Kongresslivet för en miljöpartist

Det har varit alldeles för mycket attsatser och propositionsordningar den senaste fyra dagarna för att jag ska vara riktigt normal idag. Trots att jag blåvägrade fest och socialt umgänge på lördagskvällen och gick och la mig tidigt, liksom igår – är jag helt slut. Jag börjar bli gammal.

Men gud vad roligt jag trots allt hade på kongressen i Gävle. Att sitta ordförande i plenum och i utskotten gav mig möjlighet att leva ut mina aversioner mot härskartekniker på ett alldeles ypperligt sätt. Om jag säger att det inte är okej att någon avbryter någon annan, då måste alla lyssna på mig. Jag kan inte beskriva med ord hur förbannad jag blir på människor som genom förlöjliganden och allmänna guturala ljud försöker störa ett demokratiskt möte. Inte under mitt ordförandeskap i alla fall.

Nåväl, sen hade vi ju fest också. Jag satt vid latinamerikabordet, bredvid våra besökare från demokratiutbytet med Guatemala och några lokala chilenska miljöpartister från Gävle. Det var jätteroligt att spendera middagen med att prata spanska med mina vänner från seminarierna jag höll i Guatemala. Därefter roade jag mig med att diskutera miljöpartiets inställning till socialdemokraterna med Dan Lundqvist, sossarnas spion på plats.

Det politiska kommentarerna efter årets kongress prickar som vanligt helt fel. Förr om åren har dagstidningarnas politiska analytiker skrivit sina kommentarer från redaktionen och struntat i att bege sig till miljöpartiets kongresser. Men i år har de flesta skribenter befunnit sig på plats. Trots detta faktum träffar analyserna sällan rätt.

Mats Carlbom menar bland annat i dagens DN att Ewa Larsson röstats ur partistyrelsen p g a "patriarkala strukturer" och att därför får kongressen ur ett könsmaktsperspektiv: icke godkänt.

Jag förundras över hur Carlbom köper Ewa Larssons resonemang utan egen reflektion. Måste man vara patriark för att inte välja in en kvinna i PS? Och varför är det just en person som måste vara feminismens representant i en styrelse? Jag tycker det är tråkigt att Carlbom inte gick längre i sin analys för att se den mer mångfacetterade bilden av vår kongress och vad som kom av den.


Göran Eriksson gör sig rolig i dagens Svenska Dagbladet över valresultaten i partisekreterarvalet på ett sätt som snarare liknar fotbollsreferat. Men vad gör man inte för att göra politik mer lättillgängligt i dagens samhälle. Sedan fortsätter Eriksson med att besluten om att fortsätta EU-motståndet och att bibehålla medborgarlönen som att "fundisarna inte vill solka den gröna läran med samarbete och kompromisser". För sisådär 20 år sedan fanns det folk som gillade att kalla sig "fundisar" respektive "realosar" i partiet. Eriksson verkar inte riktigt hänga med i partiernas utvecklingen då den uppdelningen inte längre existerar i miljöpartiet. Eriksson tror säkert att han är påfundig när han beskriver miljöpartiets politik som den "gröna läran". Men det faller platt när både högern och vänstern vet att miljöpartiets visioner och idéer fortsätter fräscha upp och utmana den politiska agendan.