En spark i röven på gamla föreställningar

Ojda, så det kan gå ibland. Ett internt brev från Peter Eriksson till medlemmar och partistyrelse blev offentliggjort i Stockholms Fria.

Men gjort är gjort och här är vi. I ett hav av diskussioner om alltifrån djurförbud på cirkusar, ett räntefritt samhälle och inte minst hur man egentligen ska få se ut på en kongress för Miljöpartiet.

Den roligaste frågan som avhandlades idag var: klädkodex. Eftersom språkröret i ett TT-meddelande uppmanat kongressdeltagare att tänka på hur man ser ut, blev den givna frågan - vem tänker på hur Peter ser ut? Sedan försökte det avgöras hur länge sedan det var vårt språkrör började använda kavaj och trimma skägget.

Men frågan är hur allvarligt man ska ta den här kritiken? Jag tycker själv inte att Peter är ute och cyklar även om det finns ett visst mått av plumphet i sättet att uttrycka sig på. Klädkoder på våra kongresser får aldrig bli aktuella. Men det är faktiskt inte fel att be folk att klä sig helt och rent utav respekt för forumet och sina partikamrater.

Och hur är det då ställt med sosse-anpassningen? Det är ett begrepp som får mig att få kalla kårar. Det är nämligen riskybusiness att vara samarbetsparti och befinna sig i en situation där man hellre vill ha regeringskoalition och inte vara ett bihang till ett sossemaskineri. Ska man försöka anpassa sig efter Storebror eller ska man köra sin egen linje?

Jag tror att det handlar om att visa att man är regeringsduglig, med eller utan sossarna. Det handlar om att visa att man inte räds ansvarstagande och har idéerna och kunskapen för att bära ett regeringsansvar.

Själv ser jag inget egenintresse i att sitta i en regering med sossarna. Jag beklagar att övriga partier låst fast sig i en allians i syfte att stärka blockpolitiken. Jag hade gärna sett att det hade funnits flera regeringsalternativ efter valet.

Nå väl.

Har Peter Eriksson lyckats starta en debatt i partiet om att vi måste ta ansvar för våra visioner och inte bara agera som om vi befann oss i opposition, då glädjer det mig. Och det är min innerliga önskan att denna provokation mot medlemmarna startar den debatten.

Sedan Birger Schlaug skrev att han önskade att saker och ting i partiet var som det var när det startade 1981, har jag förstått att det finns för mycket romantiserande om "förr i tiden".

Jag gick med i Miljöpartiet därför att det är ett dynamiskt parti som inte är låst i föreställningar om att vi ska göra "som vi alltid har gjort här i världen". Gud förbjude att vi blir som de andra partierna som är fastlåsta i sina partikulturer och traditioner sedan de startade för cirka 100 år sedan.