Jag och statsministern i ett flygplan

Jag läste att statsminister Fredrik Reinfeldt höll på att vara med om en olycka med regeringsplanet för ett tag sen. Det fick mig att tänka på när jag och Fredrik delade flygplan till Göteborg.

Det här på tiden då mobilkameror inte existerade. Jag satt på ett inhyrt privatflygplan på Bromma flygplats. Året var 2001, så det var jag, justitieutskottets ordförande Fredrik Reinfeldt, justitieminister Thomas Bodström med entourage och vänsterpartiets partiledare Gudrun Schyman som var på väg till SVT-programmet debatts studio i Göteborg. Det var över ett halvår sedan kravallerna i Göteborg inträffade och den statliga utredningen om vad som hände hade presenterats.

Jag var inbjuden i min egenskap som språkrör för Grön ungdom och en av de demonstranter som oskyldigt blev slagna av polisen under någon av junidagarna i Göteborg.

När jag skulle gå på planet hälsade både Fredrik och Tomas väldigt varmt på mig. Gudrun tittade inte ens på mig och pratade mest i sin mobiltelefon.

Så där satt jag Fredrik, Thomas och Gudrun i planet. Det hela var väldigt underligt. På väg till Göteborg var det lilla planet nästan på väg att nödlanda på grund av de mycket starka vindarna som hela tiden slet tag i planet. Det här har jag fått berättat i efterhand. När jag väl satt där hade jag bara hjärtat i halsgropen, var tyst och hoppades att vi skulle överleva.

Debatten gick väldigt bra förutom att Janne Josefsson som råkade sitta bredvid mig och hela tiden skulle ta kameraljuset så jag fick inte så många inlägg.

Men så på vägen hem var det dags att belägra samma flygplan. Den här gången var flygkapterna lite mer avslappnade och bjöd på mackor och öl medan vi satte oss i planet. Jag råkade hamna mitt emot både Fredrik och Thomas. Det hela slutade med att den timmeslånga resan till Stockholm spenderade vi med att diskutera töntiga saker på juristlinjen och livets mer ytliga delar.

Det jag kommer ihåg mest från resan var hur sköna typer både Fredrik och Thomas var över en öl. Gudrun satte sig längst bak i planet och höll på avståndet. Jag tror inte vi ens hälsade på varandra en gång. Jag kommer ihåg att jag beundrade henne på den tiden och kände mig besviken över att hon höll sig på sin kant och inte hälsade.

Det var min historia om hur Fredrik, Tomas, Gudrun och jag delade ett privatflygplan en tisdagskväll för länge sedan.

Feministiskt initiativ - en del av patriarkatet

Sitter och tittar på reprisen på första delen av dokumentären om Fi. Jag vet inte var jag ska börja. Det är oerhört ångestframkallande och skrattretande att se bakom kulisserna-dramaturgin för Fi:s uppgång och fall.

Det är nästan vackert så att det gör ont och se dessa många brinnande eldsjälar i Fi som obetalda och ouppmärksammade startade och formade det första stegen för partiet. De gjorde för att de brann. Brann för feminismen; kampen för rättvisa mellan könen. Och med denna inställning gav de sig in på sömnlösa nätter fyllda av arbete månader i sträck, och alla de trevande stegen som hör mobilisering av individer till.

Jag betraktade hur de satt där 2005 timme ut och timme in på styrelsemöten, diskuterade känslor, former för interndemokrati, formella frågor om och hur de ska bildas. Oerfarna i av partipolitik och media förvånades de av hur tufft det var att faktiskt bara komma tillsammans och bilda ett gemensamt program.

Och där bakom sitter Gudrun Schyman, som en vakande hök betraktar hon på spektaklet som pågår framför henne.

Som gammal räv i politiken vet hon att det gäller att välja sina strider, och även välja sina framträdanden. Hon väntar på att det interna tjäbblet ska passera, hon håller sig utanför, för att hon slutligen ska kunna bli vald till partiledare för Fi.

Det är svårt komma en sådan politiker in på livet. Den här typen av politiker har varit med om allt. Så Gudrun håller sig kall, släpper inte på avståndet. Precis som jag sett de mest framgångsrika politikerna i Sverige göra. Det är en fantastisk konst. Jag kan bli helt hänförd av den. Jag avskyr den samtidigt som jag beundrar den. Den saknar all mänsklig värme och kontakt med hjärtat.

Denna typ av politiker sätter upp stora mål, små mål, delmål, och låter ingenting, och då menar jag ingenting, förhindra att dessa uppnås. Därför håller politikern hårt på sig själv för att inte på något sätt bidra till att snubbla på mållinjen.

Titta på Fi:s presskonferens där de tillkännager att de bildar ett parti som ställer upp i riksdagsvalet. Gudrun Schyman må sitta på längst ut på högerkanten. Men det är i Schymans hand som mediernas frågor landar hela tiden. Till saken hör att det här vet ju Gudrun. Hon är fullt medveten om att hon startar ett parti fullt av partipolitiska noviser. Det ger henne en fördel som inte går att tävla med.

Och ärligt talat, Gudrun Schymans tunga är en av Sveriges mest välslipade. Inte ens några av våra bästa politiker skulle kunna klå henne i genomslagskraft och retorik, hur ska då några hobbysnickrade glada amatörer kunna hota henne från Fi:s tron? Ja, det är ju ingen fråga egentligen.

