Hon var verkligen provocerande, hela tiden

Framför sin bebis mördades Zenia av sin sambo Dan. Sambon dumpar därefter kroppen i oljetanken vid huset och rapporterar henne som saknad dagen efter till polisen och håller uppe den charaden i en månad.

Istället för att fälla mannen för mord som åklagaren åberopat blir han dömd för dråp och brottets lägsta straffvärde, sex år.

Kvällsposten gjorde det enda kloka, de ringde upp lagmannen i målet samt tre av nämndemännen och frågade hur de tänkte.

Berith, 67: Jag kan förstå att släktingar och så kan tycka att det [...] Men det är även för honom ju.

Björn, 67: Det här var något som gjordes i hastigt mod efter en ganska lång tids provocering. [...] Vi såg allmänt att Dan Jönsson i sig inte är någon mördare. Han är en mycket timid människa och fick mycket goda vitsord av sina arbetskamrater.

Alf, 69: Allt sammantaget är ju tragik på högsta nivå. Men den här killen är så konflikträdd. Han hade gått och samlat på sig. Det ballade ur helt enkelt. [...] Under båda rättegångsdagarna kom det fram mer och mer att Zenia inte var guds bästa barn. Hon var verkligen provocerande, hela tiden.

Slutsatsen blir således enligt nämndemännens resonemang att en man som mördar sin sambo i stund då han provocerats av henne måste vi ha förståelse med. Det händer ju att man kan få lust att döda sin sambo när man bråkar, och sedan händer det faktiskt att man hänger sig till impulsen att mörda henne.

Eh, va?

Ska en domstol år 2007 anse att när en kvinna som provocerar sin sambo, då han mer rätt att mörda sin kvinna än om hon inte gjort detta?

Ett annat talande uttalande är från lagmannen Jan, 66 år, som ursäktar sig till journalisten med att säga "vi hade ju bara hans version att tillgå".

Kanske för att hon var mördad?

Ska vi verkligen behöva kämpa för kvinnors rätt att få provocera sin sambo utan att få förlåtande ögon från våra domstolar den dagen hennes sambo väljer att mörda henne?

Min ungdomskärlek fyller 50

Det sägs att fredssymbolen är ute. Fredssymbolen som i helgen fyllde 50 år. Symbolen som deklarerade ett nuclear disarmament blev senare en fredssymbol som gäckade var och varannan bumpersticker.


Jag vill minnas kampanjen som startades av Grön ungdom under min tid som språkrör som deklarerade fucking for peace is like fucking for virginity. En redux av slagdängan från 60-talets fredsrörelse.

Och ja, sanningen är väl den att het är den inte i dagsläget. Antalet konflikter i världen ökar och liksom koagulerat till ett status quo ante bellum. 32 pågående konflikter i världen, varav över tio har pågått i flera decennier. Detta trots den glädjande nyheten för tre år sedan då antalet konflikter i världen konstaterades ha sjunkit med 40 procent.

Palestinakonflikten, militärstyret av Burma, våldsamheterna i Darfur, Kenya, listan kan göras lång på våldets sargande av mänskliga rättigheter och demokrati.

Med tanke på klimathotet som riskerar att orsaka stora flyktingströmmar, skapa krig kring den bristande tillgången av naturresurser, terrorismhotet påspätt av den ökade segregationen och ökande socioekonomiska skillnader - så är fred det sista som skapas.

I minnet av min tid som hippie i tonåren firar jag nostalgiskt fredstecknets existens. Må det bli en snar rennässans för samling kring en av de mest slagkraftiga symbolerna på jorden.

En wtf till välkomstpresent

Det började med att vara en sån bra dag, bara för att få ett snöppligt slut.

Sjukskriven för akut luftrörskatarr har jag nu hunnit komma hem och tvätta alla femtio kilo kläder, och även packa upp min 2,5 meter böcker som jag hade med mig till Frangan.

Jag har fått chans att laga min favoritmat: kokad potatis, lingonsylt, vegeschnitzlar och min fabulöst goda sallad: kruksallad, tomat, gurka, avokado, rödlök och min vinägrett på balsamvinäger, olivolja och örtsalt.

