Skumpa till frukost på TV4

Innan jag gittar till talmannens vårmiddag vill jag tipsa alla som kollar på televisionen på fredagförmiddagarna att kolla in programmet Efter tio med Malou von Sivers. Där ska jag, Carolina Gynning och Monica Ahlstrand sippa ett glas skumpa och prata om gudvetvad.

Tiden är imorgon klockan 11.03 och kanalen är TV4.

Kom igen Svensk handel, stå upp för kvinnorna!

Tänk om Svensk handel skulle ge direktörerna på Svenskt näringsliv med sina fallskärmar och avgångsvederlag på mångmiljonsbelopp långfingret, och bara skita i deras hot om böter på 600 miljoner kronor och skriva på avtalet med Handels.

Tänk om alla dessa extremt underbetalda kvinnor kunde få några hundralappar extra i månaden.

Kan dessa ekonomiskt feta direktörer rättfärdiga deras motstånd till detta moraliskt? Nej.

Debatten imorse på P1-morgon mellan LO:s förhandlare Erland Olausson och Timbros Johnny Munkhammar är en briljant uppvisning av hur direktörerna vill gå tillbaka till den arbetsrättsliga situationen som vi hade på 1800-talet. Olausson kickar rumpa med Munkhammar. Lyssna!

LO laddar för sympativarsel. Jag är för vartenda medel facken kan skrapa fram för att få igenom detta avtal. Kvinnors löner ska inte ligga på 86 procent av männens. Det är nog nu.

Jag hann

Puh. Nu är miljöpartiets partimotion mot förslaget om generell avlyssning av Sveriges epost- och mobiltrafik ivägskickat. 25 minuter kvar till motionsstopp. Hoppas bara inte sossarna bangar från bordläggningsyrkandet.

Det politiska arbetets baksida

Ingen av oss tycker egentligen om att prata om det. För vi vet att de vädrade känslorna kan innebära att vi hör vad vår logiska röst ifrågasätta förutsättningarna för att arbeta politiskt. Men vi är alla en del av en tyst överenskommelse, det som hände Anna Lindh kan också hända vem som helst av oss i vårt politiska arbete.

Efter dokumentären om Persson igår väcktes många minnen till liv. Jag hade inte sett presskonferensen sedan den ödesdigra dagen då Anna dog. Jag försökte pressa tillbaka tårarna, men det var oundvikligt. Helt plötsligt kom jag ihåg exakt vad jag gjorde och var jag var då jag nåddes av hennes dödsbud.

Anna och jag skulle deltagit i samma stora tv-debatt om EMU på TV4 den dagen. De resterande dagarna av valrörelsen tittade jag konstant över axeln. Absurt paranoid för att vad som kunde hända.

Men sanningen är att det är inte paranoidheten som ligger bakom. Det är den hårda verkligheten där mina politiska kollegor mottar mordhot när de går på gatan på stan i form av: "du ska dö din jävel!".

Jag inser själv att jag förtränger många av de hot jag fått och ageranden från hotfulla personer när man bedriver valrörelse. Speciellt då man ständigt befinner sig i den mediala hetluften.

Men jag orkar inte tänka på det. För skulle jag det skulle jag inte vilja fortsätta. Och då innebär det att de har vunnit, de som vill tysta våra tankar. Och det får vi aldrig låta ske.

Au revoir, Persson

Att vara politiker på toppnivå är ingen spahelg. Det kunde vi lätt konstatera efter tredje avsnittet av Eric Fichtelius dokumentär om Göran Persson. Det var många känslor som dök upp när jag tittade på programmet.

Precis inledningsvis insåg jag att det här var ju behandling av posttraumatisk stress. Eller nåt. Jag satt och inväntade GP:s kommentarer om hur de egentligen hade sett oss miljöpartister när de begav sig den där eftervalsförhandlingsperioden från helvetet 2002.

Men sedan började historien veckla ut sig och flera intressanta detaljer till GP:s person framträdde. Mannen berättar att han inte hade ett socialt liv överhuvudtaget på flera år. Att hans äktenskap inte existerat under merparten av tiden. Samtidigt som han öppenhjärtligt bufflar vidare i den tonen vi i princip lärt känna som GP:s typiska ledarstil.

Då inser jag jag att jag är inte den att döma Göran Persson. För att jag vet vad som krävs på toppen. Vad svenska folket och media kräver av de som befinner sig på Rosenbad. Och det är faktiskt ingenting som normala människor vill utsätta sig för. Att då GP blir buffligare än buffligast i sin framtoning är egentligen inte alls konstigt, utan bara en konsekvens av de kraven som ställs på en man i hans position.

Och jag är så lättad över att han inte längre är statsminister och partiordförande för socialdemokraterna.

Tyra - here we come!

