Jag måste säga hejdå

Hur säger man farväl för evigt till någon man älskar? Jag kan säga att jag inte vet. Orden krånglar in sig i tankar om att säga det som borde vara det rätta för stunden och strupen vägrar låta någonting passera för att där har det bildats en klump som flyttar smärtan till ögonen och tillbaka till hjärtat och sedan börjar det hela om igen.

Olika farväl gör olika ont. Men farväl för alltid gör alltid ondast. Om det så handlar om någon som aldrig mer kommer vandra på denna jord eller som kommer att fortsätta utan dig.

Det finns någonting i mig som önskar att jag får träffa dem igen. De jag sagt farväl till för alltid. Jag skulle kunna nöja mig med att på avstånd få se att de mådde bra, var lyckliga och att deras liv inte stannat vid den punkten vi tog farväl. Ibland kan jag dagdrömma om hur fantastiskt det vore att få veta att min pappa levde lycklig, någon annanstans, varsomhelst egentligen. Men den möjligheten fick inte pappa.

Jag är inte den som hatar att säga hejdå. Jag är mer rädd för det. Jag är rädd för för konsekvenserna av hejdået. Jag är nog rädd för det definitiva.

Men att vara rädd är en del av livet. Det går inte att sluta kasta sig in i nya möjligheter som riskerar att skära känslor i bitar och använda hjärtan som tillhyggen i baseballmatcher. Jag tror att Kierkegaard skulle hålla med.

Adiós mi angelita. Siempre te amaré.

Grobianmannen 4-ever

Just nu känner jag värsta eftermiddagshängigheten trots att kaffenivån är hög i kroppen och dessutom har jag inget annat skylla på eftersom jag ätit, sovit och tränat bra.

Så inte fan hjälper det då att läsa norska Amnestys rapport som undersökt mäns inställning till våldtagna kvinnor. Enligt deras undersökning lägger varannan man ansvaret på kvinnan för våldtäkten, i de fall en flörtig brud blivit våldtagen får hon skylla sig själv. Jag börjar må illa.

Det här för debatten tillbaka till medeltidsnivå. Ska vi nu börja ifrågasätta kvinnornas rätt att vara sexuella varelser och utgå ifrån att män är okontrollerbara grobianer som inte kan hålla koll på kuken om de blir kåta?

Jag borde egentligen vara den sista i raden av hundratals manliga bloggare som reagerar mot den här bisarra föreställningen om mannen. Men det kanske är så att den här blottlagda fördomen om män är något som vill fortsätta leva kvar.

Nä, nu måste jag gå och tänka på någonting annat.

Slå ett slag för rätten för unga mammor att få vara politiker

Det här är för skrattretande för att vara sant. Marit Paulsen, 67-årig andre vice ordförande för folkpartiet, häver ur sen den ena fördomen efter den andra i frågan om efterträdaren till Lars Leijonborg.

Kandidat #1: Jan Björklund, 45 år, småbarnspappa och skolminister

Marits omdöme: "charmig" "goda ledaregenskaper", "karismatisk"

Kandidat #2: Cecilia Malmström, 39 år, småbarnsmamma och EU-minister

Marits omdöme: "ung kvinna", "småbarnsmamma", "inte lämplig", "vill skydda henne"

Kandidat #3: Erik Ullenhag, 35 år

Marits omdöme: "det finns en tid för dem om tio år"

Kvinnor med barn ska skyddas och 35-åringarna måste hålla sig på mattan ett decennium för att det ska kännas bekvämt för den äldre generation i partierna. Är detta verkligen representativt för folkpartiets åsikter? Jag väntar med spänning på svaren.

I miljöpartiet är språkröret Maria Wetterstrand 33 år och snart tvåbarnsmamma. Är hon en sämre politiker, eller kanske rättare sagt, sämre mamma som har valt det livet hon har valt? Med Marits logik blir det så. Och återigen begränsas kvinnors frihet att leva sina liv, göra sina egna val och bestämma över sin egen kropp.

TT-texten i sin helhet:

TT INRIKES 2007-04-23

(leijonborg9: Paulsen stöder Björklund)

Marit Paulsen, partiets andra vice ordförande, ställer inte heller upp till omval.
- Nej, nej, nej, säger hon.

Paulsen tycker att det är logiskt att Leijonborg väljer att avgå.
- Han har slagit sig igenom detta en gång och det kostar blod svett och tårar. Det finns en människa där bakom, en alldeles blödig sak, säger hon.
Hon tror också att tio år som partiledare är en slags maxgräns.

