Inte utan min blogg
Vad gör man när batteriet till ipoden tagit slut, när man fortfarande sitter kvar på jobbet pga allmänna motionstiden och när man inte orkar bry sig om världsproblemen på sin blogg eftersom man spenderar hela dagarna på jobbet med att lösa dem.
Min blogg har existensiella problem.
Är det här min personliga (privata? my god...) blogg? Eller är det här min kliniskt politiskt temabaserade blogg? Jag vet att det inte är det senare, men det är samtidigt inte det förra.
Jag läser en del trevliga och bra personliga och privata bloggar som behandlar både det mundana och det heliga i livet. Men jag vill inte vara privat.
Det är enbart den exibitionistisk ådran människor som kan hålla bloggar levande och intressanta. Min fråga till mig själv är om jag är tillräckligt exibitionistisk. Jag är inte Ali Esbati och kommunist. Därför kommer jag aldrig att få femtioelva kommentarer på mitt inlägg. Jag är inte bloggande callgirl från England som röner internationell uppmärksamhet.
Det här är bara jag. Men räcker det i bloggvärlden? Jag vet inte. Det är kanske därför jag skriver detta inlägg. Jag vill inte blottlägga. Jag vill dela med mig. Och det är en skitsvår balansgång. För det är skillnaden mellan att vara intressant i dagens samhälle och att vara ett sömnpiller.
Min slutsats för tillfället är att tuffa på så länge jag tycker att det är politiskt intressant att dela med mig av mina funderingar kring omvärlden. Sen lägger jag av.
Min blogg har existensiella problem.
Är det här min personliga (privata? my god...) blogg? Eller är det här min kliniskt politiskt temabaserade blogg? Jag vet att det inte är det senare, men det är samtidigt inte det förra.
Jag läser en del trevliga och bra personliga och privata bloggar som behandlar både det mundana och det heliga i livet. Men jag vill inte vara privat.
Det är enbart den exibitionistisk ådran människor som kan hålla bloggar levande och intressanta. Min fråga till mig själv är om jag är tillräckligt exibitionistisk. Jag är inte Ali Esbati och kommunist. Därför kommer jag aldrig att få femtioelva kommentarer på mitt inlägg. Jag är inte bloggande callgirl från England som röner internationell uppmärksamhet.
Det här är bara jag. Men räcker det i bloggvärlden? Jag vet inte. Det är kanske därför jag skriver detta inlägg. Jag vill inte blottlägga. Jag vill dela med mig. Och det är en skitsvår balansgång. För det är skillnaden mellan att vara intressant i dagens samhälle och att vara ett sömnpiller.
Min slutsats för tillfället är att tuffa på så länge jag tycker att det är politiskt intressant att dela med mig av mina funderingar kring omvärlden. Sen lägger jag av.
posted by Zaida at 19:27
14 Comments:
Måste målet vara att få många kommentarer eller att glädja?
"Du bär på en del av vår verklighetspussel, din del av en helhet vi måste förstå" sjöng SSU på en skiva från 70-talet. Är det inte det bloggvärlden handlar om. Att vara en gigantisk smältdegel där människors erfarenheter kan mötas? Man tar till sej av andras erfarenheter och förändras i blogträsket och är inte samma person när man kommer upp. Precis som samhället i övrigt. Man förändras ständigt.
Du kommer säkert fortsätta tills du blir gammal, cynisk och lämnar miljöpartiet för att odla limabönor på östergötlands hedar.
Zaida: Man skriver för man tycker det är kul och har något att berätta. Du gör det personligt och intressant så sluta inte...
Om man vill ha kommentarer så handlar det dels att skaffa en relation eller så kan man vara litet konspirationteoriteisk.
http://w1.872.telia.com/~u87219732/blog/2005/02/recept-fr-att-slippa-vara-en.html
Jag håller med JD. Jag säger det igen, jag uppskattar din blogg. Det räcker med att du är bara du, det är ju det som gör det intressant. Är kommentarerna verkligen det viktigaste? Jag började blogga för mig själv, och jag bloggar fortfarande för mig själv, men är mer privat än vad du har valt att vara. Det är för att det är så många olika varianter här i bloggvärlden som gör det intressant. Man läser ju bara vad som tilltalar en själv. Jag tycker Ali Esbati är trist att läsa, alltså gör jag inte det. Man läser ju vad man vill och man skriver ju precis vad man vill, det är ju det som är poängen med blogarna fårn allra första början. Måste man vara exibitionistisk för att ha en blogg? Tror inte det. Det var inte tanken från början iallafall. Nu har jag nog snurrat in mig igen, men sluta inte blogga! Vad ska jag då läsa för någon skittråkig stel och trist politisk blogg? Det vill jag inte, jag vill läsa din, den med humor, lite självdistans och intressanta funderingar på omvärlden. Och resor till pridefestivalen och guatemala. =D
Ja, så här i ljuset av en peppande danslektion låter min slutkläm på det här inlägget lite pessimistiskt. Även om det är ett faktum att en dag dör vi, en dag slutar vi bloggare faktiskt att blogga. Traumatiskt jobbigt att erkänna. Men det är verkligheten.
Och vilka påhejningar! Tusen tack! Jag tänkte ärligt talat inte alls på att fiska efter smickrande ord. Det känns ärligt bara som ett ständigt frågetecken vad min blogg egentligen har för stil. Det är kanske det som är stilen, att jag är allt och ingenting. :)
Man kan ju blogga utan att ha som målsättning att få så stor uppmärksamhet som möjligt, målsättningen behöver inte vara att få så många kommentarer som möjligt heller, målsättningen behöver inte ens vara att få kommentarer, jag man skulle till och med kunna gå så långt som att säga att man inte behöver ha någon målsättning överhuvudtaget.
Ifall de förslag som nu diskuteras om lagring av all internet och datatrafik förverkligas kanske man däremot borde tänka sig för ifall man verkligen bör hålla på med blogging och lämna massor av mer och mindre ogenomtänkta avtryck efter sig i cyberrymden.
jag säger inte det här för att gnälla, Zaida, utan tvärtom.
din uppdelning mellan personligt/privat och officiellt är bra avvägd. problemet är att du många gånger inte verkar orka ta för dig obekväma diskussioner med ett öppet sinne - oftast kring det officiella - då du går i försvarsställning direkt och gärna blir lite nedlåtande. då blir det inte många kommentarer heller förutom de odelat positiva, och de du får är nog mest ute efter att bara säga sitt istället för att söka dialog. lite synd kan man tycka.
Snöfallet:
Jag tar mer än gärna åt mig kritik. Men det här är min filosofi om motdebattörer i politiken:
Det finns de som är villiga att lyssna på mina motargument, och de som inte är det. När jag märker att min motdebattörs agenda inte är att att lyssna på mig och behandla sakfrågan, utan snarare verkar ha en personlig vendetta mot mig, då är jag inte intresserad av debatten.
Och jag har verkligen inga problem med att säga att jag inte är intresserad av debatter som inte kan föras på en saklig nivå.
Alla människor har rätt till sin egen åsikt om mig. Men jag behöver faktiskt inte bry mig om allas åsikter. Vilket jag heller inte gör.
jisses. trots min inlindade kritik blev det tydligen ett 'my way or the highway'.
du bevisade precis min poäng.
"När jag märker att min motdebattörs agenda inte är att att lyssna på mig och behandla sakfrågan, utan snarare verkar ha en personlig vendetta mot mig, då är jag inte intresserad av debatten."
personligen har jag gått över från att försöka föra en dialog med dig till att köra samma översittarstil, helt enligt den gyllene regeln. till skillnad från dig försöker jag alltså först respektfullt, sen hänsynslöst. inte tvärtom. och du får nog se över kriterierna du har satt upp för 'personlig vendetta', de verkar ligga farligt nära dem för 'annan åsikt'.
jag förväntar ju dock inte mig att du ska ta åt dig den här gången heller, men min rygg är iaf fri.
Vill man verkligen ha debatt så måste man väl vara beredd att ta den oavsett vad motdebatören har för "agenda" eller åsikter. Jag tycker en hel del du skrivit på din blog har varit intressant Zaida (även om jag ofta inte delar dina åsikter). Påfallande ofta har det dock visat sig när du fått kommentarer och frågor av kritisk art att du bara totalt ignorerar dem medans du omedelbart ger respons på helt bagatellartade kommentarer/frågor av kompisar typ "å hur var konserten med x?". Det ger ett oseriöst och extremt dissande intryck. Då är det bättre att inte ge någon respons på kommentarer till ett visst inlägg än att selektivt välja att svara sina vänner och skita i seriösa frågor och motargument.