Efter tre timmar i vinterkyla och vårkläder vid Ropstens tunnelbanestation har min kropp nu så sakteliga börjat återhämta sig. Den har börjar tina inifrån. Jag och Maria var uttagna att fotas för nya bilder till sl.se:s hemsida. Mitt första "modell"-jobb! Det hela känns lite surrealistiskt. Men kul var det! Fem personer som valde ut kläder, sminkade, fotade och hela grejen. Jag bjussar på en behind the scenes-bild:

Morgonens roligaste mejl

Ärende: Innebandy

Morsning!

Anmälan till mig hur du tänker göra idag.

Sämsta bortförklaringarna kommer att erhålla
bottennappspriser enligt följande:

1. Indraget datakonto
2. Kinesiskt Lotus Notes
3. Skärmsläckare med Hammarbylogga

/P-O

P-O är gnagare som jobbar på riksdagens IT-avdelning. Förra gången hette brevet, inbjudan till slakt. Kontorsråttan i mig tycker att det här mejlet är oerhört roande.

Debatt mellan mig och Kristersson

För den intresserade kommer det att gå att lyssna på en debatt mellan mig och socialborgarrådet Ulf Kristersson på radioprogrammet Studio Ett i P1. Sändningstiden är idag klockan 17.00. Lyssna gärna!

If I can't dance to it, it's not my revolution

Häromveckan satt jag och snackade väder och vind med chiefen på jobbet. Jag kommer inte ihåg varför, men vi började prata om musik. Och han kläcker ur sig att han är helt ointresserad av musik och har inget speciellt behov av att lyssna på musik.

Okej, tänkte jag. Det må så vara. Men i min värld är politik och musik två oseparerbara passioner. För mig går det som allra bäst med koncentrationen och inspirationen när jag lyssnar på asbra låtar på min ipod samtidigt som jag skriver ett tal eller en artikel. Jag menar hur ska man kunna tända en eld utan tändare?

Därför tänkte jag att jag skulle dela med mig av några av de låtar som kokar mitt tevatten eller så att säga, tänder min eld. Varsågoda, här kommer med motiveringar, min topp tio musikaliska politiska motivations låtlista:

Killing in the name - Rage against the machine

Det är nästan så att den här låten inte behöver en motivering. En extasupplevelsen från Hultsfred 98 väcks alltid till liv då vi var några tiotusen som skrek och hoppade till Zac de la Roca aggressiva desperation i refrängen: fuck you I won't do what you tell me. Fick jag välja bara en låt, är det denna som blir vald när jag behöver inspiration i arbetet.

Adiós Carnaval, Adiós General - Sol y Lluvia

Detta kultband från Chile framförde denna låt på stadion i Chile, samma dag som Pinochet avträdde som diktator över Chile. Jag får gåshud varje gång jag hör låten där en publik på 30 000 skriker "ya calló!" ("nu är han borta!"), på samma stadio som min pappa och tusentals andra hölls politiska fångar, torterades och sedan fängslades eller mördades av militären 1973 då Agosto Pinochet störta den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende.

Respiration - Blackstar

Trots att min ghettonivå är ickebefintlig finns en grundläggande kamp som delas av alla som ser orättvisorna i världen. Commons sociala patos hörs genom lurarna ända in i hjärtat. Breathe in, inhale vapors from bright stars that shine.

The Struggle Continues - Looptroop

När jag hör den här låten ser jag stegen jag tar från tunnelbanan mörka vintermornar till jobbet. I en stad där drömmarnas röst ofta tystas av den mänskliga kylan, den tystade empatin och hastigheten som livet rasar fram i - behövs en röst i mörkret som håller hjälper till att hålla huvudet ovanför vattenytan. The struggle continues until it suddenly hits you. The biggest one is the struggle within you. Kill out the hate that is bubblin' in you, before your mental poverty ends you.


Hijo de Africa - MC Solaar

Den här låten är ren och skär glädje för allt som man bär med sig i sin identitet och kulturella bakgrund. Sen svänger den här låten så mycket att man inte kan låta bli att ryckas med.Som min kompis Christian skulle säga: tunggung!


Can't Hold Us Down - Christina Aquilera feat Lil' Kim

Pepplåten nummer ett när jag är förbannad på diskrimineringen och våldet mot kvinnor. Intressant att läsa idag om hur manliga sportskribenter uppmärksammar könsdiskrimineringen mot tjejer i idrottsvärlden, faktiskt.


