Ursula Rucker, my baby girl

Rape: A Love Story

Och så hände det igen. En tjej i min bekantskapskrets har våldtagits. Hon hade legat och sovit när hennes pojkvän hade penetrerat henne. Hon sa att eftersom hon sover så djupt hade hon först vaknat när han låg över henne och kommit inuti henne.

Och jag kan bara på avstånd ge det stödet som är möjligt. Ge henne nummer till kvinnojourer som har kvinnor med erfarenhet från just sådana här fruktansvärda brott och kränkningar - någon att prata med, någon som kan ge dig en stöttande hand på vägen bort från mörkret som omsluter själen i kränkningen.

Våldtäkt i ett förhållande? Första gången lagen mot våldtäkt inom äktenskapet tillämpades i Sverige var 1984, 19 år efter att den infördes. Joyce Carol Oates boktitel är inte så långt ifrån verkligheten som vi vill tro.

Det slog mig inte förrän nyligen att ett av våra mer populära svenska popband, Säkert!, är ute på turné i Sverige med en hitlåt som faktiskt handlar om våldtäkt. Och det gör mig så glad, att tjejer och kvinnor som utsätts för den yttersta kränkningen blir synliggjorda ända in på trackslistan.

Säkert! - Allt som är ditt

Livet ur en kvinnas ögon

Jag hade precis pratat färdigt med min syster i telefonen, när jag tänkte att jag skulle se den där dokumentären om kvinnor på SVT. Jag var trött och letade efter fjärrkontrollen i en vånda. Skulle jag kanske bara välja stereofjärrkontrollen istället chilla till skön musik istället för att vara så där superseriös och titta på en dokumentär?

Jag tänkte att jag måste ge den en chans iallafall.

När jag slog på sitter en gammal, liten koreansk kvinna och pratar om hur förbannad hon blir på sin man när han står och bankar på något framför garageporten om dagarna. Jaha, tänker jag. Gäsp, tänker jag efter den första tanken.

Sakta, sakta. Jag skulle nästan säga i ultrarapid nystas hennes livshistoria upp. Det är inte förrän i slutet jag börjar tänka på att det jag tror är ultrarapid är ju faktiskt bara livets takt. Verkligheten är speglas ju trots allt inte 1-sekundsklipp på MTV.

76-åriga Young-Ja Wike gifte sig med en amerikansk soldat för att komma bort Korea, fattigdomen och kriget.

Hon berättar om sina söner. Hon berättar om sina söner samtidigt som hon konstaterar att hon tvättar deras kläder. Hon beskriver sin oro för att de aldrig ska gifta sig, för att de aldrig ska ta tag i sitt liv och för att hon aldrig ska kunna få dö.

Jag tänker fördomsfullt för mig själv att kvinnan säkert pratar om sina 23-åriga söner som inte orkat ta tag i sig själva för att hitta eget boende ännu.

Då säger hon att hennes äldsta son är 45 år gammal. Kameran sveper genom den äldsta sonens rum. Travar av hårdporrvideorullar. Hantlar. Pornografiska tidskrifter i prydliga högar.

Hennes näst äldsta son visar sig vara i 40-års åldern också och berättar om hur han suttit inne för drogförsäljning av olika narkotika.

Och så en rullande bild på förortshuset de bor i, hon, hennes man och två vuxna söner. Plötsligt hörs en röst innifrån: "Håll käften för helvete och gå ut härifrån!" Inte långt efteråt öppnas en dörr av en försynt Young-Ja som försiktigt stänger dörren efter sig och tar sin tillflykt till chilipepparlandet.

Jag tänker att det kanske var hennes man som hade skrikit. Men Young-Ja säger tyst att hennes äldsta son har ett starkt temperament.

Under hela dokumentären får den lilla kvinnan som knappt kan prata engelska utstå starka smädelser från de enda människor hon har i sin verklighet, hennes söner och hennes man.

Det verkar vara fullt normalt för dem att be henne hålla käften - fastän hon inte säger någonting.

Young-Ja berättar när hon sitter bland sina chilipeppar om när hon var lycklig. Det var i Korea med hennes första man och deras fyra barn. Men mannen blev inkallad till krigstjänstgöring och försvann. Efter ett halvårs väntan och svält, tog Young-Ja sina barn på flykt. Alla barnen dog under den långa flykten och vandringen. Och så gråter hon mitt bland all chilipeppar över smärtan från det förflutna.

