Hej då, terrorlagarna!

Slaget om de mänskliga rättigheterna är inte förlorat. Idag har Kanadas parlament bekräftat landets Högsta domstols domslut från fredagen; kampen mot terrorism ska inte få ha vilket pris som helst för de mänskliga rättigheterna och demokratiska värden som ett land grundas på.

I fredags fastslog Högsta domstolen i Kanada att en terrorlag inte är förenlig med de individuella rättigheterna som garanteras i landets konstitution. Lagen gav myndigheterna möjlighet att frihetsberöva en terroristmisstänkt utlänning obegränsat i tiden. Domstolen gav parlamentet ett år på sig att ändra lagen.

Idag (eller om det var igår kväll) beslutade parlamentets liberala majoritet att köra över den konservativa minoritetsregeringen i fråga om att förnya en annan terroristlags utgångsdatum. Den 1 mars i år går nämligen lagen ut om att hålla terroristmisstänkta frihetsberövade i tre dagar utan beslut om polisanmälan och som dessutom tvingade vittnen att vittna.

Det finns idag ingenting i paritet med detta runtom i världen. Kanada anses av konservativa vara ett av de länder med störst terroristproblem där många potentiella terrorister skulle få en "fristad". Men frågan är vad egentligen en lagstiftning som mest drabbar oskyldiga skapar för rättstrygghet i samhället.

Terrorismproblemet är ingenting som försvinner för att resten av befolkningen förlorar respekten för rättsväsendet, rättssäkerheten offras till förmån för godtyckliga bedömningar av polis, åklagare och domstol och rättstryggheten blir en lyxvara som indirekt förklaras obsolet i dessa "terroristtider".

Rädslan är det starkaste instrumentet som makthavare har att piska fram en opinion som passar deras egna maktambitioner. Världsherravälde-fantasier brukar vi förlöjliga, men i själva verket verkar det knatar runt wannabe-Napoleons bland våra högsta beslutsfattare.

Kanadas parlament och Högsta domstol har därför ett civilkurage utan like. De står emot den världsomfattande kampanjen som ska ingjuta rädslan för vem egentligen vår granne är, som får oss att tappa tron på mänsklighetens godhet.

Tänk om Sverige, ett land utan några som helst allvarliga terroristhot över sig, kunde chilla några hekto. Andas och inse att ingen blir gladare av färre fria demokratiska spelregler och mindre mänskliga rättigheter, för att någon på regeringskansliet fått mindervärdeskomplex inför Napoleon.

Nu måste vi se till att bordlägga den mest urbota, pantade förslaget på länge: FRA:s utökade signalspaning som nu ska gälla all kabeltrafik. Det vill säga, all trafik som någonsin passerar Sveriges gränser (sms, e-mejl, osv) lagras.

Visste ni att regeringen och regeringskansliet ska kunna begära att FRA avlyssnar några s.k. sökord utan att behöva söka tillstånd? Ska vi behöva förlita oss på tillfälliga politikers sunda förnuft för att veta att vår integritet inte är i fara?

Eller förlåt, principen om förutsebarhet i lagstiftning och myndighetsutövning kanske är nästa rättssäkerhetsprincip till rakning.

Min första blåtira

Kära dagbok,

Idag fick jag min första blåtira. Det gjorde jätteont och jag såg stjärnor. Men jag gjorde som jag brukar när jag spelar innebandy och åker på smällar, jag skakade av mig det och fortsatte. Efteråt insåg jag att jag kanske borde gått och lagt is eller något annat kallt på det direkt. Det konstiga, kära dagbok, är att jag på något sätt tycker att den är cool. Även om jag inte ser så bra ut så skrattade jag åt det. Frågan är nu hur många tjänster jag kan få ut ur detta från Magnus på jobbet vars armbåge gav mig käftsmällen.

Foie gras är inte V.I.P. längre

Jag läser att den s.k. delikatessen gåslever som blivit förbjuden i Chicago numera blivit underground-coolt och serveras gratis till päronskivorna på tallriken för att kringå lagen.

Frågan är nu om vi ska bry oss om gässen som tvångsmatas på gåsleverfarmerna. Är det intressant nog för oss människor att ta fasta på de lagar vi tvingat fram på grund av vår kunskap om hur barbarisk gåsleverframtagningen är? Vem bryr sig om att en gås får ett ihåligt tjockt metallrör nedkört i hela halsen för att bli itryckt fett alla dagar om året för att vi ska få gå på lyxrestaurang, vara lite vippiga för bordssällskapet och beställa nåt jävligt dyrt som foie gras.

