Alla minnen är spår av tårar

Alla passagerar som åker till 2046 har samma syfte. De vill återuppleva förlorade minnen. För i 2046 förändras aldrig nånting.

Med dessa ord börjar Wong Kar-Wais film 2046. En film som jag sedan premiären i november förra året varit helt såld på. Visst är filmen en sorglig kärlekshistoria. Men handlingen är så mycket mer; på många sätt en berättelse om hur tiden påverkar oss. Om frestelsen att leva kvar i det förflutna, bland lyckligare minnen, kan vara så stark. Om hur tiden kan motarbeta oss genom att låta oss träffa någon för tidigt - eller för sent.

Paragraf 201 i passagerarhandboken varnar för att zon 1224-1225 är extremt kalla. Värmen i tåget räcker inte till. Passagerarna uppmanas att hitta nån att kramas med.

Zon 1224-1225 är författaren herr Chows metafor för julen.

Kärlek är en fråga om rätt tidpunkt. Det är meningslöst att träffa den rätta för tidigt eller för sent.

Tid. Och frågan är om det går att skylla på tiden? Förlorade vänskaper, kärlekar, sådant som är så oerhört viktigt för oss. Det jag frågar mig är hur vi lyckas ignorera många av de möjligheterna korsar vår väg i livet. Någonstans tror jag ändå att ödet spelar en viss roll i lekandet av livet. De personer vi träffar är där av en mening. Om det så är för att irritera oss med sin uppenbarelse eller säga en mening som förändrar vår inställning till livet.

Men jag tror inte att våra liv är inte föremål för ett förutbestämt öde. Vi kan bestämma oss för att nå dit vi vill och göra det. Men många gånger kan det hända att vi möter vänner och kärlekar antingen för tidigt - eller för sent. Att inte sätta sig på tåget till 2046 är nog en av de svåraste besluten att fatta. Men man måste försöka.