I slutet kommer hennes dotter på besök. Young-Ja står och diskar disken efter maten hon lagat till sina söner och man. Ingen har tackat henne för maten eller sagt att den var god. Dotterns andra mening är att fråga om 6000 dollar. Young-ja försöker förklara att hon inte har såna pengar och att hennes dotter måste stå på egna ben. Då drar dottern en utdragen klagovisa om hur mamma minsann kunnat ge pengar till sönernas bilar men inte till henne - och eftersom hon blev sexuellt utnyttjad som liten är detta mammas fel och därför måste hon ge henne pengarna, "det är det minsta du kan ge mig!".

Vid det här laget klarar jag knappt av att se dokumentären. Det gör ont i hjärtat att se den här lilla kvinnan. I ett land där hon är helt isolerad och förpassad till sällskapet av tre män som verbalt spottar på henne varje dag.

Young-ja berättar att hennes första man hade letat reda på henne efter många år och efter att hon gift sig med den amerikanska soldaten. Han hade överlevt kriget. Han hade bett henne att följa med honom. Men hon sa till honom att hon inte kunde, att hon skämdes och att hon nu får leva med det.

När jag ser henne ser jag en kvinna som tänker att hon får stå sitt kast. Hon valde att gifta sig med en västerlänning och nu tycker alla i Korea att hon är en "västhora". Nu får hon stå sitt kast och utstå det livet som finns kvar i USA.

Mitt hjärta brister. Jag önskar att jag kunde göra något. Jag önskar jag kunde ta med henne på söndagspromenader och få prata om livet och det som varit.

Så många ensamma människor och så många som anklagar sig själva för omvärldens ondska.

Vilken fantastisk dokumentär. Den går igen på lördag, kl 16.55 på tvåan. Alla som kan borde verkligen se den! Och glöm inte att krama era mammor och berätta hur underbara de är.

En medveten revival av 50-talet

”Männen vågar ta ut svängarna lite mer, medan kvinnor vill ta hand om och vårda mer.”

Hans Makander, informationschef på Manpower, kommenterar företagets undersökning om kvinnors- och mäns karriärsval.

Det är alltid skönt när vi har lite oempiriska undersökningar för att bekräfta våra fördomar. Men den här gången blir slutsatsen från Makander lite väl förhastad. Det visar sig nämligen att både kvinnor och män, alltså oavsett kön väljer vi människor i slutändan jobb efter möjligheten till personlig utveckling och arbetets spänningshalt.

Det är tröttsamt med fastställandet av stereotyper i den dagspolitiska debatten. Jag börjar tröttna.

På debatten jag deltog i under Almedalsveckan frågade moderatorn Magnus Ljungkvist vad vi i panelen ansåg var den mest kontroversiella frågan i Sverige idag.

Och jag insåg direkt att de mest kontroversiella och hetaste frågorna i Sverige, som genererar mest medial uppmärksamhet och debatt är de konservativa frågorna. Och då pratar jag mer specifikt om allt ifrån fp:s språktester, Fredrick Federleys krav på slopat krav på kärnkraftsstängning, ökade våldsbefogenheter till polisen, osv. Alla förslag som tilltalar vår reptilhjärna är hippa, heta och trendiga - och alla synonymer som går att lägga till.

Det är intetsägande och inte desto mindre intellektuellt tråkigt att iaktta en debatt som ständigt går runt i cirklar. "Ojsan, nu passerade vi 1950-talet och så är vi så där 2000-talsfrigjorda. Nu blev det tråkigt - låt oss föreslå samma värderingar vi drev på 50-talet igen!"

Suck.

Det kanske är dags att göra frihetligheten poppis igen.

Black Seeds groovar loss

Det här åttamannabandet från Wellington, Nya Zeeland, som lyckas blanda funk, reggae, soul och dub gör här inte bara en fantastisk låt att groova loss till, utan lyckas också klämma in ett mycket bra budskap om konsumtionssamhället. Oh yes..

