I'm blogin' it
Blogghypen fortsätter. Vi är alla bloggare, gör vi det inte nu är det bara för att vi inte har börjat ännu. Vad kommer härnäst? "Utan min blogg stannar Sverige" t-shirtar? Jag har precis fått lära mig att det arrangeras bloggröl. Först trodde jag r:et var en felskrivning. Men nej, det är när man bjuder alla bloggare som man länkat till på sin egen blogg:s bloggroll på öl.
Men den här hysterin fick mig att tänka på hur det var i begynnelsens tid. Nämligen när jag började på gymnasiet. När det begav sig 1996 och jag började på Mönsteråsgymnasiet, Sveriges första kommunala gymnasieskola där alla fick varsin bärbar powerbookdator. Skolan startade 1995 och när jag började fanns inte ens tillgång till internet den första terminen. Så vi chattade via intranätet genom att skriva meddelanden på mappar. Påfundighet var vårt första namn.
När väl alla elever blev uppkopplade till det riktiga Nätet. Då var det som att skolan helt plötsligt tystnade och dog. Det enda som hördes var tangentbordsknatter från de ställen med uttag på skolan.
Det intressanta är att detta sociala experiment - vilket egentligen inte var något uttänkt experiment, men jag ser det som ett experiment - slutade med att allt blev som det startade, fast lite bättre.
Efter cirka 2 års knattrande (och jag lovar att alla har vi satt tangentbordstekniken, ingen pekfingervals längre), då var de flesta trötta på datorn. Så i trean på gymnasiet satt de flesta av oss i sista årskursen och fikade och snackade skit på rasterna, medan ettorna och tvåorna pliktskyldigt knattrade på på sina datorer.
Verkligheten vinner till sist. That's all I have to say ladies and gentlemen.
Men den här hysterin fick mig att tänka på hur det var i begynnelsens tid. Nämligen när jag började på gymnasiet. När det begav sig 1996 och jag började på Mönsteråsgymnasiet, Sveriges första kommunala gymnasieskola där alla fick varsin bärbar powerbookdator. Skolan startade 1995 och när jag började fanns inte ens tillgång till internet den första terminen. Så vi chattade via intranätet genom att skriva meddelanden på mappar. Påfundighet var vårt första namn.
När väl alla elever blev uppkopplade till det riktiga Nätet. Då var det som att skolan helt plötsligt tystnade och dog. Det enda som hördes var tangentbordsknatter från de ställen med uttag på skolan.
Det intressanta är att detta sociala experiment - vilket egentligen inte var något uttänkt experiment, men jag ser det som ett experiment - slutade med att allt blev som det startade, fast lite bättre.
Efter cirka 2 års knattrande (och jag lovar att alla har vi satt tangentbordstekniken, ingen pekfingervals längre), då var de flesta trötta på datorn. Så i trean på gymnasiet satt de flesta av oss i sista årskursen och fikade och snackade skit på rasterna, medan ettorna och tvåorna pliktskyldigt knattrade på på sina datorer.
Verkligheten vinner till sist. That's all I have to say ladies and gentlemen.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home