"Den nye partiledaren får ett hästjobb med att få i gång partiet efter intrångsskandalen, eftersom "när de stora elefanterna stampar i dyngstacken så skvätter det", konstaterar hon.
Det krävs, enligt Paulsen, en person med mycket goda ledaregenskaper.

- Till Jan Björklunds fördel hör att han är en god ledare. Om han också är charmig och karismatisk utåt är jag mer osäker på. Men jag skulle nog rösta på Jan, säger hon.
Det är för tidigt för Cecilia Malmström att axla den manteln, enligt Paulsen.

- Hon är en ung kvinna med två små barn. Då är det inte lämpligt att bli partiledare. Jag vill skydda henne från det, säger Paulsen.

Detsamma gäller för Erik Ullenhag.
- Det finns en tid för dem om tio år, säger hon.

Saker som får mig att känna mig helt lost in translation i den här världen

13-åriga Morgan Pozgar från Pennsylvania har utsetts till världens snabbaste sms:are.

Återigen: à gauche!

När jag var i Frankrike pratade jag med en hel del av fransmännen om det stundande valet. Mitt under veckan inträffade någon "skandal". Rättare sagt en iscensatt negative campaigning. Offret på mediaaltaret skulle vara Ségolène Royal. Det gick ju inte hela vägen kan man ju konstatera, där gårdagens segrare var Royal och Sarkozy.

Jag var en av de som gladdes åt Ségolènes kandidatur. Men också en av dem som nedslående nog fick erfara att socialisternas kandidat lagt sig till rätta i nationalismhetsen, rädslan för globaliseringen och s k "intrång" i franskheten, när hon själv i kampanjen började hylla franska flaggan och för första gången började Marseillaisen dåna ut över partianhängarnas skrikande partilojalister.

Men trots allt. Jag håller tummarna för Ségo nu. Det minst sämsta alternativet. Men jag vågar påstå, på flera sätt ett positivt alternativ. Royal är inte lika protektionistisk som Sarkozy är och hennes politik ligger långt ifrån hennes manliga motsvarighets krav på att med högtryckstvätt rensa ut avskummen från les banlieues, förorterna.

De personerna jag pratade med under min vecka i Frankrike deklarerade en efter en hur svårt det var att välja bland kandidaterna. Antingen var de för intetsägande (Royal), eller för högerradikala (Sarkozy). Men jag fick också höra det klassiska argumentet från mina trevligaste nya kompisar, att de skulle rösta på Sarkozy för att han var den enda som gav intrycket av att på ett handlingskraftigt sätt kunna lyfta Frankrike. Jag frågade varför inte Royal gav det intrycket, och då återkom samma typ av svar: hon pratar mest och gör ingenting. Ett argument som taget ur negative campaigning-strategin från Sarkozys stab.

I det sistnämnda argumentet framträder könsaspekten allra tydligast. Ségolène beskylls för att inte ha någon politisk erfarenhet fastän hon arbetat på regeringsnivå och nationellt med politik mestadels av sitt vuxna liv. Det är lättköpta argument för de som känner sig obekväma med en kvinna på presidentposten.

Jag återkommer ständigt i mina tankar till dialogen i Hanne Vibeke-Holsts bok Kronprinsessan som handlar om Danmarks miljöminister Charlotte:

"Åh, Charlotte. Jag är ledsen för att behöva säga det, men även kvinnor vill bli styrda av män. Då känner de sig tryggast."
"Så det är ingen som gillar kvinnor med makt? Varken kvinnor eller män?"
"Nej, det är för utmanande."
"Så kvinnor kan inte bli statsministrar?"
"Jo, absolut!"
"Ja, men...?"
"Det är bara det att de inte kan bli älskade."

De Grönas presidentkandidat, Dominique Voynet, har redan gått ut och deklarerat att de stödjer Ségolène Royal inför andra omgången 6 maj.

Jag säger som tidningen Libération: À gauche!

Hedersdebatten i stadshuset

Eftersom lagen om alltings underbarhet bestämde att jag skulle ha kommunfullmäktigemöte igår så höll det på till efter kl 22.00 på kvällssnåret. Men jag var trots allt glad att jag gick.

Vi debatterade borgarnas tillägg till stadens kvinnofridsprogram - tre punkter om kartläggning av hedersvåld i Stockholm samt krav på att svenska värderingar ska ingjutas i folk som kommer till Sverige med sitt invandrarskap.

Jag hade mitt treminutersinlägg och kände att jag höll på lugn, metodisk och pedagogisk. Men sen var det folkpartiets Gulan Avcis tur att prata. Hon ångade på om hur miljöpartiet förminskar problematiken med hedersrelaterat våld och att detta är vitt skilt från något så mycket mildrare, som svenskt våld i nära relationer- we're speaking swedish on swedish violence.

