Vilket skämt till humor

Igår var jag på Norra Brunn. Ni vet det där stället som man såg ganska ofta på teve för några år sen då SVT visade sköna ståuppshower därifrån. På den tiden drar jag mig till minnes att man kunde se kaxiga storheter som t.ex. Babsan.

Så igår var jag där fylld av förväntan att få skratta av mig lite. Men istället fastnade ett krampaktigt leende på mina skrattlängtande läppar. Mongoskämten avlöstes av "ni vet ju hur kvinnor är"- skämt till en svennebanan som skämtar om mängden hår på kurden Özz Nujens kropp.

Vilket skämt till humor. Enkelspårig, fördomsbefästande humor som inte har till högre syfte än att klia på myggbett.

Vad hände med svensk ståuppkomedi? Den behöver förmodligen lite inspiration från döda och levande ståuppunder.

Låt mig bjuda på riktig humor. Först en av de största som tyvärr dog alldeles för tidigt, Bill Hicks:



Och sedan ett levande underverk, Eddie Izzard:

Tre släckta ljus

Inom loppet av 10 timmar har idag en kvinna och hennes barn mördats av sin sambo och styvfar i Surahammar, och i Eskilstuna mördades en annan kvinna ikväll en av en närstående man. I båda fallen har männen erkänt morden.

Tre ljus som blåsts ut, bara så där. Mäns dödliga våld mot kvinnor och barn verkar inte avta.

Happiness is only real when shared.

Det finns något magiskt med att möta en bok eller en film som griper tag i dig och som du liksom inte kan slita dig ifrån. Det var det som hände mig när jag såg Sean Penns filmatisering av Jon Krakauers bok om Christopher McCandleness resa ut i vildmarken, Into the wild.

Jag fastnade därför att filmen tilltalar något som bor inom mig. Nämligen en sökandet efter lycka och mening med livet. För tio år sedan läste jag Walden av Henry David Thoreau och inspirerades av hans resa mot ett liv avskalat från materiella "behov" och andra världsliga begivenheter, allt för att finna sig själv.

Men att lyckas göra det i den här världen - ska det kräva en avtackning av att leva i den verklighet vi befinner oss i?

Happiness is only real when shared. En dikotomi, men med en djup sanning. Lyckan vi söker efter kan vi bara själva finna, men det är när vi finner människor att dela den med, det är då blir den på riktigt på ett helt annat sätt.

109 miljoner till ROKS?

Imorse gick det att höra moderaternas rättspolitiska talesperson, Henrik von Sydow, förklara att när den borgerliga alliansen tillträdde så fick "ROKS och kvinnojourerna 109 miljoner kronor".

Sanningen är att i själva verket förlorade ROKS tre miljoner kronor, från 12 miljoner kronor, i statligt stöd år 2006 och efter detta legat kvar på ungefär samma nivå.

109 miljoner kronor till Sveriges kvinnojourer låter som en bastant summa. Men blir en spottloska i havet om vi ställer det i relation till vad våldet mot kvinnor kostar.

Enligt socialstyrelsens samhällsekonomiska analys kostar mäns våld mot kvinnor samhället upp till 3,3 miljarder kronor varje år.

Vad skulle hända om samhället höll sitt politiska löfte om att ge alla våldsutsatta kvinnor stöd, den som stipuleras i socialtjänstlagens 5 kap § 11?

Kvinnojourerna som på frivillig basis och med begränsade medel utför uppgifter som ligger på myndigheternas ansvar, vad skulle deras roll kunna bli?

Möjligtvis en mer förebyggande roll, där mäns våld mot kvinnor förhindrades i ett tidigare skede.

Till den dagen ber jag regeringen fråga vilken kvinnojour i landet som helst om deras beviljade medel räcker till att sköta både verksamhet och administration. Ni skulle förvånas över hur mycket tid och därmed pengar de flesta kvinnojourer i landet tvingas att lägga på byråkrati gentemot myndigheter istället för att ge stöd åt de våldsutsatta kvinnor och tjejer som uppsöker dem dagligen.

Kvinnor - våga bli kvoterade

Veckans affärer konstaterar att könskvotering krävs för näringslivet.

På poster som VD och styrelseordförande har närmast ingenting hänt de senaste tio åren, enligt tidningens tillbakablick.

Andelen kvinnor inom bolagsstyrelserna har ökat från att utgöra 4 procent till högst 18 procent under den period då dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg hotade lagstifta om kvotering i bolagsstyrelserna om inte andelen kvinnor ökade. Idag minskar återigen sakta andelen kvinnor på styrelseposter.

Trots det uppenbara faktumet att mångfald stärker näringslivet så vägrar männen släppa ifrån sig makten inom bolagen.

Tänk om fler vore lika kloka och modiga som Pontus Schultz, och vågade se sanningen i vitögat, näringslivet kommer inte att förändras av sig självt.

Och tänk om fler kvinnor vågade deklarera att de kan tänka sig bli kvoterade in till makten. Av egen erfarenhet vet jag att inkvotering innebär att man som kvinna pionjerar ett område i samhälle där inflytande historiskt undanhållits männen. Vi blir en kil som bankas in i systemet för att sedan skapa sprickor i cementerade föreställningar om att kvinnor inte bör ges makt att påverka över makten i samhället.

Kvotering är det som kan få exkluderingen av kvinnor att rasa och sedan i slutändan få makten att på frivillig väg lämna plats åt iallafall 40 procent kvinnor i bolagsstyrelser.