Jag tror iallafall inte att Anna "Rör inte min mat" Johansson, även senast muf:s vice förbundsordförande, bryr sig så mycket. Enligt henne är det här en "kul" artikel.

Foie gras, gåslever, är ingenting annat än en sjukdom som människan ger gäss som går en plågsam och långsam död till mötes genom tvångsmatningen de tvingas utstå. Det finns inte ord för att beskriva hur grotesk framställningen av foi gras är, därför låter jag den här undercover-filmen nedan tala för sig själv.

69:an

Vad är väl en bal på slottet? Frågade jag nästan mig själv innan jag befriade mig från jobbet och begav mig till Café opera och Veckans affärers presentation av deras rankning av Sveriges 101 supertalanger.

Jag gick dit med min vän Maria Johanson och fick en tidning i handen så fort vi klev in genom dörren. Jag såg att jag blivit nummer 69 på listan. Jag roade mig resten av kvällen med att presentera mig själv som nummer 69. Jag försökte pumpa Veckans affärers webredaktör Emanuel Sidea (på bilden) på information om min placering. Han jobbade för högtryck med sin yrkesmässiga integritet.



Jag fick det bekräftat för mig själv hur kul det är med bekräftelser i form av utmärkelser. Allt smicker är bra smicker i min bok.

Djuret som inte ville dö

En oxe flyr i dödsångest från sin tur i ordningen att slaktas. Men kan ett djur känna dödsångest? Kan djur lida? En av de mest centrala frågorna mänskligheten står för i sitt förhållande till djur.

Polisen som var med och jagade fatt oxen och dödade oxen referar till "djuret" som hittades och att "det" dödades. Djur är alltid objekt när vi pratar om dem, alla utom våra husdjur då.

Varför ska man ta hänsyn till djurs öde? Filosofen Jeremy Bentham uttryckte det så här 1789 i Introduction to the Principles of Morals and Legislation:

Frågan är inte
kan de resonera?
Inte heller kan de tala?
Utan kan de lida.

En av de starkaste låtarna jag känner på det är temat kommer från The Smiths. Den som är känslig för starka bilder rekommenderas att inte titta.

Je suis une supertalang!

Om man får tro Veckans affärer i alla fall. Jag har fått en inbjudan till deras rankning av framtidens makthavare på Café Opera på onsdag. 101 supertalanger ska presenteras. Jag är smickrad. Nu återstår att se om jag blir hundraettan.

S + mp = sant

Efter mitt tredje besök på Bommersvik kan jag säga att relationen mellan sossarna och mp är på g. Det senaste dygnet har spenderats i en skön solidarisk diskussionsanda där fördomar och skilda politiska åsikter har vädrats.

Vi delade upp oss i tre olika grupper: klimat, arbetsmarknad och utbildning. Jag valde arbetsmarknad. Om inte annat för att få bitcha om arbetskraftsinvandring och en förlorad insikt om det viktiga arbetet för lika rättigheter på arbetsmarknaden.

Det är ganska nedslående att vi har cirka 60 000 papperslösa arbetande invandrade personer i vårt land som inte vill annat än att betala skatt och vara en del av det sociala trygghetssystemet. Att vi inte heller lyckas ge kvinnor lika lön för lika arbete är bara pinsamt.

Så jag kastade in dessa brandfacklor i diskussionen på Bommersvik. Sossarnas partisekreterare Marita Ulvskog satt med och problematiserade arbetskraftsinvandringen. Berit Högman, s-ledamot i näringssutskottet, pratade om att vi måste lösa problemen vi har i Sverige innan vi kan ta emot arbetskraftsinvandring. Ja, det fanns en hel del protektionistiska åsikter i frågan. Men i slutändan satt vi ändå där och kom överens om att s varit dåliga i dessa frågor.

En fråga vi inte har närmat oss i är frågan om amnesti för papperslösa flyktingar. Den kampen får vi ta längre fram.

Det viktigaste jag ser i dessa möten är att man försöker närma sig varandra från lokal nivå. Istället för som borgarna kör över sina medlemmar och kommenderar från toppen vad som sker i partierna.

En rödgrön regering år 2010 börjar närma sig.

En andra chans i kärlek

För vissa människor är det lätt att hitta människor som älskar dem. För vissa är det svårare. Det brukar inte bero på att de är speciellt svåra att älska, det bara blir så. Kärlek är svårt. Oavsett om vi pratar vänskap eller romantik. Men kärlek är det som tänder elden i våra själar, det som ger kroppen bränslet att fortsätta.

