Jag och Gustav på krigsstigen
Det var ett visst debacle efter att DN:s motorjournalist Lasse Svärd sågade Gröna bilister längs med fotknölarna. Vissa säger att det var berättigat, jag säger att det var onyanserat och trångsynt. Jag och centerpartiets landstingsråd i Stockholm, Gustav Andersson, beslutade oss för att svara Lasse Svärd. Tyvärr kom aldrig svaret med i DN, men här kommer det för er som är intresserade.
Att journalisten Lasse Svärd som har regelbunden möjlighet till fritt tyckande i Sveriges största dagstidnings motorbilaga plötsligt känner sig manad att skriva ett stort inlägg på samma tidnings debattsida kan tyckas märkligt. Det har dock en fördel: När Swärd träder ut på den öppna samhällsdebattens arena upphäver han också sin journalistiska immunitet och han kan bemötas och ifrågasättas. Eftersom han är en av de viktigaste opinionsbildarna kring de viktiga klimatfrågorna är det på sitt sätt välkommet. Vi, två miljöengagerade politiker från olika partier, tror också att det är angeläget att ta detta tillfälle i akt att framföra några allvarliga synpunkter på det svenska massmediasamhällets behandling av den klimatkris vi nu är inne i.
Tesen som Lasse Svärd vill föra fram är att debatten kring bilbränslens klimatpåverkan snedvrids av ekonomiska intressen som vill kränga etanol. Massmedia, menar Svärd, har inte tillräckligt väl uppmärksammat att kopplingar mellan föreningen Gröna bilister och de ekonomiska intressen som tjänar på etanolframställning och etanolbilar.
Det är självklart en angelägen uppgift för journalister att granska kopplingen mellan de argument som förs fram i den öppna samhällsdebatten och de ekonomiska intressen som i växande utsträckning påverkar denna debatt genom lobbyister, pr-firmor, stöd till forskning osv. Oavsett åsikt om biobränslen i sak eller vilket specifikt bränsle som är det bästa för Sverige har vi alla med ett miljöengagemang ett intresse av att miljöpolitiken likt alla andra områden granskas av kunniga journalister. Ett helhetsgrepp kring biobränslefrågan kräver dock en konsekvent inställning att alla bränslen ska granskas efter samma standard. Det är därför lite märkligt att det är den så kallade ”etanollobbyn” som är förste man till rakning.
För det första är det ju knappast – som Lasse Svärd antyder – etanolförespråkarna som har överhanden i dagens debatt kring bilbränslen. Under det senaste året har massmediasamhället förmedlat en strid ström av negativa nyheter kring etanolen. Även om det finns sakliga inslag i kritiken så har också många tvivelaktiga och felaktiga uppgifter förts fram. En av de få nyanserade motkrafterna till den massiva mediakritik med DN Motor i spetsen har varit den organisation som Lasse Swärd nu försöker karaktärsmörda.
Det är också trist att när debatten börjar hyfsas och de sämsta argumenten på båda sidor utrangeras så försöker Lasse Svärd punktera trovärdigheten hos sina kontrahenter.
För det andra – och detta är betydligt viktigare – är det ett senkommet och selektivt uppvaknande. Varför har Lasse Svärd – och för den delen också det övriga mediesamhället - helt försummat att granskat oljeintressenas inverkan på debatten om klimat och drivmedel? Visst är det viktigt att kritiskt granska argumenten för etanol som biobränsle. Ett lika intressant men möjligen mer krävande objekt för granskning skulle dock vara varför det dyker upp en sådan flod av nyheter som är kritiska mot biobränsle just nu när för första gången bensinen och dieseln börjar få en seriös utmanare.
Det är ingen ovanlig uppfattning – bl. a. framförd av USA:s biträdande energiminister Andy Karsner vid hans senaste Sverigebesök – att starka ekonomiska intressen ligger bakom många av de nyheter som ifrågasätter biobränslenas trovärdighet som alternativ. Än allvarligare är att samma intressen sannolikt bidragit till att försena arbetet med att förhindra klimatkrisen med minst ett värdefullt decennium.
Vet Lasse Svärd vilka lobbyister som arbetar för oljeindustrin, den industri som omsätter tusentals miljarder? Miljöskurkarna i omställningen till ett klimatneutralt samhälle är kanske inte primärt biomassaproducenter utan olje- och biltillverkarna. De som har mest att förlora på omställningen till ett klimatneutralt samhälle torde vara de sistnämnda, fastlåsta i gamla branscher och produktionsmodeller.
De höjda matpriserna är på kort sikt ett mycket allvarligt humanitärt problem som kräver snabba insatser inom bl. a. biståndspolitiken. Men hur kommer det sig att framställningen av biobränslen fått en så stor del av skulden? Största orsaken till prishöjningarna tycks ju vara den kraftigt ökade efterfrågan på kött (och därmed spannmål till djurfoder) och de radikalt höjda oljepriserna som också till största delen beror på välståndsökningarna i Kina och Ostasien. Varför tog det så lång tid för dessa samband att belysas?
Omställningen till ett klimatneutralt samhälle erbjuder en oanad möjlighet för fattiga länder att etablera en mycket konkurrenskraftig export av biomassa – någonting som drastiskt skulle minska fattigdomen. Boven i dramat biobränslen kontra mat är inte etanolen utan höga tullmurar och västerländsk protektionism. Därför är det olyckligt att Svärd väljer att även okritiskt upprepa att biobränslen och matproduktion är ett nollsummespel när fattiga länder är de som drabbas hårdast av växthuseffekten, och är de som har mest att vinna på produktion och export av biobränslen.
Många menar också att den ökade efterfrågan på biomassa nu äntligen har upphävt ett av de största hindren för bl a Afrikas utveckling, nämligen de konstlat låga världsmarknads¬priserna på jordbruksprodukter. Dessa är ju en följd av USA:s och Västeuropas jordbrukspolitik med subventioner, handelsbegränsningar och dumpningar av överskott i fattiga länder. Att skildra deras långsiktiga möjligheter att utveckla livsmedels- och biobränsleproduktion kräver en bredare publicistisk och samhällsekonomisk ansats än att fotografera en bil lastad med 250 brödlimpor och intervjua en upprörd bagare.
Vi betvivlar inte att Lasse Svärd är en skicklig journalist med betydande utblickar mot andra områden än nya bilmodeller. Men det finns förstås en stor risk när Sveriges ledande dagstidning låter en så stor och komplicerad samhällsekonomisk och politisk fråga som klimatanpassningen av transportsektorn primärt bevakas ur en motorjournalists perspektiv och till och med i den vanliga nyhetsdelen.
Det finns också andra ekonomiska sektorer som kanske ligger utanför en motorjournalists intressesfär men som också har ett intresse av att påverka debatten. Hur kan det exempelvis komma sig att samma nyhetsinslag i Rapport sommaren 2007 tar upp både risken för att biobränslen leder till livsmedelskris och höjda råvarupriser för den svenska massaindustrin med en intervju av en svensk industriledare som pricken över i:et?
För granskande journalister borde de branscherna erbjuda oanade möjligheter att gräva upp avslöjanden. Men istället ser vi ständigt nya artiklar om det dåliga med etanol. Svärds roll och selektiva granskning av biobränslen föranleder frågan i vilken utsträckning han förmår upprätthålla den granskande journalistens objektivitet och känsla för proportioner och i vilken utsträckning han blivit en åsiktshaverist som allt mer envist framhärdar i sina egna förutfattade meningar, och därigenom själv riskerar att bli ett verktyg för mäktiga lobby-intressen.
Att begränsa omfattningen av den klimatkris vi redan är inne i är vår tids ödesfråga. Vi kommer att behöva de allra mest effektiva åtgärderna för att snabbt minska utsläppen av klimatpåverkande gaser till atmosfären. Men samtidigt måste vi handla nu. Misstag kommer inte att kunna undvikas måste avslöjas så snabbt som möjligt. Massmedier med engagemang, känsla för proportioner och kritisk, intellektuell integritet är en nyckelfaktor för att vi ska kunna klara denna uppgift. Så här långt finns det en mycket stor potential att höja nivån och grundligheten i tredje statsmaktens viktiga uppgift. Lasse Svärd, DN och det svenska mediasamhället som helhet har när det gäller sitt kritiskt granskande uppdrag i klimatfrågan visat en enastående brist på proportioner och i mycket hög grad silat mygg men svalt kameler.
Gustav Andersson (c)
Miljölandstingsråd, Stockholms läns landsting
Zaida Catalán (mp)
Jurist och kommunfullmäktigeledamot, Stockholms stad
posted by Zaida at 19:37
4 comments
