En man mördade en kvinna i dag - igen

Jag kan inte beskriva den politiska sorgen över mordet på Benazir Bhutto. Det är inget som på något sätt som kommer som en överraskning. Hotet mot Bhutto var ständigt överhängande eftersom hon utsatte sig för dem genom att vara en aktiv oppositionspolitiker i Pakistan.

Pakistan är ett land där rapporter om kvinnoförtryck från människorättsorganisationer duggar tätt. Att kvinnor mördas genom att sättas eld på för ingen anledning är inte ovanligt, rykten om okyskhet kan räcka.

Bhutto var en mycket god kandidat till posten som president i det annalkande valen, och hon var kvinna, trots allt.

Inte nog med att hon provocerade makten genom att ständigt trycka på för en fredlig och demokratisk utveckling av Pakistan - hon ville bli en kvinnlig ledare för Pakistan. Hon gjorde anspråk på makten. En kvinna, trots allt.

Bhutto sa själv i en DN-intervju:

I vårt samhälle är ofta kvinnan inte mer än ett kreatur, och en man måste kunna hålla ordning på sina får och getter.

Jag förstår att det pakistanska folket nu går till revolution. Benazir Bhutto symboliserade deras hopp om demokrati.

Men ingenting kommer att lösas genom våld. Våld dödar hopp om fred varje dag. Våld dödade Pakistans hopp om demokrati. Mansvåld tog återigen en kvinnas liv idag.

När ska det egentligen sluta?

Glaciärer ska inte värmas upp

Det är med skräckblandad förtjusning jag ser tillbaka på min första vecka i alperna. Efter några dagar i Chamonixdalen har jag fått ta se med egna ögon hur glaciärerna har blivit mindre sedan jag var där sist.

Det är en sådan njutning att se de spetsiga alpbergen breda ut sig över horisonten, men tanken på att skönheten är så förgänglig gör mig delvis nedstämd.

Jag kommer befinna mig här några månader nu och jag ser fram emot att dela med mig av äventyr, skrönor och betraktelser. Jag hoppas att mina läsare har lite tålamod med mig under den här tiden då mitt inifrån perspektiv på den svenska politiska världen kommer att pausas.

Jag önskar er alla en god jul av de lilla timmar som är kvar av annandagen och ett fantastiskt gott nytt år!

Skulle en GPS hindra idrottare från att dopa sig?

Carolina Klüft och Stefan Holm är eniga tillsammans med Riksidrottsförbundet om att idrottare bör övervakas med gps-sändare i kampen mot dopning.

Ett inopererat datachip var inte heller främmande för Klüft.

Okej, förklara för mig hur ni tänkte nu. En gps-sändare som hindrar idrotts- män och kvinnor från att dopas? Eller att ett datachip skulle göra jobbet?

För att datachippet skulle kunna detektera ett eventuellt dopningspreparat i blodet?

Det jag vet om några av de största dopningsskandalerna i världen är att idrottaren ofta fått preparaten av sin tränare eller kanske till och med drabbats av omedveten dopning genom att tränaren lurat i dem de i tron att det är något annat.

Okej.

Men även om man nu fixar sina dopningspreparat själv - utan tränarens assistans - var någonstans hjälper gps-sändaren eller det här eventuella datachippet oss att konstatera att en dopning skett?

När man stannat för länge hemma? När träningslägret i Sydafrika gav utrymme för en utflykt till något skumt område utanför staden? En tripp till hamnen?

Ja, inte vet jag hur det är tänkt.

Hur det nu gick till att tro att grova kränkningar av den personliga integriteten skulle leda till färre dopningsbrott, det undrar jag.

En mer ologisk härledning får man leta efter.

Kött är passé

Det har inte precis varit en hemlighet under några decennier att köttätandet står för en stor del av koldioxidutsläppen i världen. Enligt FN står konsumtionen av nötkött allena för en femtedel av koldioxidutsläppen i världen.

Enligt Totalförsvarets forskningsrön från i somras är det lika skadligt att käka ett kilo nötkött som att köra bil i tre timmar och att lämna alla lamporna på hemma under tiden.

Samtidigt ökar köttkonsumtionen kraftigt i Sverige. 1990 år svensken 27 kilo kött per år, samma siffra för år 2005 ligger på 43 kilo.