"Jag tar mer än gärna åt mig kritik. Men det här är min filosofi om motdebattörer i politiken:
Det finns de som är villiga att lyssna på mina motargument, och de som inte är det. När jag märker att min motdebattörs agenda inte är att att lyssna på mig och behandla sakfrågan, utan snarare verkar ha en personlig vendetta mot mig, då är jag inte intresserad av debatten.
"
Ok, det kan funka på det privata planet och i bloggvärlden men det lär väl knappast vara en framgångsrik väg på det professionelt politiska planet!? Har någon någonsin sett en debatt mellan tex partiledarna där de har varit genuint intresserade av att lyssna på varandra?
Tänkte avvakta med mitt inlägg... men kan inte hålla mig riktigt.
Jag håller med en del av er, men inte alla ;)
Zaida, det här är första gången, jag läst, som du verkar lite osäker... lite sökande.
Det är bra, det är charmigt, det är tecken på gott självförtroende.
Det är en ödmjukhet jag och många andra uppskattar, det visar din ambition att utvecklas som människa OCH politiker. En vilja att sätta sig in i hur andra människor, med andra åsikter och värderingar, tänker och uppfattar dig.
Fortsätt bloggen på samma sätt som tidigare men krydda den med lite mer "ödmjukhet" (typ detta inlägg) gentemot andra "motdebattörers" åsikter. Kanske "dom" vill väl iallafall, kanske dom till och med har rätt i vissa sakfrågor? Våga visa mer av din osäkerhet, även i politiska frågor. För inte är det väl så att du är 100% säker på sanningen i alla de frågor du debatterar?
Ändra aldrig dina grundläggande värderingar om en rättvisare värld, men var mer öppen för hur vi kan nå dit.
Då får vi en ändå mer spännande blandning... på din redan intressanta blogg.
Jag är inte särskilt politiskt intresserad men jag läser din blogg i alla fall.
/Mats - Klocklös i Tiden
Jag bloggar därför finns jag... det är alltså inte kommentarerna som gör mig verklig utan texten jag skriver.
Ojsan, det här var spännande! Vilka varierande reaktioner på mitt inlägg.
Okej, snöfallet och leo. När jag är politiker är jag inte här för att bli omtyckt, jag är här för att övertyga människor om mitt politiska budskap. Ja, jag vet att jag inte kommenterar allt på blogg. Jag väljer bort det många gånger. Jag lever i en vardag där man ständigt får höra att si och så suger med en själv, eller så utsätts man för alla tänkbara härskartekniker. Sån är politiken.
Men det här är min blogg. Här är jag subjektiv, inte alltid tillmötesgående och hänsynstagande. Slutsats: jag är ingen perfekt människa. Det är bara att gilla läget.
Men jag hör vad ni säger. Och jag kan tänka på att kommentera mer. Men när det övergår till hatazaidaspyor så tänker jag fortsätta skita i att svara.
Och Peppe:
Ja, det var verkligen läskigt att trycka på "submit post" knappen efter jag hade skrivit det här. Jag vet att egentligen borde jag kunna prata om alla mina tankar, men alla tecken på självreflektion har i min värld tagits som tecken på svaghet. Därför har jag raderat varje sånt inlägg som jag tidigare försökt skriva.
Men jag ska fortsätta nu tror jag. Tack för uppmuntran. Känns bra att någon tar det för vad det är!
"Okej, snöfallet och leo. När jag är politiker är jag inte här för att bli omtyckt, jag är här för att övertyga människor om mitt politiska budskap."
hur ska du kunna det utan att tilltala dem..? ;)
"Men det här är min blogg. Här är jag subjektiv, inte alltid tillmötesgående och hänsynstagande. Slutsats: jag är ingen perfekt människa. Det är bara att gilla läget."
fine, och det respekterar jag. därav min omlagda stil där jag pratar om dig istället för till dig. men du sökte feedback och fick feedback.
"Men jag hör vad ni säger. Och jag kan tänka på att kommentera mer."
kul att höra. =) då ska jag fr.o.m nu hålla uppkastningarna nere, trots att de ytterst sällan innehåller personangrepp.
Skicka en kommentar
<< Home