If you look back in history
It's a common double standard of society
The guy gets all the glory the more he can score
While the girl can do the same and yet you call her a whore

I don't understand why it's okay
The guy can get away with it & the girl gets named
All my ladies come together and make a change
Start a new beginning for us everybody sing

I'm no heroine - Ani DiFranco

På samma tema i en annan tappning. Jag menar, livet för en kvinna kan inte beskrivas i en låt, när alla kvinnors öden är var och ett en egen låt.

some guy designed
these shoes i use to walk around
some big man's business turns a profit
every time i lay my money down
some guy designed the room i'm standing in
another built it with his own tools
who says i like right angles?
these are not my laws
there are not my rules

i'm no heroine
i still answer to the other half of the race
i don't fool myself
like i fool you
i don't have the power
we just don't run this place

100 ways to be a good girl - Skunk Anansie

Hora/madonna-bilden som projiceras på kvinnor är inte att leka med. Och ja, jag vet femtontusen sätt att vara en fin flicka på. Och jag hatar det. Det gör inte mig eller någon annan kvinna fri att vi hela tiden måste förhålla oss till fina flickan-idealet. Därför kan jag lätt sätta på Just D:s låt Vart tog den söta lilla flickan vägen och skratta hela vägen till baren.

Now that we found love - Third World

Första gången jag hörde den här låten var på någon Absolute Reggae skiva jag fått låna av en kompis på högstadiet. Jag fastnade direkt för den sköna baktakten och frustrationen i låten. Och såsom kärleken är även politiken abstrakt på vissa sätt. Drivkraften som ligger bakom går ofta inte att bestämma i ekvationer eller vetenskap. Den bara är, och slutar inte brinna. Därför får den låten manifestera det.

Girls Just Want To Have Fun - Cyndie Lauper

Vem hade anat att denna 80-tals dänga hade en politisk underton? Inte jag i alla fall. Jag har börjat lyssna på den mer och mer på senare tid. Varför? If I can't dance to it - it's not my revolution - baby! (direkt Emma Goldman rip off)

dansa på drömmar

Here, nothing matters.
I only wish I could remember this forever.
- Lev Rubenstein.

De är unga, smarta och guatemalaner

Åh, det är så kul att läsa om ringarna i vattnet efter vårt arbete i Guatemala. Deltagarna som jag hälsat på och hållt workshops för i Coatepeque över fyra gånger har nu tagit initiativ till möten med valdomstolen och partier för att öka valdeltagandet genom att fler registrerar sig för att rösta. Härom veckan var de med i den största tidningen i Guatemala, Prensa Libre, om detta arbete. Fan va kul! Unga, smarta och drivna. De är Guatemalas hopp om förändring och demokrati.

Detta trots den sorgliga läsningen i UD:s rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna i Guatemala. Där framgår att lynchningarna fortsätter och de politiska morden är fortfarande satta i system från polis, militär och politiker.

Det här är en big up till Anaisa, Meme, Hansel och de andra underbara coatepeque-borna som jag spenderat många kvällar med över gallos och försökt lösa Guatemalas politiska till synes oöverskådliga problem med. Ni är bäst och ni kommer att lyckas!

Deltagarna i PAO/Guatemala-projektet i Coatepeque.

Det är fredag...

Det är jobbigt, men sant. Jag hade helt missat att Damien Rice kommer till stan den 24:e. Så klart är alla biljetterna slut. Jag kan inte fatta att jag missar hans konsert. Hans poesi och musik liksom biter sig fast i mig. Så nu på fredagskanten tillfredsställer jag mig med en av hans finaste låtar från senaste plattan:

Idag är vår dag tjejer

Det finns olika sätt att uttrycka skiten vi kvinnor sitter i. Fanny Ambjörnsson, socialantropolog och genusforskare uttrycker det så här i dagens DN:

Som tjej får man fortfarande inte vara alltför självständig och kaxig, då framstår man inte som tillräckligt attraktiv i killarnas ögon.

Shystie, en av Englands hetaste grimerappare, formulerar det så här i sin låt Woman's world (Gurlz stand up)

Now I'm a males worst nightmare say your prayers
Cuz a bitch with powers gives mans fears

Idag, den finaste dagen på hela året, internationella kvinnodagen, känner jag att det är dags att berätta att om vad jag pysslat med de senaste fem veckorna. Jag har börjat jobba för kvinnojouren Terrafem, en jour för invandrade kvinnor i Sverige.

Just nu pågår kvinnojoursutbildningen. Där sitter vi, cirka 12 kvinnor, i åldrarna 19 till 60 och suger i oss all information om tillståndet idag för kvinnors rättigheter och hur vi ska bemöta kvinnor som ringer till jouren.

Jag fullkomligt älskar det. Min överarbetade vänstra hjärnhalva får nu peka finger åt den högra delen och se hur jag kommer igång med att försätta min politik i praktik.

Och efter sju år i politiken på riksnivå är jag heligt trött och förbannade på hur olika tjejer och killar blir behandlade. Det mest frustrerande klargörandet under dessa år har för mig varit att själv uppleva och se hur andra kvinnor som har samma manliga motsvarighet bli totalt förfördelade till förmån för männen.