Jag var tvungen att ta replik på hennes inlägg. Där jag förklarade hur hennes typ av resonemang inte syftar till någonting annat än att bygga på vi och dom-perspektivet i samhället, där främlingsfientligheten gror.

Hedersvåld har samma mekanismer som latinamerikanskt, afrikanskt, asiatiskt och skandinaviskt våld. Vi kan inte blåsa upp något våld någonstans som viktigare, allt våld måste förstås ur den samhälleliga kontext den kommer från.

Efteråt kom en moderat kommunfullmäktigeledamot fram till mig och knackade mig på axeln. Hon sa: Jag måste bara säga, du har varit bäst i den här debatten. Mycket bättre en mina partikamrater. Jag ville bara säga det.

Så, det kändes faktiskt kul att det jag sa slog ann hos fler på den andra falangen.

Merci!

Jag vet att det ser lite ut för världen. Men för mig var det en osannolik prestation att sätta hoppet utan att landa på ansiktet eller bara på rumpan.

Så idag vill jag tacka alperna, Frankrike, fransoser, fransyskor och solen för en fabulös semester. Tack till min snowboardinstruktör Fanfan (ja, han hette verkligen så) som trots sin mansgrisighet lärde mig mycket om brädan och bergen. Du gav mig verkligen mycket stoff till min bok. Merci pour tout les Alpes.

Au revoir!

Ragga som djur

Raggbeteende på krogen har vi väl alla någon gång skrattat åt. Vi skäms över våra egna taffliga försök att få uppmärksamhet från personen av intresse.

Men i huvudsak ser jag ett enda systemfel i det hela.

Det som i Sverige verkar vara det som allt står och faller på, nämligen att överhuvudtaget få kontakt med varandra när man sitter där och trånar efter någon över bardisken. Hur vågar man gå fram till någon bara så där? Hua, hemska tanke, hör jag många kompisar säga.

Häromdagen satt jag och tittade på Planet Earth och fick se aldrig tidigare visade filmklipp från fåglars parningsbeteende i regnskogen. Jag fick en chock när jag inser att fåglarna tamigfasiken är smartare än människor. När en snygg fågelkille vill få kontakt med en fågeltjej ställer han sig helt sonika på en gren ropar lockande till tjejerna i skogen.

- Hallåå, här är jaaaag!

Smart, säger jag. Enkelt. Man vet precis vem som är öppen och ledig liksom.

Okej, det kan väl bli lite taffligt och oclassy med en snubbe som står och skriker så fort han vill ha en tjej. Men med tanke på hur socialt isolerat Stockholm är, tycker jag att vi borde överväga alla alternativ. Stockholm består av 60 procent singlar - need I say more?

Checka in fåglarna i skogen. I vissa delar är de smartare och lätt roligare än vad människor är. Jag hade nog gärna vara tjejfågel i regnskogen om man fått så fin uppmärksamhet som här (även om jag ska erkänna att jag skrattade gott åt hans tappra raggningsförsök):

Ännu mer SVT

Ikväll är jag med i programmet Argument i SVT och slår ett slag för jämställdheten. Jag har spelat in en videosnutt till Axel Humlesjö på redaktionen. Hoppas den ser okej ut. Ska bli kul att se hur debatten går.

SVT och jag

Idag publicerar SVT opinion min text om jämställdhetsläget i Sverige idag. Om mina drömmar och min ilska går det att läsa. Tyck gärna till!

Snart, snart, snart...

Har ni läst Pluras svartblogg? Jag har läst. Först undrade jag vad för kommersiell ploj det hela var. Senare, efter en djup förälskelse med hans ord, förstod jag att den var just det.

Men jag skiter i det. Hans tankar och ord tränger in. Där inne. Jag kan komma på mig själv att jag längtar djupt och innerligt efter att leka med ordet så. Snart. Snart, när jag inte hela min vecka är uppslukat av jobb och möten.

Maryam Yazdanfar skriver om ensamhet. Känner jag igen mig? Check. Ibland önskar jag att jag levde i en galen studentlägenhet i Paris, eller varför inte i Buenos Aires. Men det är en annan tid. Snart.

Nu, datorn i knäet och tekoppen i en handen och en motion i andra.

Rädda sälungarna

Dagens mest hjärteskärande nyhet är bilden på de små nyfödda sälungarna som väntar på sin död på smältande isflak i Kanada. Klimathotet och den globala uppvärmningen drabbar alla.