När världen verkar neggo

Vi vet alla att världen är upp och ner. På tunnelbanefärden går det att hinna med många tankar. Någon galning kanske går och genomför ett terrordåd i vagnen man sitter i. Kanske någon som ser helt normal ut i själva verket tar amfetamin och flippar med en kniv som hände i våras. Samtidigt som vi måste hantera känslan av vardagsrädsla så är det livets alla andra rädslor som tar upp våra tankar. Rädslan för att bli sårad. Rädslan för att överhuvudtaget öppna upp sig.

Min göteborgskompis Rickard frågade mig om Stockholm går runt på alkohol och glass eftersom det var det han kunde se att uteserveringarna bestod av. Jag visste inte vad jag skulle svara. Först tänkte jag att han var fördomsfull. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka efter. Är vi stockholmare inlåsta i ett fyrkantigt beteendemönster? Antingen super vi tillsammans eller så köper vi en glass och sätter oss i Kungsan. Kanske.

I tidningsrubrikerna basuneras det ut nya terrordåd i London, Egypten, Turkiet, Irak osv. Bilderna av den här världen som enbart bestående av problem hopar sig. Vi mördar, vi slåss, vi hatar. Hemskt. Så hemskt att det går inte att läsa kvällstidningar och ta läsningen på allvar. Varför är bilderna av den här världen bara problem? Det blir svårt att orka leta lösningar om allt jämt ska utmålas negativt.

Jag orkar inte med neggobilden iallafall. Jag tänker fortsätta ge de sakerna som gör mig glad löpsedelsvärde i mitt liv. Som att möta nya fantastiska människor som får mig att skratta. Och fåglarna som kvittrade utanför mitt fönster som jag vaknade till imorse. Och alla de människor jag beundrar så mycket som vågar känna och öppna sig och riskera att bli sårade.

Att livet är totalt oförutsägbart och att det inte går att veta vad som väntar bakom hörnet är både det bästa och absolut sämsta med livet.