunggung" och "maxat" i en varierad blandning av omskrivningar också. Och när C och jag i ett försök att hålla oss vakna under en tretimmars diskurs om gruvexploatering spelade fem kryss i rad.

När vi körde förbi en kyrkogård lika stor som en by och Ernesto berättade för mig att färgen på de små husen som är gravarna visar om den döde är indian eller inte. Ladinos har nämligen vita eller gråa gravhus, indianernas gravar är i sprakande starka färger.

Samma sak längs med vägarna där många sådana små hus kantar väggrenen. De är där för att hedra minnet av den som dödats av en bil eller lastbil på den platsen.

När jag och Soledad låg och vred av oss av skratt och hade där jag hade ett av mina bästa samtal någonsin på hennes hotellrum med kärlekstema, där sängkarmen var i hjärtformat stål, gardinerna rött sammet och tavlorna på väggen från romantisismens tidsålder.

Och när vi kom till vårt hotell i Xela och jag var tvungen att ange civilstånd för att få checka in. Soltera låter mycket värre än singel i mina öron. Det låter som "ensamstående" kort och gott.

Sara som berättade för mig att en av de borgmästarna de träffat förklarat att: "Las mujeres que toman, que fuman, que chupan - no la quieremos." Alltså de kvinnor som dricker alkohol och röker vill vi inte ta i med tång.

Och den kvällen i Xela när ett av regnperiodens skyfall överraskade mig och Christian och vi sprang till den franska restaurangen blöta och glada för att gå på filmkväll där och se på La vida es bella.

När jag och Sara på flygplatsen läste latinamerikanska Cosmopolitans tips på vita lögner till din pojkvän. Lyssna på ettan: Det är klart att jag tillagade tårtan alldeles själv. Tårtkartongen du ser i köket har jag bara ställt dit för att skoja lite. Vi dog av skratt åt den förhärskande förlegade kvinnosynen.

Samt det faktum att jag faktiskt lyssnar på Ricardo Arjona medan jag skriver dessa sista rader i hyllning till landet i Centralamerika.

¡Hasta luego Guatemala!