Behövs män?

Under en vecka på resande fot har jag inte haft tillgång till dator så jag ber om ursäkt för min frånvaro. Nu är jag tillbaka, tre lästa böcker rikare. Och nej, jag tänker inte hålla käften om det nu var någon som trodde det. I'm back!

Jag tänkte börja med en lätt ickeprovocerande fråga denna gång med utgångspunkt i en värld där kvinnor systematiskt förtrycks pga sin könstillhörighet. I ett land där cirka 20 kvinnor varje år mördas av en närstående man och 40 000 till 50 000 kvinnor misshandlas i sina hem. Omfattningen av detta våld baserat på kön ställer frågan hur detta grupptillhörighetsbaserade våld skulle tas emot om samma vore fallet mot en etnisk grupp. Amnesty skulle säkerligen kalla det en människorättslig katastrof. Detta väcker minst sagt den kontroversiella frågan vad ska vi göra med dessa män? Vad har gått fel? Är det strävan efter att vara "man" snarare än just det biologiska könet som är felet?

Och jag erkänner. Boken Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs tog mig på sängen. En heterosexuell kvinna förälskar sig i en annan kvinna. Hon tackar nej till normgivet villaliv i överklassens Stocksund med en intetsägande men ändå genomgod man. Hon väljer ett kärleksliv med en kvinna, Kaja, där båda främst är jämlikar, fria att utvecklas som fristående individer och inte nedtvingade i några relationsramar utifrån köns- eller klasstillhörighet.

Utdrag ur en diskussion mellan Kaja och Sophie:

"Varför vägrar inte kvinnor älska med sina män?" hade Kaja sagt en morgon när vi för vilken gång i ordning läste om en man som förgripit sig på sin styvdotter och sluppit undan med ett minimalt straf meda hon fick fysiska och psykiska men för livet och en struntsumma i skadestånd som inte ens skulle räcka till en påbörjad terapi.

[...]

"Bra idé", sa jag. "Svår att genomföra."
"Jaså?", sa Kaja och log retsamt. "Tycker du?"
"Vad menar du?" sa jag.
Kaja ryckte på axlarna
"Jag vet inte sa hon", sa hon. "Vad är det du själv ägnar dig åt, då?" Du är väl inte direkt född till flata, om man säger så. Eller?"

Hon hade rätt. I en plötslig insikt såg jag att det delvis var just exakt detta som jag själv ägnade mig åt. Jag hade avvecklat mina sexuella relationer med män och valt Kaja, temporärt eller permament beroende på mina framtida val men definitivt för en överskådlig framtid, helt enkelt därför att jag INTE STOD UT med männens beteende längre. Och det var inte en förlust för mig, inte på något enda plan; minst av allt det sexuella.

Vi kvinnor behövde inte män för vår sexuella tillfredsställelse. Tvärtom; otaliga var de kvinnor jag kände som sällan eller aldrig nådde sexuella klimax i sina relationer med män, därför att männen helt enkelt struntade i att vänta in dem eftersom de tydligen inte tyckte att kvinnlig orgasm var viktig. [...]"

Och från en bok till en annan.

I Med uppenbar känsla för stil refererar Stephan Mendel-Enk till ett avsnitt av SVT debatt där Paulo Roberto spyr galla på alla feminister som påstår att alla män är potentiella våldtäktsmän. Även en krönika av Johan Hakelius uppmärksammas.

"Att de flesta män aldrig lyft en hand mot någon - kvinna eller man - spelar ingen roll", skriver Johan Hakelius ironiskt i en krönika där han liknar Operation Kvinnofrids kampanj för att stoppa mäns våld mot kvinnor med rasism. Han fortsätter:
"Att 99,5 procent av alla män aldrig begått en våldtäkt är ointressant. De tillhör ändå det skyldiga könet. Så ser ideologin ut. det är därför en drös kolumnister, ministrar, professorer och aktivister vill döma utan bevis, försvar och frågor. Varför slösa tid på rättegång när den anklagade per definition är skyldig? Han är ju en han. Rättssäkerheten är till för oskyldiga. Karlar ska ha en enkelbiljett till Insjön."

Frågan de ställer är alltså varför alla män ska få skit för något som bara ett litet fåtal gör.

Det finns flera svar. Ett är att man kan delta i ett förtryck på två sätt. Aktivt eller passivt. Alla vita sydafrikaner som sympatiserade med apartheidregimen deltog exempelvis inte aktivt i förtrycket, de flesta misshandlade inte svarta män, de flesta våldtog inte svarta kvinnor, de flesta hade ingen direkt beslutanderätt när de rassegregerande lagarna stiftades. Ändå spelade de alla en väldigt viktig roll för att förtrycket fortsatte, utan deras medgivande hade politiken aldrig kunnat överleva så länge som den gjorde.

Men det enklaste svaret på frågan är för att vi alla drar nytta av det."

Stephan förklarar med kristallklar logik hur bilden av mannen som en potentiellt livsfarlig varelse som när som helst kan få ett raseriutbrott, slåss eller våldta - som skapande och grundläggande av dagens patriarkat. För genom den bilden ingjuts rädsla och makt utvinns.

Manlighetens kris beskrivs på följande sätt av Stephan:

"Vad som hade hänt med de vuxna männen vi sett var att deras handlingsutrymme begränsats tills nästan ingenting fanns kvar. Det är vad som händer när hela ens identitet är baserad på vad man inte är och vad man inte gör. De kunde inte hänge sig åt den grabbiga manligheten de uppfostrats i för där låg våldet på lut. De kunde inte agera som någon gammaldags, allsmäktig patriark för det gick inte ihop med bilden av hur en schysst man beter sig. De kunde definitivt inte göra något som andades minsta kvinnlighet för den dörren var sedan länge låst och igenbommad. Kvar blev bara ett lågintensivt missnöje som sakta tömde deras liv på innehåll."

Så frågan återstår: vem vill ha en "man" enligt dagens sociala könsnormer? En person som lär sig att inte prata om känslor, befalla istället för att resonera och ständigt vara begränsad av sitt köns bestämda könsmönster på ett sådant sätt att man varken kan gråta eller kramas utan att känna förlust av s k "manlighet".

Jag märker hur jag ständigt återkommer till samma fråga till män: Varför gör ni ingenting själva? Varför blir ni inte förbannade å ert manskollektivs vägnar?

Flicka-projektet ville ändra flickor. Få dem att ta plats, våga sticka ut och höras. Men jag utmanar killar och karlar: ändra på er. Våga visa känslor, våga vara sårbara, våga bry er: våga vara feminina. Och kom inte och säg att femininitet är något fult.

Kvinnor formar sig och anpassar sig i relationer, vi ska vara lagom mycket i politiken och på gatan ska vi flyttas på oss för att ge plats åt männen. För det har vi lärt oss att så beter sig en kvinna. Men det är fan slut på det. Det är dags för karlarna att ändra på sig själva, för att ge jämlik plats åt kvinnor.

Vem vet, politiskt vald lesbiskhet kanske inte ligger så långt borta som valmöjlighet för kvinnor. Jag ifrågasätter det i alla fall inte.