80-talisternas brist på naivitet

Efter några dagar av överdos av möten och partimotionsskrivande tänkte jag reparera min bortvaro från bloggen med skvaller och en inblick i politikens baksidan.

Jag blev uppenbarligen utsedd till en av Sveriges 100 mäktigaste 80-talister. Nej, det var ingen jurydom, nej det var inte ungdomsstyrelsens beslut, det var tidningen Att:entions idé tillsammans med Emanuel Sidea, Epigon:s chefredaktör. Som PR-idé, är den totalt lyckad, eftersom den uppmärksammats i den mesta dagspressen, det är ju bara att titta här. De får gratisreklam på min blogg.

Men något som väckte minnen från ett en annan tid var Ebba Witt-Brattströms avhopp från Fi tidigare i veckan. Enligt Witt-Brattström var styrelsens arbete inte demokratiskt. Hon kritiserade att vissa beslut fattats i grupper utanför styrelsen.

Det känns tråkigt att säga det, men: välkommen till den bistra verkligheten Ebba!

I miljöpartiets begynnelse hade vi ett roterande språkrörssystem för att decentralisera makten och understödja en demokratisk spridning av makten som möjligt. Det tog inte många månader innan detta visade sig vara en praktisk omöjlighet att genomföra.

Förra året var jag med och startade ett försök till ett kvinnoförbund Gröna Kvinnor i miljöpartiet. Innan GK hade jag initierat ett feministiskt nätverk i partiet för alla medlemmar att delta i. Men när kvinnoförbundet låg i startgroparna lockades jag av idén att lyckas arbeta tillsammans med kvinnor för en fördjupning och utveckling av grön feminism. Efter att ha blivit invald i styrelsen för GK och språkrör valde jag efter tre styrelsemöten att sluta.

Varför?

För att verkligheten hann ikapp idealen.

Oavsett hur idealistiska våra idéer om att förändra världen är, måste vi alltid vara medvetna om att omvärlden vi lever i bygger på värden som egoism, karriärslystenhet och arrogans. Den som stannar upp för att känna efter och prata om känslor blir snabbt omsprungen av tio andra som kan göra ditt jobb tio gånger snabbare och tio gånger bättre.

Det som räknas i politikens maktspel är hur väl du lyckats bygga upp ditt varumärke. Det finns dessutom ett egenvärde att inte bara jobba för sig själv eftersom ett partis varumärke kan hjälpa din egen strävan efter mer makt och karriär i slutändan, dvs stärka ditt eget varumärke.

På releaseminglet för tidningen Att:ention frågade chefredaktören Pontus Schultz mig om hur vi 80-talister fungerade. Jag svarade att att vi är en generation som är drivna, ambitiösa och arroganta, faktiskt. Det var en grov generalisering för att försöka återspegla vilka som lyckas klättra på karriärsstegen.

Men en sak glömde jag säga.

Även om vi vuxit upp med orden "been there, done that" ständigt närvarande på tungspetsen, är vi många som trängtar och suktar efter de naiva drömmarna som trots allt får vårt hjärta att värmas om kvällarna. Det är inte gratissnittarna, inbjudningarna till filmpremiärer och autografförfrågningarna som får oss att gå och lägga oss lyckliga om kvällarna.

Det är känslan av att våra liv är fyllda av meningsfullhet och inte bara ytlighet.

Jag kan ju vara en av de naiva avvikande personerna från 80-talistnormen där idealen fått stryka på foten för att det är så 1994.

Men den naiviteten är i så fall verkligen ingenting jag någonsin kommer att be om ursäkt för.