Min artikel i RFSU:s tidning

I sista numret av Ottar kan man läsa under Min åsikt, min kritik mot den s k reformen av socialtjänstlagen som enligt regeringen nu skulle leda till ett tvång för kommunerna att hjälpa kvinnor - det gör den inte och alla kommuner kan nu fortsätta blunda när kvinnorna i deras kommuner misshandlas av sina män.

Smaklig läsning:

Min åsikt, Ottar nr 2 2007

Tvinga kommunerna att hjälpa våldsutsatta kvinnor

Trots hård kritik mot avsaknaden av skyldighet för kommuner att hjälpa våldsutsatta kvinnor är ändringen av den nya socialtjänstlagen en halvmesyr. Den nya lagen skärper endast minimalt kommunernas ansvar att hjälpa våldsutsatta kvinnor.

Som jourkvinna möter jag ständigt kommuner som nästintill vägrar att hjälpa en kvinna som flyr för sitt liv från en misshandlande man. Därför borde regeringen ha följt utredningens förslag att kommuner ”ska hjälpa” våldsutsatta kvinnor. Nu står det i stället att kommunerna ska ”särskilt beakta”. Ett ”beaktande” är en solklar öppning för kryphål i kommunernas tolkning av sitt lagliga ansvar.

Återigen stiftas en lag som leder till att samhället vägrar att öppet stå för kostnaderna som mäns våld mot kvinnor innebär. Enligt Socialstyrelsen kostar mäns våld mot kvinnor 2,7-3,3 miljarder kronor per år. Däremot har man inte fått grepp om kostnader för tandvård, läkemedel, effekter för barnen, smärta och lidande, psykiatrisk vård mm. Sammantaget torde kostnaderna ligga någonstans mellan fyra och fem miljarder kronor.

Genom att kostnaderna för mäns våld mot kvinnor tas indirekt av samhället och inte öppet finns med i budgetens olika poster blundar vi för våldets konsekvenser och inför ett av vår tids största samhällsproblem.

Frågan är när regeringen ska inse att det krävs tvingande lagstiftning för att kommunerna ska ge kvinnor den hjälp de behöver innan det är för sent.


Zaida Catalán

Kommunpolitiker (mp), jurist och nyvald ledamot i ROKS styrelse

Efteralmedalsanalys

Torbjörn Nilsson, Eric Sundström & moi på Donners brunn. Tack för kortet Ylva!

Var det roligt? Check. Nätverkade du till dig nya viktiga kontakter? Check. Sov du alldeles för lite under två dygn? Check. Skulle du göra det igen? Check.

Almedalen må fortfarande pågå. Men två dagar får räcka för mig. Med ett lågintensivt tempo hann jag hälsa på Stockholms läns länspolismästare Carin Götblad och diskutera polisens arbete mot fördomar.

Jag pratade även med Svd:s ledarskribent Maria Abrahamsson på Donners brunn om rättssäkerhetspolitiken. Jag och Maria håller förmodligen inte med varandra i många frågor, men i rättssäkerhetsfrågor anser jag att hon är den vassaste ledarskribenten.

Jag hann även ge min superkoola vän Victor Bernhardtz en puss och några kramar. Vi pratade om hans framtida kändisskap som programledare på SVT i höst. Jag lugnade med det krassa konstaterandet att män alltid blir beundrade och mycket sexiga med kändisskap. Kvinnorna däremot får gå hem och lägga sig istället för att svira runt barerna och bli avgudade, vilket är fallet för deras manliga motsvarigheter.

I onsdags deltog jag på den av LUF arrangerade debatten Röda vs Blå. Det visade sig var en tillställning som svängde rejält när LUF hade vågat lämna över moderatorskapet till Magnus Ljungkvist, a k a bloggaren Magnus tankar. Jag gillade verkligen debattupplägget med snabba replikskiften.

Sedan har jag ägnat mig åt aktivt, konkret och idogt minglande - i varierande tempo.

Min gästkrönika på almedalsbloggen

Idag finns min gästkrönika att läsa på Almedalsbloggen. Jag klipper in den här nedan också för alla nyfikna!

Finns det något som är viktigare än politik?

How do I love thee? Let me count the ways.

