Dagens citat

Innan klockan slår tolv hinner jag klämma in det bästa som sagts i mediesurret idag. Det är Datainspektionen som håller integritetsfanan högt och beskriver mångas skrämmande tendens att blottlägga väldigt mycket om sig själv på nätet:

Problemet tycks vara grundinställningen till den personliga integriteten eller, mer vardagligt, ”rätten att få vara i fred”.

En diskrimineringsombudsman, ett slag i luften

Jovisst, jag hänger med lovkören i att det är bra att vi har ett intersektionellt angrepp på diskriminering. En handikappad, svart, ung, kvinna är sällan bara diskriminerad på grund av en av de tidigare faktorerna. Detta är inget nytt.

Men regeringens förslag skjuter inte bara förbi målet utan misslyckas helt i sin konsekvensanalys.

Maria Abrahamsson kallar dagens system med olika ombudsmän för ett virrvarv. Jo, visst. Men frågan är om en ombudsman som ersätter fyra ombudsmän gör ett bättre jobb. Dessa tankar dyker upp hos mig:

- Vad innebär sammanslagningen för de olika diskrimineringsgrundernas finansiella understöd? Får könsdiskriminering lika mycket som homofobi? Kommer en differentiering att ske? Jag gissar att regeringen är medvetna om att anmälningarna om könsdiskriminering i skola och på arbetsmarknaden är mångdubbla fler än övriga anmälningar.

Nu var detta min mjuka fråga.

- Har regeringen funderat på vad som får diskriminerare att sluta diskriminera? Rätt rättsliga instrument är effektiva i det konkreta arbetet. Men ett stort företag i Sverige är inte rädd för våra larvigt låga bötessummor som döms ut, de är rädda för en sak - dålig PR. Den största makten mot diskriminering i samhället ligger fortfarande hos media, och detta är en alldeles för osäker rättssäkerhetsgaranti att luta sig mot.

Så jag blir milt sagt lite besviken när Aftonbladet okritiskt köper regeringens debattartikel rakt genom att i sin artikel konstaterar att regeringens förslag gör diskrimineringsarbetet tydligare och effektivare.

Jag är står inte för mitt partis ståndpunkt att vi borde ha en diskrimineringsombudsman. Jag är för en diskrimineringsmyndighet där olika ombudsmän huserar med möjlighet att ha lätt kontakt med varandra för att underlätta varandras arbete och öka rättssäkerheten för medborgarna. Utan denna möjlighet finns ingen möjlighet att differentiera de olika ekonomiska behoven för de olika diskrimineringsgrunderna, inte heller finns den mänskliga möjligheten att handskas med alla ärendena på ett rättssäkerhet sätt.

Den nya diskrimineringsombudsmannen kan inte bara behöva stor möjlighet att jobba övertid, utan en stor portion tålamod medan ärendena hopas på hög och samtalen från irriterade medborgare köar i växeln.

Macho-världens premisser

Kvinnors rävsax, även kallad Take it or leave it

-Vet du vad han sa till mig?
-Nej, vadå.

- Han sa till mig att han vill att jag blir påsatt av 10 killar bakifrån, medan han tittar på. I källaren. Här nere, sa han och pekade mot källarfönstret.
- Sedan pekade han mot var och en av killarna i rummet och sa sakta att han vill att han, han, han... osv är de som sätter på mig bakifrån.

- Vad sa du?
- Jag var chockad. Jag satt kvar och försökte förstå reaktionen från alla killar runt omkring mig som var höga och fulla. De fnittrade. Jag förstod då att vad jag än sa så skulle de inte förstå det.

- Tänk att de är bortom förståelsen av vad som är skillnaden mellan en sexfantasi och en regelrätt våldtäkt.

- Ja, och den mest skrämmande tanken är att jag inte tror att den förvirringen är ovanlig.

Comme il faut i la France

Några saker får mig att fundera.

En passiv nästintill naken i string brud som täcker en bra del av en reklamaffisch för en årlig hopptävling i alperna - vad är poängen? Och hur tänkte de när de layoutade de där vita skenen som kommer från kvinnans rumpa. Får killarna sin mojo från den nakna kvinnan? Man kan ju bara gissa.



Och sen till priset för det årets tävling. Hur tänkte de nu? Jag menar, jag letar febrilt efter varmt-väder-ursäkten, men i alperna är det fan inte bikiniväder.

Snoppmätartävlingen har börjat

Asså, det räcker med att åka från Sverige i en vecka så verkar hela debatten ha fått hjärnsläpp.