Det är kanske inte konstigt att Aftonbladet skickar sin klimatpatrull till riksdagens matsal. Bodström kommenterar tilltaget med att "men det är ju så gott med korv och köttbullar", moderaternas Lena Asplund konstaterar att hon "måste ha kött i kroppen".

Varför ska det vara så känsligt att ifrågasätta nivån på sin köttkonsumtion, skära ner och aktivt bidra till att minska klimathotet?

Välj bort en korv till jul, är mitt tips, och gör en insats för klimatet.

Här kan ni hitta inspiration för köttfria matalternativ till julbordet. Låt det smaka!

Behandlar JK män och kvinnor olika?

Idag skriver professor emerita i straffrätt, Madeleine Leijonhufvud, mycket intressant om frågan om skadeståndskraven som ställts mot staten i fallen där högt uppsatta politiker anklagades för att ha köpt sex av minderåriga flickor samt fallet där två manliga läkare anklagades för styckmord på en prostituerad kvinna.

JK har ännu inte svarat hur han tänker gå till väga i de båda skadeståndsanspråken. Men det ska bli intressant att följa. För som jag tolkar det som Madeleine Leijonhufvud implicit säger; följer JK upp skadeståndsanspråk från män och inte kvinnor?

Såsom den eleganta artikeln från GP:s Jan Nyman visar; JK bestämde nyligen i ett fall där en man och kvinna utsatts för exakt samma fel i en rättegång att mannen skulle få ett skadestånd på 90 000 kr och kvinnan 0 kr.

Vad svarade JK Göran Lambertz när journalisten Jan Nyman konfronterade honom med detta faktum? "Båda fallen är korrekt hanterade."

Protesterna har inte låtit vänta på sig.

Man kan ju hoppas att det inte händer igen.

Jämställda förhållanden ställer krav på män och kvinnor

Det var med stor entusiasm som jag fick meddelandet om att jag fått en replik på min krönika "Efterlyses: Politikermakar" på politikerbloggen. Till min besvikelse läste jag en argumentation som skedde parallellt med min text och inte med anledning av den.

Helene Sigfridsson, generalsekreterare för Makalösa föräldrar, slänger fram jämställdhetshandboken och tycker att jag har fel som "lägger skulden på kvinnor" att välja rätt man.

Förstår jag Helene rätt så är hon inte emot min huvudpoäng i krönikan om fler jämställda män, utan min referens till Eva Hamiltons utspel att kvinnor som vill göra karriär borde "skaffa sig en bra karl".

Min text går rakt av ut på att efterlysa fler män som kan tänka sig att prioritera hemmabestyr och familj framför karriär medan kvinnan går ut och gör det sistnämnda.

Det handlar inte om någon omvänd diskriminering, det handlar om lika möjligheter för båda parter att förverkliga drömmar i livet.

Sedan tycker jag att alla människor har ett ansvar för att välja partner. Jag vill säga till kvinnor att det är okej att ställa krav, att inte nöja sig med första bästa karl som är trevlig men är helt urusel på att jämställt fördela arbetssysslorna i hemmet.

Jag jobbar ideellt på kvinnojouren Terrafem för att jag brinner för kvinnans rätt till sitt livsutrymme, sexuella självbestämmanderätt - sina mänskliga rättigheter. Jag vet vad som får kvinnor att stanna kvar i trasiga förhållanden - men för den sakens skull vägrar jag offerförklara dem. De är kvinnor som behöver stöd - inte min hjälp.

Det alla jourkvinnor vet är att vi kan bara stödja en kvinna så fort hon vill ha vårt stöd. Det är hon som bestämmer.

Och detta borde generalsekreteraren för Makalösa föräldrar vara väl medveten om. Att stödja en kvinna och att ställa krav på män att våga bli jämställda - det är inte att skuldbelägga, det är att återbörda ett verktyg i allas händer och säga att vi kan leva jämställt om vi vill, alla kan göra en förändring inom sig själva. Det är att kämpa för jämställdhet i dagens samhälle.

Efterlyses: politikermakar

Idag publicerar Politikerbloggen min krönika om fler att fler män borde intressera sig för familj och hemmabestyr, annars kommer det bli svårt för kvinnor ta sig fram i politiken.

Efterlyses: Politikermakar

För några veckor sedan kastade Stockholms finansborgarråd Kristina Axén Olin in handduken för att under en begränsad tid ta tag i sina alkoholproblem. Kristina Axén Olin är Stockholm stads mäktigaste politiker och hon är kvinna.

Enbart några dagar efter nyheten briserade om hennes politiska paus gick SVT:s VD, Eva Hamilton, ut och deklarerade (Metro 15/11) att en kvinna som har för ambition att göra karriär och samtidigt ha familj behöver “skaffa sig en bra karl”. Hamilton dryftar det som många kvinnor ofta låter hindra dem från att avancera, nämligen planerna på familj och även svårigheterna i sig som kvinna att ta på sig ledarrollen.

Hamilton sätter fingret på vad det är som förmått de kvinnor som idag befinner sig på toppositioner inom politik och näringsliv - nämligen en karl som inte är rädd för att bli tagen för mindre av en man för att han sätter ett värde vid att ta hand om barnen, hemmet och allt det som rör familjebestyr. Ett perfekt exempel på detta är till exempel EU:s förste vice kommissionärs, Margot Wallströms, man som följer med på hennes jobb i världen och sköter hus och barn.

Men i vårt samhälle finns inget respektabelt epitet för dessa män som tycker att det är en skön grej att bolla matlagning, blöjbyten och städning medan partnern jobbar på karriären. På 70-talet raljerades det om dessa “velourpappor” som av Jan Guillou porträtterades som män som sprang omkring i “byxor utan gylf och försökte prata med ljus röst”.

Denna kommentar fällde Guillou efter att han bevistat en av RFSU:s mansläger, där tanken var att problematisera genusordningen och bryta de könsroller som cementerar männens överordning av kvinnan.

Organisationen Män för jämställdhet är idag en av de mest progressiva föreningarna på den feministiska banan som jobbar för att befria män från den konstruerade normen som överordnar dem kvinnor. På deras hemsida förklarar de sin syn på saken:

“Mäns överordning över medmänniskor å ena sidan kräver isolering, förakt för svaghet och avstängt känsloliv å den andra hos männen. Den överordnade manlighetens baksida hålls emellertid aldrig fram eftersom det är så skambelagt för män själva, och ofta genant för andra, när män visar svaghet och tvivel på sig själva. Sådana vittnesmål sorteras snabbt bort och når inte offentlighetens ljus.”

När jag först hörde talas om Kristina Axén Olins alkoholproblem tänkte inte jag att vi har alkoholpolitiskt problem att ta tag i, jag insåg att finansborgarrådets livssituation varit övermäktig; inte nog med att Axén Olin gjort en stenhård och spikrak karriär till positionen som högsta bossen över stadshuset så har hon skött hus och hem med tre barn och man hemma. Vem mäktar med det? Ja, ingen man har hittills lyckats bolla den bedriften, det har ju alltid funnits en kvinna i bakgrunden som tagit hand om de där “mjuka värdena” livet.

Därför efterlyser jag idag fler män som vågar bli politikermakar. Utan fler män som tar ett större ansvar i hemmen genom att ta ut minst hälften av föräldraledigheten, hushållsgörat och övrigt som betraktas som “vårdande” - kommer möjligheterna för kvinnor i att förverkliga politiska visioner vara minimala jämfört med männens. Låt er inspireras av männen till kvinnor som till exempel Margot Wallström och Eva Hamilton.

Det är nu dags för politikermaken att äntra samhällsscenen.

ZAIDA CATALÁN
Jurist och kommunfullmäktigeledamot (mp)

Förtroendet för kvinnojourerna står fast

"Förtroendet har kraschat för jourernas ideologistyrda arbetsmetod att okritiskt godta (endast) kvinnors berättelser."

Det är klart att den kom som ett brev på posten. En efterlängtad ledarskribentsdiss av kvinnojourernas arbete med hänvisning till kvittot - domen mot tre kvinnor från kvinnojouren i Tranås som hjälpt en kvinna med barn gömma sig från pappan till barnen.

Skuldfrågan vill jag inte gå in på, eftersom jag har inte tillräckligt mycket med fakta eller kunskap om målet och juridiken för att göra en rättvis bedömning av domslutet från Göta hovrätt.

En tankesom väcks med anledning av Maria Abrahamssons slaktning av kvinnojourernas arbetsmetoder - det kan ju faktiskt vara så att de flesta människorna inte har en ingen aning om hur en kvinnojour jobbar, under vilka premisser man stödjer våldsutsatta kvinnor och barn och vilken roll som ROKS i relation till dessa.

