Feministens livskval

Jag har funderat på det här med att vara feminist, att hela tiden vara medveten om all skit i världen, allt förtryck och patriarkatets till synes obetvingliga grepp om samhället och världen. Det är jobbigt. Det är väldigt, väldigt jobbigt. Och visst kan det te sig som en av det smartaste idéerna att sluta bry sig om lite könsroller hit och lite sexistiska kommentarer dit. Men det går inte, det går bara inte.

För en tid sedan fick jag ett mejl från en man som menade att nu har väl ändå vi feminister gått för långt när senaste numret av Bang tar upp feministers ångest inför det egna sexlivet. Artikeln handlade om hur dessa feministiska tjejer upplevde sitt sexliv med sina pojkvänner vara det stället som de inte riktigt lyckades befria sig från sina könsroller. För mig var mejlet bara en bekräftelse på att vi har en sådan lång väg att vandra. Den springande och avgörande punkten för patriarkatets oundvikliga sammanbrott är när människor börjar självrannsaka sitt eget beteende. Vem har bestämt att vi tjejer ska leka svårfångade innan "det blir något". Om inte är vi inte riktigt fina flickor. För fina flickor håller på sig, slamporna är de som släpper till. Suck. Vad tröttsamt. Våra identitetssökande jag söker trygghet och därpå förlitar vi oss på samhällets skapade könsroller. Detta ger oss livsångest, stressångest, sexångest och gud vet vad för mer ångest.

I Katarina Wennstams senaste fantastiska bok, En riktig våldtäktsman, tar hon itu med mannens roll i samhället idag och mannens relation till kvinnor och sex. I början av kapitlet Man får ju förstå en kåt kille citerar hon författaren Eva Hedlunds bok Våldtäktskliniken:

En vanlig föreställning är den, att mannen har en så stark sexualdrift att han när han väl är sexuellt upphetsad inte kan och inte bör hejdas. Han kan inte heller hejda sig själv. Kvinnan får stå sitt kast om hon hetsar upp honom - han följer ju bara sin natur, om han våldtar henne.

Följande kapitlet inleds med att citerar en del ur Magnus Ugglas låt, Testosteron:

Jag har problem att säga nej,
vill alltid älska med varje tjej,
har inte kraft att säga ifrån,
jag har för mycket testosteron.

Hon ifrågasätter även bilden av att en våldtäktsman är en stor, mörk man som gömmer sig bakom en buske:

Det finns de Riktiga Våldtäkterna, överfall och övergrepp på små barn, och Alla De Andra. De allra flesta våldtäktsmän rör sig i gråzonerna. De våldtar tjejer de legat med förut, de tar frugan när hon har somnat, de leker med en däckad klasskamrats kropp på en fest, de tvingar till sig sex av en tjej som "brukar säga ja". Sällan ser de själva på det de har gjort som våldtäkt, och det gör inte de flesta andra heller.

Wennstams analys är lysande då hon demonterar synen på mannens natur och speciellt mannens sexbehov som något att skylla på mängden testosteron och inte något som är inom mannens mänskliga kontroll. Hon går igenom våldtäktsdomar från hela landet som bekräftar människors syn på att mannen inte kan rå för sin upphetsning och inte heller om det ibland slutar i en våldtäkt. Det är skrämmande och det är en briljant avskalning av tron på det svenska samhället som jämställt.

Och den som tror att det här bara handlar om sex har fel. Det är mer än så. Precis som Wennstam skriver: "Våldtäkt är inte första hand en sexualakt mellan två personer, utan ett uttryck för makt och förtryck."