Utanför mitt fönster når vindarna upp till 30 sekundmeter och jag läser mitt vardagliga rss-flöde med stigande häpnad. Häpnad och häpnad. Inte så mycket för innehållet. Men för uppmärksamheten.

Medierna verkar ha snoppmätartävling i vem som kan komma på den smartaste dissen mot jämställdhetspolitiken. Det hela faller naturligtvis platt.

Pär Ström, den självutnämnde integritetskyddsombudsmannen, har bestämt sig för att män är mest förtrycktast av alla, faktiskt. (Jag tycker ju att i brist på personlig integritet i lagstiftningen borde vi ha en ombudsman som kämpade för saken, däremot tar det emot det här med självutnämningen.) Hur som haver, det kan inte vara lätt att vara Pär Ström om man enligt honom är så förtryckt.

Jag vill så gärna läsa hans bok! (Kan man få ett ex av någon smart publicist?) Jag vill veta, hur män blir mest förtryckta. Och sedan när tävlingen började. Ja, alltså den tävlingen som handlar om att något kön skulle vara mest förtryckt.

Som feminist ägnar jag mig åt en sak i det hänseendet; beskriva verkligheten för att båda könen ska befrias av könsrollernas ok och att manligt och kvinnligt inte längre blir avhängigt kön.

Sen kör DN en rubriksättningsmässig backflip på ett gäng svenska forskares nya rön om att äkta vardagsjämställdhet har ett pris, och det ska inte hymlas med.

"Vi kan inte bortse från jämställdhetens baksida" heter det.

I artikeln går det däremot att läsa:

Sammantaget visar forskningsresultaten att det krävs ett hårt och ibland smärtsamt arbete i människors vardagsliv för att jämställdhet ska förvandlas från vision till verklighet. Att försöka förverkliga jämställdhetsidealet innebär ofta att kärleksrelationen och partnern ifrågasätts, att vardagslivet uppfattas som komplicerat samt att risken för oenighet om ansvarsfördelningen i hemmet ökar. Allt förändringsarbete är förknippat med ansträngningar, konflikter och ifrågasättande och det vore naivt att tro att strävan efter jämställdhet - som inbegriper vardagslivets alla aspekter och våra allra närmaste relationer - skulle vara ett undantag.

För att komma vidare i jämställdhetsarbetet kan vi inte bortse från ojämställdhetens förtjänster och jämställdhetens baksidor. Våra undersökningsresultat visar att jämställdhet uppenbarligen har ett pris som måste betalas. Dessa insikter måste beaktas och tas på allvar av politiker och beslutsfattare. Risken är annars att svenskarna överger tron på jämställdhetspolitiken och med hänvisning till biologi, tradition eller religion accepterar status quo.

Amen.

Självklart är det hårda insikter som måste komma till stånd för att verklig jämställdhet ska infinna sig i vardagslivet. DN verkar däremot ha slagit knut på sig själva för att få det att låta som en krigsförklaring mot jämställdhetspolitiken.

Däremot tycker jag verkligen att borgarna och s borde ta till sig av kritiken från forskarna. Våga tafsa på frågorna som rör privatlivet. Våga politisera familjepolitiken, släpp biologism-tjafset och erkänn könens irrelevans för vilka val våra liv ska kantas av. Det här är båda könens utmaning.

Och, allvarligt talat. Kan vi sluta med den här "tycka synd om mig på grund av mitt kön"-temat på debatten. Håll er till fakta. Siffrorna, statistiken, rapporterna alla talar sitt tydliga språk om det patriarkala spelreglerna som styr vårt samhälle.

Nu blir det gonatt för mig. En bräda väntar för att användas imorgon bitti. Och innan dess mindre roliga papper att fixa.

Un demi-pêche, s'il te plaît!

I Frankrike dricker man öl med fruktsirap (fritt val mellan persiko-, jordgubbs- och citronsmak), beställer du en kaffe får du en espresso, röker du inte är du ett hälsofreak och här är du madame eller monsieur med alla som eventuellt inte känner dig.

I Frankrike är det inget konstigt att ha en älskarinna och att konstatera att kvinnor inte kan snowboarda lika bra som män för att deras höfter är rundade och att de därmed inte kan flexa med ben som män kan.

Med detta sagt förstår ni själva hur road jag är, no pun intended. Det som faktiskt stör mig mest är att den franska slangen är pretentiöst utvecklad. Uttrycken har inte mycket med bokstavlig lydelse att göra. Jag får återkomma när jag fått grepp om vadihelafriden de säger.