Först av allt, ROKS har ingen makt över kvinnojourernas verksamheter. ROKS är en paraplyorganisation för cirka 100 kvinnojourer i landet som har till uppgift att opinionsbilda och stödja jourerna i deras verksamhet, bland annat.

Sedan Maria Abrahamsson, och likasinnade, hur jobbar egentligen en kvinnojour och under vilka premisser? Jag skulle egentligen bara rakt vilja höra ett svar på den frågan.

Kvinnojourer som består av kvinnor som ideellt vid sidan av sitt vardagliga jobb stödjer andra kvinnor som är utsatta för en mans våld utför en verksamhet som är en av de mest avgörande och viktiga i samhällskroppen. Jourkvinnorna pratar med våldsutsatta kvinnor som medmänniskor. Jourkvinnornas uppgift är att stå på kvinnans sida och efter bästa förmåga få henne att återta sitt livsutrymme som gått förlorad under våldets inskränkning i hennes liv.

Det här vitala arbetet för landets våldsutsatta kvinnor gör jourerna på projektbasis med medel från länsstyrelsen som kommunen måste söka åt dem.

Trots att kvinnojourernas arbete är en av jämställdhetsarbetets kärnbultar så fortsätter man att finansiera deras verksamhet i form av projektpengar. Varje år är en chansning för en kvinnojour, huruvida verksamheten får fortsätta eller inte.

För något år sedan utredde Socialstyrelsen vilka kostnader som mäns våld mot kvinnor innebar för samhället, slutsumman landade på 3-4 miljarder kronor. Och då hade man valt att räkna försiktigt.

Domen mot kvinnorna i kvinnojouren i Tranås väcker en central fråga som skakar alla jourer: hur ska vi nu kunna fortsätta att stötta kvinnor om vi kan riskera att få fängelse för det? Var går gränsen för hur långt vi får stödja en kvinna?

Dessa är de viktiga frågorna, allt annat är bara larv.

Kvinnofridslinjen en halvmesyr, tyvärr

Imorgon öppnar Kvinnofridslinjen. En nationell jourtelefon för kvinnor utsatta för våld och andra i dess närhet. 24 timmar om dygnet ska kvinnor kunna få stöd från professionella.

Denna nationella jourtelefon är den första till sitt slag eftersom staten aldrig tidigare direkt givit en myndighet uppgift med att stödja kvinnor utsatta för våld. Ett litet steg har tagits för kvinnor utsatta för mäns våld, och ett stort steg för svenska statens engagemang i kvinnofridsfrågor.

Jag är för allt aktivt stöd till våldsutsatta kvinnor, i princip. Men jag har några frågor kring denna jourtelefon som får mig att undra hur kvinnor på riktigt ska få stöd.

En kvinna som ringer till en jourtelefon kan ibland bara behöva prata med någon. Men som jourkvinna på andra sidan luren vill man kunna erbjuda direkta stödsamtal på tu man hand eller kanske till och med skyddat boende om det skulle krävas.

Den här nationella jourtelefonen kommer enbart att erbjuda hänvisningar till de övriga jourer som har dessa verksamheter.

Och alla kvinnor som ringer och inte pratar svenska ska Kvinnofridslinjen stödja genom att köpa in tolkningstjänster. Man kan undra om de har en aning om kvantiteten kvinnor som ringer och behöver få stöd på ett annat språk än svenska. Det är kan bli en dyr historia för staten.

I praktiken ser jag att istället för att staten ser till att kommunerna tar sitt ansvar enligt socialtjänstlagen 15 kap 11 §, att ge alla våldsutsatta kvinnor stöd, så skapar man en nationell jourtelefon som ska vidarebefodra kvinnan till kvinnojourer som redan idag inte har tillräckliga resurser eller till kommuner som inte satsar en krona på stöd till våldsutsatta kvinnor.

Regeringen påstår att de har skärpt socialtjänstlagen, men i praktiken har kommunerna fortfarande inget absolut ansvar för att se till att dessa kvinnor får stöd. Barn har enligt socialtjänstlagen denna absoluta rätten.

Regeringen borde faktiskt sluta dalta med kommunerna i denna fråga och på riktigt ändra socialtjänstlagen så att kommunerna är tvingade att ge dessa kvinnor stöd. Allt annat är bara kosmetika på ett strukturellt myndighetsproblem där man blundar för kvinnor i nöd.