En kvinnas intellektuella trovärdighet är alltid satt på prov, vårt yttre döms för vårt inre och vårt arbete är alltid ifrågasatt och genomlyst hårdare än mäns. Och när vi pratar om den politiska världen, blir detta faktum oerhört tydligt.

Mina kräkreflexer får liksom aldrig vila i den här världen som styrs av män.

De tydligaste, groteska övergreppen av kvinnor som mord, våldtäkt, könsstympning, misshandel, förföljelse pågår idag i Sverige. Kvinnor ringer dagligen till oss på jouren och berättar det mest groteska historierna om övergrepp.

Men de otydliga övergreppen, kvinnor som motarbetas och inte uppmuntras att ta sig in i politiken är också osynliggjort.

Idag är dagen då jag hoppas se så många män som möjligt ställa sig upp och fördöma det dagliga och vardagliga förtrycket av kvinnor på alla nivåer.

Idag är dagen jag hoppas att fler kvinnor börjar tänka på rätten till sitt liv, sin kropp, sin integritet och att faktiskt vara lyckliga. Ni är alla i mitt hjärta.

Ät mig Odenberg

Mentalt jetlaggad av åter ett styrelsemöte möts jag vid hemkomsten av veckans mumma. DN har uppmärksammat vårt lobbyarbete för en tolv månaders minoritetsbordläggning av försvarsminister Mikael Odenbergs proposition om införing av kabelspaning hos FRA, det mest allomfattande registreringen av svenska folkets privatliv som någonsin skådats.

En minoritetsbordläggning kräver 59 ledamöter av riksdagen som antingen avstår eller avslår förslaget. Idag har miljöpartiet och vänsterpartiet sammanlagt 41 röster ihop. Nu väntar vi på att sossarna hänger på. Kanske till och med några borgare tar sitt förnuft till fånga.

Det är dags att inse att vi åtminstone måste avvakta integritetsskyddskommitténs betänkande innan vi inför ett paradigmskifte i svenska statens övervakningshistoria. Idag lobbade jag bland annat på kd:s Peter Althin i korridoren.

Kom igen nu borgarna och sossarna! Stå upp för svenska folkets rätt till privatliv! Behöver ni övertygelse? Lyssna på dessa sanna ord från hysteriska serien Boston Legal:

Leave them kids alone

Om jag hade varit i Köpenhamn igår hade jag förmodligen stått utanför Ungdomens hus och kännt tårarna rulla nerför mina kinder medan huset revs ner.

Tårar för en förlorad fristad för de ungdomar som inte passar in i den givna mallen för hur ungdomar ska vara och formas. Ett sorgset hjärta för att samhället återigen tar i med knytnävarna istället för med förståelse när de ska "ta itu" med de som befinner sig i samhällets periferi.

Jag försvarar aldrig våld. Men som jurist vet jag en sak, ordningsmaktens våldsmonopol måste förvaltas försiktigt och noggrant. Och därför skakas jag av ryktena om att antiterrorstyrkor sattes in mot ungdomarna som försökte kämpa för sitt hus.

Och ordet förvånad räcker inte riktigt till för att beskriva hur fantastiskt dumt jag anser att myndigheterna i Köpenhamn har skött det här återtagandet av huset.

Men nu vet vi att den frikyrkliga organisationen har fått som de vill. "Satans" hus köptes, revs och ska nu ersättas av ett religiöst centrum.

Tänk att det helt plötsligt blev så mycket viktigare med äganderätten i förhållande till ungdomars rätt till ett ställe att få känna sig hemma på.

Jag har aldrig varit i ungdomshuset i Köpenhamn. Men jag var på ett liknande ställe i Oslo under G8-mötet som hölls i stan 2002 på sommaren. Ett i princip övergivet hus i utkanten av centrum som tagits över av ungdomar som använde det för att göra de saker de ville göra, nämligen ha möten, studiecirklar, laga veganmat till försäljning och för att dela ut till hemlösa och även inhysa de som inte hade någon annan stans att bo.

Det som förenade dessa ungdomar var ett utanförskap. En känsla av att inte höra hemma i systemet som bara passar för de som känner sig bekväma i 9 till 5-livet, och inte heller drömmer om villa, volvo, vovve & unge. Några hade rymt hemifrån, några hade blivit utkastade hemifrån, några var punkare, några hippiesar. Men alla kände de att de hade ett hem att gå till.


Att ta detta från ungdomarna utan att erbjuda ett annat ställe som alternativ är bara oförståeligt och osjysst.

Lyssna gärna på P1-morgon från gårdagen där Jörgen Huitfeldt intervjuar författaren Anna-Lena Lodenius om orsakerna till ungdomarnas protester. En mer fördomsfull, subjektiv, svartmålande intervju av ungdomarna får man leta efter.