Kära dagbok,

Under den senaste veckan har jag gjort det mesta: debatterat mot Bosse Ringholm, Carl Bildt och Johan Pehrson, suttit ordförande på Centrum mot rasisms årsmöte, blivit kär i Gwen Stefanis nya skiva och lyckats få den maginfluensan som resten av Stockholm också verkar ligga sjuk i. Så jag ber om ursäkt för att bloggen min varit mer än overksam den senaste veckan.

Debatter med maktpampar

P1 morgon i måndags om EU-konstitutionen. Bosse Ringholm kämpade för att dagens makthavarna ska bestämma över EU:s framtid utan att först fråga folket genom en folkomröstning. Själv stod jag på andra sidan av ringen, för en folkomröstning. Ringholm var duktig på att smita undan den springande punkten, frågan om varför inte folket ska rådfrågas i en sådan stor och avgörande fråga för Sveriges och EU:s framtid. Men att ständigt hänvisa till att vi miljöpartister bara vill ha en folkomröstning för att vi vill rösta nej blir skrattretande i slutändan. Är det verkligen så att Bosse Ringholm menar att socialdemokraterna endast tillåter folkomröstningar när vi tänker rösta som dem? I så fall blir det nog inga fler folkomröstningar efter EMU-valet.

Johan Pehrson var en ren underhållning i sig. Vi debatterade i P4 Örebros debattprogram om en folkomröstning om EU-konstitutionen. Pehrson ljög och vanställde miljöpartiets tidigare arbete i EU-frågan till den punkt att jag undrade om han hade några egna argument för att vi inte ska folkomrösta om konstitutionen. Uppenbarligen kunde han bara påstå att mp aldrig krävt en folkomröstning tidigare och (här kommer Ringholm-argumentet igen!) att vi vill ju bara rösta för att kunna få säga nej. Pehrson har missat att när Maastrichtavtalet, Amsterdamfördraget och Nicefördraget togs krävde vi folkomröstningar i dessa frågor. Men men, det är väl inte lätt att komma ihåg allting.

I onsdagens morgonsoffa i TV4 var det så dags för en diskussion med Carl Bildt om George W. Bushs besök till Europa, den s.k. amerikanska charmoffensiven. Jag tyckte vi hade en bra diskussion jämfört med förra debatten vi hade mot varandra. Den gången kom vi ingenstans eftersom Bildt envisades med att ifrågasätta min rätt att få delta i debatten eftersom miljöpartiet är EU-motståndare. Jag påpekade att EU:s makthavare nu tänker hjälpa USA att finansiera det land de har bombat sönder, och att de därmed samtidigt låtsas om som att de fruktansvärda övergreppen i Abu Ghraib fängelset aldrig förekommit och brotten mot de mänskliga rättigheterna i Fallujah. Bildt började då istället att prata om konflikten i Mellanöstern och vilka framsteg som USA gör där. Det är en av de bästa debatteknikerna: börja prata om ett helt annat ämne under samma tema för slippa svara på jobbiga frågor. Men i min bok är ryggdunkandet mellan George W. Bush och EU:s makthavare ett bevis för att EU:s syn på de mänskliga rättigheterna inte är mycket bättre än USA:s.

Helgens utmaning

Hela helgen satt jag sedan mötesordförande på Centrum mot rasisms årsmöte. Lång tid gick åt till att diskutera de anklagelser om sexuella trakasserier riktats mot en av de manliga styrelseledamöterna från kvinnliga ledamöter. Men trots detta så tycker jag att årsmötet kunde genomföras väl. Jag fick trots allt väldigt fina blommor.

Och så till något mycket mer lättsamt, man ack så oundgängligt, nämligen musik.

Gwen Stefani. Need I say more? Bruden som personifierar coolheten själv. Hennes nya skiva är värsta förtroendekicken för tjejer. Eller vad sägs om refrängen: I ain't no hollaback girl. Ergo, Gwen Stefani är inte kvinnan bakom mannen, hon är kvinnan som inte behöver stå bakom någon. You go girl.