Läsa igen mig på saker som jag behövt göra. Surfat runt lite. Och det var när jag surfade runt som jag såg den. Jag liksom ramlade över den bland mina klickningar.

Ett pornografiskt montage på mig själv; mitt ansikte utklippt och påklistrat på en nakenposerande kvinnas kropp.

Det liksom är ingen fin välkomstpresent efter att ha kommit hem från macho-landet Frankrike.

Det som upprör mig är inte bara specifikt montaget på mig, utan att den här typen av manligt otyg är vanligt, för kvinnliga politiker, journalister eller på att sätt framträdande kvinnor. Det är inte okej att kvinnor ska tvingas till pornografisk objektifiering på detta sätt.

Avsked och hetlista

På lördag tar jag farväl av Frankrike för denna gång. Jag tar med mig fantastiska bergsfärder i minnet och ett lättat hjärta att få komma hem.

Min arbetsplats här har tyvärr inte bjudit på det jag trodde, nämligen respekt för varandra.

Efter att ha tvingats smaka på riktiga sexuella trakasserier åker jag hem och tar tag i politiken i Sverige. Jag kan inte vänta!

Och visst känns det fantastiskt kul att hänga kvar på Veckans affärers supertalangslista. Yeah baby!

À tout!

Att överleva Frankrike a.k.a. lost in translation

Komikern Eddie Izzard säger att han slänger in fraser som Le chat est au dessus de la table! (Katten är ovanpå bordet!) För att piffa till livet när han är i Frangan.

Det är värt att testas. Och med tanke på att Wikipedia, allas vår moder till kunskapskälla, konstaterar att det finns 3 stå uppare i riket frank, så börjar min polett att trilla ner. De stolta innehavarna av diplomet för att inte ha vunnit något krig har nämligen inte ståuppkomedi som en del av sin kultur. Nu är verkligen poletten nedtrillad.

För efter några veckors tvångslyssnande på skrålande, fulla fransmän som sjunger om fittor och fotbollslag, så behöver jag Eddie Izzard för att humorisera bilden lite, bara lite, för mig.

Puss på dig Eddie, tack!

Kampen för koldioxid

Det här är roligt. Riktigt roligt. Kolla in den om Al Gore också om den här ger mersmak.

Min första ambulansfärd

Även om det var en vecka sen så gör det fortfarande ont. Jag tänkte att jag skulle berätta min historia om hur det gick till när jag åkte ambulans för första gången, och man kan ju hoppas den sista.

Jag hängde på en snowboardgrupp och under dagen hade vi gjort en fantastisk resa på våra brädor genom de tre dalarna (även kallad Les Trois Vallées) och var på väg hem till Val Thorens. Jag hade dagen till ära lyckats förhandla bort 45 minuter jag egentligen skulle jobbat till senare för att kunna följa med en av snowboardguidernas grupp på dagsturen.

Vi var på väg hem och jag tog det lugnt för att jag kände hur benen började kännas som Jell-O. Och faktiskt, jag tänker alltid på att se upp för de som åker framför mig.

Jag började ta fart på min bräda inför ett plant område. Min fart ökade snabbt och i en backsidesväng såg jag i ögonvrån hur en kille i min grupp körde som en torped rakt emot mig. Jag kommer ihåg hur jag tänkte - ok, nu är det kört. Krocken gjorde att jag kastades nerför backen och voltade några gånger. Under färden ner hörde jag hur ryggen knäckte till.

Jag kvicknade till snabbt och kände hur min rygg fullkomligt pumpade av smärta. En kille i gruppen stannade kvar och hjälpte mig och skaffade hjälp.

Sedan kom en man från Securité de Pistes med en ambulanssläde därefter ambulans till sjukhuset.

Tack och lov fick jag ingen fraktur i ryggen eller något ännu värre. Under de veckor jag har varit här inser jag att om man är med om en olycka och inte får men för månader framöver eller till och med bestående men så har man änglavakt.

Och det inser jag verkligen att jag har. Så mitt tips till alla som beger sig ut i en backe - se upp för dårar och inte minst, ta hänsyn till de som är framför dig.