Så här på alla hjärtans dag, som jag faktiskt struntar i om det är en kommersdag eller inte, vill jag skicka kärlek till alla mina fina vänner i livet och kollegor. Framför allt min eviga kärlek till min mamma och syster - mina vapensystrar. Hoppas blommorna var fina!

Så deppa inte nu alla singlar. Hela jäkla Stockholm är ett singelghetto fullt av självömkande människor idag. Kärlek är att bjussa bästisen på en semla också. Kärlek är att skicka mamma en bukett blommor. Livet begränsas inte bara för att man inte lever i ett par.

Som Michael Ondaatje skriver i en Den engelska patienten:

Every night I cut out my heart, but in the morning it was always full again.

Tvätta hjärnan, män

Some boys take a beautiful girl
And hide her away from the rest of the world
I want to be the one to walk in the sun
Oh girls they want to have fun
Oh girls just want to have fun

Mediabruttan har blivit vårt bashingobjekt att föredra. När Anna Nicole Smith dör kallas det för att ett par kokainstinna silikoninlägg som dör. När Linda Rosing försöker sig på en politiskt karriär skrattar besserwissrarna framför tv-apparaterna.

I denna mediala hycklarså(p)pa som pågår lapar bloggarna, kvällstidningarna och övriga manliga tillhåll hungrigt i sig senaste Perez Hilton-skvallret om vem som har snyggaste pattarna på senaste Hollywoodfesten, eller varför inte vem som var snyggaste tjejen i Almedalen eller på senaste Muf-kongressen.

Ni verkar inte fatta att ni beställde de "kokainstinna silikoninläggen". Tjejer föds inte med ett perfekt självförtroende. Vi skapar och formar oss efter den verklighet vi lever i. Nu har Carolina Gynning valt att operera bort sin cancersvulst, som hon kallar sina silikonlägg. Hon använder det underbara begreppet katharsis, en rengöringsprocess, som ska befria henne från käglorna som vill att hon ska ägna sitt liv och sin kropp åt att behaga män.

Den blåsta, blonda, bimbo-bruttan i tv-rutan är beställd produkt från män som hellre ser kvinnan som objekt än subjekt. Till er män önskar jag en god katharsis.

Nu ska jag skruva upp ljudet på Cyndie Lauper i min ipod och njuta av en frihetspredikant.

Gipsy kings ger min själ vingar

Jag var nog zigenare i mitt förra liv, för den här musiken får min själ att le inifrån ut.



Gipsy kings rockar.

11 budordet

Låtom oss driva med våra kulturella fördomar. Amen.

Hur många indoneser går det på en svensk?

"SVENSK HJÄLTE."

En svensk diplomat i Jakarta har öppnat sitt hem för 60-tal nödställda grannar i Jakarta. Varför blir den här självklara medmänskliga handlingen en huvudnyhet på en av Sveriges största tidningar? Varför känner till och med jag hur det värmer i hjärtat av att höra nyheten? Vart har vi kommit i världen när det är något out of the ordinary att sträcka ut en hjälpande hand till de som behöver det. Värmen i mitt hjärta skrämmer mig. Vad hände med den självklara medmänskligheten och empatin? Eller ska det krävas en till tsunami som slår hårt mot västerländska turister för att vi ska bry oss om tredje världen?

Enligt medierna har just nu 20 personer dött och 340 000 personer tvingas fly från sina hem på grund av översvämningarna i Jakarta.

Klimathotet - människans fel

Jag spenderade morgonen med att lyssna på IPCC:s (FN:s klimatpanel) presskonferens om deras tredje rapport om klimatet. Jag satt på min kontorsstol och föreställde mig sitta där i Paris i presskonferenssalen och lyssna på dessa respektingivande och värdiga klimatexperterna. Och jag känner tårarna komma medan jag hör de beskriva hur man tydligt ser hur det industrialiseringens intåg på jordklotet som rubbade balansen i de tidigare värden man uppmätt. Och sedan dess ser vi en stadig uppvärmning av jordklotet. Det vi nu vet, är att domedagsprofetiorna inte är några konspirationsteorier. Det är människans ansvar att vi befinner oss i en situation där om 40 år kan några av världens största städer och en del länder ligga under vatten. Det är vårt fel och därför vårt ansvar.

Eller så kan vi bara göra så här; titta på och låtsas som det regnar medan världen rasar ihop: