Att vara eller inte vara gänghora

Närmare bestämt en vecka sen jag bloggade. Jag ska försöka skärpa mig efter den här veckan som innebär arbete med diverse saker. Jag ber om ursäkt till mina trogna läsare och tackar för ert tålamod!

Jag har dock lite bakomkulisserna-info för alla som såg debatten i Argument (och alla andra nyfikna så klart), där jag mötte försvarsadvokat Björn Sandin i fråga om hovrättsdomen mot de s.k. stureplansprofilerna.

Jag och Sandin diskuterade efter programmet de frågor som han hade ställt till målsäganden, kvinnan, i rättssalen. Jag frågade honom vilken poäng som han hade med att fråga kvinnan om hon hade haft sex med 5-6 av de tilltalades kompisar. Han svarade att det handlade om att bevisa det som stod i sms:en.

- Vilket sms? Frågade jag.
- Ja, det där de kallar henne för gänghora, svarade Sandin.

Jag förstod det på inget annat sätt än att advokaten ville inför rätten visa att hon var en gänghora. Varför vill man det? För att en kvinna som är "gänghora" går aldrig att våldtas?

Det är en skrämmande kvinnosyn som sprids i rättssalarna. Och advokaterna verkar inte själva vara medvetna om detta. Det handlar ju bara om att "styrka bevisning".

Jag i SVT-debatt om våldtäktsfallet

Imorgon möts jag och Björn Sandin, en av försvarsadvokaterna i våldtäktsfallet mot de s.k. stureplansprofilerna, i en debatt i SVT Argument. Vi ska debattera frågan om hovrättens ändrade bedömning i fallet och om det är ett lotteri hur en våldtäktsanmälan hanteras.

Tiden är 22.00 och kanalen är TV1.

Kolla gärna!

Ett nej är alltid nej

Jag sitter här på mitt kontor på jobbet och läser hovrättens formuleringar och hovrättslagmans Göran Ewerlöfs kommentar om domen mot Stureplansprofilerna till pressen - och helt plötsligt inser jag att mina ögon vattnas.

Jag är så lycklig över att rättsväsendet visade att ordet rättspatos inte bara existerar i böcker.

Ett nej är ett nej, säger Göran Ewerlöf till pressen.

I domen går det att läsa:

”N.N är trovärdig och hennes uppgifter är tillförlitliga. Det är därmed hennes version av händelseförloppet som ska ligga till grund för bedömningen. Genom N.N:s uppgifter finner hovrätten styrkt att [männen] – sedan det inledande skedet passerats – förgripit sig på N.N, först genom anala samlag och därefter genom vaginala samlag”, skriver hovrätten.

”Hovrätten finner det uteslutet att [männen] inte insett att samlagen... inte varit frivilligt från N.N:s sida”.

”De sms som [männen] skickat till varandra efter händelsen talar också för att de varit medvetna om att de utsatt N.N för något otillbörligt. Hovrätten finner således att de haft uppsåt till de gärningar de gjort sig skyldiga till”

Jag kan torka mina tårar med ett leende på läpparna. För jag vet att det här är en seger för alla kvinnor i det här landet. Det går att få rättslig upprättelse efter att man utsatts för en av de värsta kränkningarna mot sin kroppsliga integritet som går att utsättas för.

Skrämmande kvinnosyn i rättsväsendet

Vi är många som undrar hur hovrätten kommer att döma i våldtäktsåtalet mot stureplansprofilerna, imorgon kommer svaret.

Samtidigt passar fyra kammaråklagare i Expressen på att avfärda Peter Erikssons förslag på att införa samtyckesrekvisit i våldtäktsparagrafen. Samtidigt publicerar Aftonbladet senaste rönen från Christian Diesens forskning på Stockholms universitet som pekar på fler anmälningar om våldtäkt, och allt färre domar mot våldtäktsmän.

Samt ett hedervärt upprop från 132 män som kräver att män tydligare sätter ner foten mot den grumliga kvinnosynen.

Kammaråklagarna Rolf Hillegren, Anders Halfwordson, Anna Pettersson och Anders Sundholm kallar Peter Erikssons förslag för skamlöst. Det är inte betydelselösa anklagelser som kommer från några av rättsväsendets mest inflytelserika aktörer. Så här argumenterar de:

Peter Eriksson hävdar trosvisst att en lagändring skulle bli normgivande och jämför med sexköpslagen. Han konstaterar att sexköp inte längre är lika accepterat. Det är svårt att förstå parallellen. När var våldtäkt accepterat? Vidare påstår han att förslaget skulle ge ökad rättssäkerhet. Därmed når han en svårslagen höjdpunkt i okunnighet eller skamlöshet. Vilken sansad bedömare tror att ett meningslöst förslag kan få en sådan effekt?

Pinsamt nog verkar inte åklagarna vara medvetna om att våldtäkt inom äktenskapet inte förbjöds förrän 1965. Inte nog med detta, första gången en dom med anledning av detta förbud kom inte förrän 1984.

Våldtäkt har i princip varit kriminaliserat i alla tider, men detta kan tyvärr inte tolkas som att rätten i alla tider värnat och skyddat kvinnor mot sexuella övergrepp. Sexualbrottslagstiftningen har snarare syftat till att skydda mannens exklusiva tillgång till ”sin” kvinna än att tillförsäkra kvinnor sexuell integritet. Våldtäkt har alltså setts som en kränkning av mannens rättighet. Det är därför våldtäktslagen konstruerats för en överfallssituation. Detta trots att vi idag vet att sju av tio våldtäkter begås av en man som kvinnan känner.

Åklagarna fortsätter:

Vi har många kolleger men vi känner ingen som har förståelse för hans förslag. Även RÅ och Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg som utövar tillsyn över våldsbrotten har en tveksam inställning till lagstiftning om samtycke. Därtill kommer att frågan utretts tidigare utan bifallsrop från remissinstanserna. Borde inte en sådan upplysning mana honom till eftertanke? Tyvärr ger hans agerande inga förhoppningar på den punkten.

Ska jag verkligen behöva länka till Brottsoffermyndighetens remissvar på Sexualbrottskommitténs betänkande i fråga om samtycke? Okej, då. Brottsoffermyndigheten inte bara säger ja till samtyckeskravet, de tycker att det är en mycket angelägen fråga och att tiden verkligen är mogen för denna reform.

För en månad sen skrev samma åklagare på Brännpunkt:

Det är ­närmast omöjligt att driva en undersökning med en målsägande som bara har en ­känsla av att ha våldtagits därför att hon vaknat i fel säng.

Att vakna i fel säng. Smaka på den. Det är precis detta som är grunden till åklagarnas syn på en kvinna som anmäler en man för våldtäkt. Det är ditt fel kvinna. Du borde inte ha supit den där kvällen, trippat hem med den där flörten och trott att du skulle fått en trevlig kväll. Det är den kvinnosynen som åklagarna projicerar på samhället.

Det är skrämmande att vi har åklagare som dessa i de svenska rättsväsendet.

Kvällen Ali Esbati gav mig IG

Alltså. Det här med partipolitiska maktbalanser är verkligen ingen lätt lek. Här ska partiinterna angelägenheter vädras fritt tre år innan val för att sedan, förhoppningsvis, någon gång, ha en förbannad betydelse i slutändan vid nästa val år 2010.

Esbati dök upp som ett brev på posten igår med en allmän förrädarförklaring av miljöpartiet och varför de som sagt är ett "vänsterborgerligt parti". När han senare i sin text deklarerar att miljöpartiet är ett av sex högerpartier, och då menar han att fyra av dem sitter i regeringen, en är mp och den sista är sverigedemokraterna - ja, det är då jag får samma min som Esbati har på sin lilla profilbild på sin blogg.

Jag vill ändå ge vänsterbunkern/vänsterpartiet en poäng. Mp har varit dåliga på arbetsrättsfrågor. Den har varit ett outvecklat och orört område alldeles för länge. Men om vänsterpartiets politiska sekreterare och ledamöter, som om jag inte misstar mig helt sitter i riksdagen liksom miljöpartiet (mitt kontorsfönster vätter faktiskt varje dag mot oppositionens osläckta lampor på andra flygeln av ledamotshuset), hade kollat på tv eller läst lite motioner från miljöpartiet de senaste två åren skulle ni ha märkt att något har hänt.

Motionerna från miljöpartiet om jämställda löner, rätt till heltid, nej till vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonusar. Men vad vet jag, ibland kan man ju missa saker.

Och detta skulle jag vilja tacka er för. Vänstpartiets bunkermentalitet har berikat miljöpartiet med flertalet extremt kompetenta politiker som tidigare engagerat sig i Vägval Vänster. Ja just det! Rött skynke nu för vänsterbunkern! Okej, jag säger det igen: Vägval Vänster, baby, it's the shit.

Tänk att ni var så smarta att ni skrämde bort de mest kompetenta, inspirerande och vitaliserande krafterna i ert parti - som verkligen hade hjälpt er att nå fler väljare. Äsch, jag ska inte rub it in.

Men oavsett vad i den här härdsmältan av politiska egon skulle jag vilja poängtera att jag är glad att de lämnade vänsterpartiet för att ingen värdefull politisk kraft ska behöva stå ut med att få sina kritiska åsikter strypta för att "raka led" går före högt i tak vad gäller interna debatter.

Jag blev smickrad imorse när Eskilstuna-Kuriren ansåg mig vara en duktig liberal förespråkare för integritetsfrågor i Sverige. Och jag håller med dem i en viktig principiell fråga - i miljöpartiet är det mycket högre i tak för politiskt oliktänkande och detta har gynnat partiet på flera olika sätt.

Förra året deltog jag på Socialistiskt Forum i ABF-huset här i Stockholm. Vi diskuterade ett framtida samarbete mellan s, v och mp. Det var jag Peter Gustavsson och Aron Etzler. Då när det begav sig var det mycket anklagande röster, men ändå glimtades en möjlighet till försoning i diskussionen.

På kvällen begav jag på till festen som hölls på Street för alla glada deltagare på forumet. Den första jag stöter på är Ali Esbati så fort jag kommit in. Jag blev glad för att jag såg ett familjärt ansikte och hejade på Ali.

Döm om min förvåning när de första orden ur Alis mun var:

Vad gör du här?

Jag svarade att jag var där för att festa som alla andra. Och sedan får jag en lakonisk blick som följs av att Ali konstaterar att miljöpartiet är ett borgerligt alternativ - med en vänsterinriktning. Så då kanske det var okej att jag var där.

Jag gick sedan till mina höger- och vänsterkompisar för att förstå vad som hade hänt. Jag hade ju trots allt fått IG av Ali, ett för närvaro och ett för politik.

Detta fick stå som ett självupplevt bevis av vänsterpartiets akilleshäl: personligt och politiskt skiljs aldrig. Antingen är du rätt eller så är du fel, och är du fel är du inte välkommen någonstans.

Skrämmande, vänsterpartiet.

En sång för Burma, eller var det Myanmar?

Den viktigaste kampen för ett demokratiskt Burma består inte i vad landet egentligen heter. Men idag rapporterar alla internationella medier om händelser och FN-sändebuds rapporter från Myanmar. Sverige är en av få länder i världen som fortsätter att kalla landet för Burma. Vad gäller egentligen? Heter landet Burma eller Myanmar?

Ja, Myanmar är namnet landet fick av militärdiktaturen. Burma är namnet egentligen alltid haft.

Det är intressant att se hur reseböcker som Lonely Planet propagerar för "demokratiturism" genom att ge ut en bok om just "Myanmar", de väljer alltså att acceptera den odemokratiska diktaturens nya namn på landet och bortse från den folkvalda ledaren Aung San Suu Kyis uppmaning till turismbojkott för att inte ekonomiskt stödja diktaturen. Heder till Rough Guides som valt att inte skriva en resebok om Burma för att inte stödja diktaturen.

Det är inte enkelt ibland med alla benämningar. Men en sak är säker, det är Burmas kamp för frihet och demokrati som utkämpas - inte Myanmars.



Fantastiska låtskrivare som Damien Rice uppmärksammade burmesernas kamp för demokrati redan för några år sedan. Låten, Unplayed Piano, är en hyllning till frihetskämpen Aung San Suu Kyi.

Sjukt bra, Moore

Livet efter jobbet igår kunde inte ha börjat bättre när min vän Victor mötte upp mig utanför riksdagshuset igår, vi skulle ju se premiären på Michael Moores nya film Sicko. Efter lite lovebombing styrde vi kosan och cyklar mot biografen på drottninggatan.

Inte visste jag att var i färd att se en av de bästa filmerna någonsin. När jag säger filmer, menar jag verkligen alla jag sett. Det kanske inte faller alla på läppen att blanda fiktion och dokumentär, men det bryr jag mig inte så mycket om. Den här filmen var sjukt jäkla bra.

Jag var så imponerad av Michael Moores dramaturgi som successivt tog över hela mitt engagemang.

Även om Moore vänder sig till en amerikansk publik imponeras jag djupt av hans enkla men ändå intellektuella retorik.

Inledningsvis tar hans patos över åskådaren genom de människor som får träda fram som offer för det nyliberala försäkringsjipposystemet till sjuk- och hälsovård som USA bedriver. Om 50-åriga föräldrar som är tvungna att ge upp sina liv, sälja hus och allt för att flytta hem till sina 20-åriga barn för att klara sig. Kvinnan som gråter när hon berättar om sin döde man som nekades all vård mot sin njurcancer trots försäkringar som skulle täcka allt.

Och de före detta försäkringsbolagsarbetarna som träder fram med sin svarta samvete.

Jag gråter och skrattar om vartannat under filmens gång. Och jag är inte speciellt blödig anser jag själv. Men Moore lyckas med sitt ärliga uppsåt fånga känslor och engagemang. Jag är glad att jag delar samma politiska engagemang med en så skicklig dokumentärfilmare.

En ovillkorlig vetskap har stannat kvar i mig efter att jag såg filmen igår. Den här filmen säger något viktigt om den svenska vården och välfärden. Den väcker frågan om hur det är ställt med den "allmänna" sjukvården. Har alla verkligen möjlighet att få hjälp idag, som behöver? Nej, så är det inte. Tydligast är ju detta inom tandvården. Att tandvården inte omfattas av samma regler som gäller för vård av övriga delar av kroppen - det är också sjukt. Rapporter om ungdomar och äldre som har sämre tänder för att de inte har råd att gå till tandläkaren läser jag varje år. Är det inte dags att förändra detta till exempel?

Eftersom Moore vänder sig till en amerikansk publik avstår jag från att racka ner på bristerna hans exempel från länder som England och Frankrike. Det är ändå bra om amerikanerna upplyses om solidaritet genom att inspireras av bättre exempel.

Sedan blev det olustigt att se hans okritiska exempel av den kubanska sjukvården, som må vara en av de bättre i världen, men hur vet jag att det verkligen är röda mattan ackompanjerat med medicinska experter på alla områden som möter mig om jag går in på ett kubanskt sjukhus? Nä, inte riktigt trovärdigt var det.

Men inte desto mindre var hans poäng trots allt politiskt hysterisk - arbetare från ruinerna vid WTC efter 9/11 som söker sjukvård i det mest hatade landet av USA, och får det. Ja, pr-makarna för Castro måste ha varit nöjda. Jag förmodar att de amerikanska försäkringsbolagen inte ens ryckte på axlarna, det kan ju vara svårt att se filmen för företagets vinstkurva som sitter inbränt på deras hornhinna.

Moores filmer är kort och gott en av de bättre politiska adrenalininjektioner som går att finna.

Äntligen, regeringen!

Det började med en debattartikel från mig om att införa samtyckeskrav i våldtäktslagen på Politikerbloggen. Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och riksdagsledamot Esabelle Reshdouni var inte sena med att lyfta upp frågan i en debattartikel i Expressen. Debatten var i full fart och nu väljer regeringen att tillsätta en utredning i frågan.

Detta ger det mig hopp och tro på politiskt, enträget och långsiktigt arbete för drömmar och visioner.

Nu gäller att inte tappa fart i frågan. Jag tänker fortsätta lobba på våra politiker i riksdagen, från alla partier, så att en ändring kommer till stånd.

Man behöver inte vara jurist för att förstå vikten av att lagarna är klara och tydliga med vad som gäller i samhället. Ett införande av samtyckeskravet innebär en ökning av rättstryggheten för både kvinnor och män. Och främst innebär det att kvinnor stärks i sin rättighets- och integritetskänsla av att sex som inte sker med ömsesidighet, det ska straffas enligt svensk lag.

Nu kör vi!