I politiken finns det plats för det mesta; intellektualitet, romans, seriositet, fest, samhällsförändrande beslut, intriger, litet & stort - det som det flesta av oss skulle vilja se i en bra film. Men i almedalstider jag ställer mig frågan om det finns något som jag kan älska mer än politiken?

Jag ställer mig frågan som en individ som spenderat de senaste nio åren i mer eller mindre heltidsengagerande politiska sammanhang och i Almedalsveckan har jag bevistat de senaste sju åren.

Almedalen är för mig ett fenomen som berättar att alla är vi människor, oavsett om vi är insnöade politiker eller inte. “Vanliga” människor har Hultsfredsfestivalen, en campingsemester eller en charterresa – vi politiker har Almedalsveckan att se fram emot.

I år arrangeras fler seminarier än någonsin, trots att det inte är valår och mellanvalsårsslappheten infunnit sig hos det flesta partier. Hur kommer detta sig? I ärlighetens namn tror jag inte ens att politikerna som bevistar Almedalsveckan springer gatlopp mellan seminarierna för att berika sin politiska kunskap, jag tror att de flesta hellre tar en kaffe eller en sen brunch med en journalist eller politisk kollega för att nätverka.

Jag har, inte helt olikt de flesta andra, konstaterat att Almedalsveckan är ett evenemang som skulle kunna klassas som ett vuxenkollo för politiker- och medieeliten i Sverige. Och visst är det helt naturligt att det är så. Någon gång vill man kunna umgås i avslappnade former utan att fasa för att minsta tecken på mänsklighet blir förstanyhet på Aftonbladet. En bakis politiker blir något socialt acceptabelt under Almedalen.

Detta för mig tillbaka till min inledande fråga. Om politiker är människor som längtar efter att få vara människor för ett tag, utan att behålla en politiskt korrekt chimär, finns det då något som vi kan längta efter utanför vårt hårt hållna sammanhang i den vardagliga verkligheten?

Jag tror på det. Liksom Elizabeth Barrett Browning beskrev kärleken i sin sonett, kan jag beskriva kärleken till politiken, men - det finns alltid ett men. Politiken är till för de som har förutsättningarna och en nästintill omänsklig uthållighet att uthärda kraven den ställer.

Därför finns det något mer jag älskar en politiken och dess spelregler, nämligen friheten att leva. Att ta ett steg utanför sitt sammanhang, utanför mingel, seminarier och behärskade presskonferenser - att glömma sitt politiska varumärke och vara sig själv.

Därför tror jag att det finns något som vi alla, oavsett om vi är politiker eller inte kan längta efter lite i hemlighet i bland – nämligen att få leva som oss själva och därmed lägga en röst på oss själva.

Zaida Catalán
Jurist och kommunfullmäktigeledamot (mp) Stockholms stad

Sommaren är alldeles för kort

Sverige, Sverige, Sverige - jag älskar dig, men allvarligt talat, det är inget kul att komma hem till det här vädret! Jag orkar inte gå in på klimatförändringarna nu. Dels för att det kan vara att spekulera lite väl ovetenskapligt och dels för nästan hela Europa ligger under lågtryckets skugga (vilket är lite konstigt tycker jag).

Snart bär det av en snabbis till Almedalen. Så alla galna, härliga människor på plats som vet vilka roliga fester som kommer att äga rum på onsdagskvällen får gärna höra av sig!

Jag ska delta på en debatt arrad av LUF Norrort, träffa Fokus och mingla med roliga människor - dvs, göra det väsentliga som finns att göra under Almedalsståhejet.

Info om debatten:

Röda vs. Blå

Onsdag kl 13:45 - 14:45, Restaurang Friheten, Strandgatan 6
En het debatt om kontroversiella frågor, såsom sexköpslagstiftningen, platt skatt, könskvoteringar i börsbolagstyrelser m m.
Medverkande: Saga Rosen, 2 vice ordf LUF, Fredrick Federley, riksdagsledamot (c), Magdalena Streiffert, ordf S-studenter, Ida Gabrielsson, ordf Ung Vänster, Zaida Catalan, fd språkrör Grön ungdom, Birger Östberg, styrelseledamot Feministiskt initiativ

Jag är inte helt nöjd med "röda vs blå" titeln på debatten. Inget nytt under solen den här gången heller.

Vi syns under ett paraply i Almedalen!