Varför partipolitik?

När jag började engagera mig politiskt tänkte jag på partipolitik som en förelegad företeelse. En föråldrad form av demokratiskt verktyg som inte representerade folkets röst. Men jag brann för mycket för rättvisa för att låta bli, så jag beslutade mig för att "get my hands dirty". Sedan gick allting väldigt snabbt och för fyra år sedan valdes jag till språkrör. Fyra år där jag som person har vuxit, med växtvärk. Det känns mer eller mindre som att 20 års livserfarenhet komprimerades till fyra år. Växtvärk är nog en underskattning.

Politikerrollen är en oerhört otacksam uppgift, speciellt som ung tjej. Till skillnad från min manliga motsvarighet har jag aldrig klasor av beundrare på krogen. Makt är osexigt på tjejer, det har jag lärt mig. Många vänner har gått förlorade på vägen. Det här med att skaffa vänner inom ett parti är oerhört naivt eftersom alla i sanningens namn klättrar på alla för att göra karriär. Det är en hård värld, partivärlden. En mycket hård värld.

Det är mycket som talar emot att engagera sig i ett parti. Jag skulle absolut inte uppmana alla att göra det. Men politik är inte avhängigt ett parti. Politik kan vara vardagsbeslut som att handla ekologisk mjölk och rättvisemärkt kaffe. Politik kan vara att ta ställning för människor diskrimineras och mobbas.

Skulle jag ställas inför samma beslut igen, med de vetskaper jag har idag om partipolitiken, så skulle jag tacka ja. Om man vill förändra någonting måste man vara där besluten fattas. Dessutom tror jag inte på att ångra någonting man gör.

Imorgon debatterar jag folkpartiets rapport om integrationspolitik i SVT 24 med Nyamko Sabuni. Det ska bli spännande.