Och Sofia Karlsson. Hon brinner. Hon kämpar. Vilken skuld hon bär till alla konflikter i partiet får man inte riktigt veta. Så går Ebba Witt-Brattström ut och namnger henne i en DN-intervju inför Fi:s årsmöte där Sofia vill bli vald till talesperson. Inte nog med det. Ebba sätter sig i tv-soffan samtidigt som Fi:s årsmöte pågår och politiskt avrättar Sofias trovärdighet. Så upplever Sofia det i alla fall. Frågan är ju vilken trovärdighet Ebba har, kanske hade hon högre trovärdighet i Fi.

Och det gör ont att bli backstabbed av sina egna i direktsänd tv. Orden stakar sig och fastnar i halsen för Sofia när rapport kräver en kommentar för påhoppet.

Välkommen till partipolitikens verklighet. Ingenstans finns en frizon från härskarteknikerna, ingenstans finns en frizon från diskriminering.

Jag ser mina första år i djurrättsrörelsen passera. Jag ser mig själv brinna och vilja och vilja ännu mer. Jag ser mig själv bli verbalt nedknuffad och nedtryckt, men jag vägrar ge upp. Jag ser alla mina år i Grön ungdom och miljöpartiet. Jag känner igen den naiva tron att det finns en frizon från hårda verkligheten som omger oss. Tron att om vi omger oss med "rätt" människor (feminister, vegetarianer, aktivister, folk med dreadlocks och vad det nu kan vara) så blir allt bra. Då kan vi bara släppa alla garden, drömma tillsammans med dessa människor och skapa det underbara samhället vi vill leva i!

När jag ser Gudrun Schyman på ett styrelsemöte, sitta där och avbryta Ebba Witt-Brattström mitt i en mening då hon kämpar med att göra en viktig poäng för hennes fortsatta arbete i Fi förstår jag. Gudrun är som alla andra män.

"Där sitter Gudrun med sina fem dvärgar."

Så beskrev Ebba Witt-Brattström Fi:s första presskonferens. Det var det vassaste och mest insiktsfulla jag hörde hela dokumentären.

Men det finns en sekvens i dokumentären då jag nästan får tårar i ögonen. Då ordförande i plenum förklarar att Fi ställer upp i riksdagsvalet. Alla står upp i ovationer, tårarna flödar från de hårt arbetande Fi-tjejerna som äntligen få se sin dröm formellt förverkligas.

Synd bara att drömmen inte varade längre än ovationerna.

Länge leve horan

Jag är en sucker för sköna citat som skakar om fördomar, ordspråk som biter sig in i själen, you name it. Därför fastnade jag omedelbart för detta från Mujeres Creando i Bolivia. Hittade det tack vare svenska bloggen Vida Latina.

Para todos los sistemas de machos y fachos, la mujer es una puta; mueran los sistemas, vivan las putas!

För alla macho- och fascistiska system, är kvinnan en hora; död åt systemen, länge leve horan!

Omslaget från den sköna skivan Abraxas med Santana.

Det är den där jävla hip hopens fel

Rasism och terrorism - allt är hip hopens fel. Allt enligt skånepolisen som nu åtalar en musikgrupp för förargelseväckande beteende då de sjungit anti-aina låtar på en konsert i Landskrona. Skånepolisen är starkt påhejat av en majoritet i Frankrikes parlament där en majoritet av ledamöterna anser att rapmusiken är upphovet till rasism och terrorism i ljuset av upploppen som skedde i Frankrike 2005.

Denna inte helt välgenomtänkta retorik hade till sin början påeldats av den franska "rap-experten" (så kallar tidningarna honom) Olivier Cachin som menade att:

Efter polygamin är det rapparnas tur att vara ansvariga för upploppen i förorterna. Det är ett otroligt förakt.

När makthavarna inte orkar ta ansvar för den samhällsutveckling som sker på grund av deras egen förda politik skyller de på det som ligger närmast till hands: produkten av deras egna fel. De lägger skulden för rasism, utanförskap, våldet i vårt samhälle på de som är offret för just detsamma.

Någon gång ska vi komma ihåg att vårt samhälle är byggt på demokratiska grundvalar, och dessa principer om yttrandefrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet osv., är ingenting som ska tummas på för att politikerna inte har kurage nog att rätta sina egna problem.

Framtiden är vår, tjejer!

Min dag spenderades idag på promenad längs minnenas väg. Bland bortglömda terminskalendrar från högstadiet och gymnasiet, aktivistpapper från PETA, Vegan Outreach, vägbeskrivningar under EU-toppmötet i Oslo, gamla brev och dikter skrivna på post it-lappar. Jag hittade talet jag höll till pappa på hans begravning.

Med blöta ögon och snuvig näsa på ett kallt golv försvann 10 år av mitt liv och in trädde ett tid som levts för länge sen.

Bland banankartongerna började jag tänka på hur det var att vara den jag var för så länge sen. Jag skrev Grön Ungdoms första kärleksmanifest (fan va fint det var!). Jag skrev kärleksdikter.

Min gamla anslagstavla var ett kollage av känslor. Runt en bild från den stora demonstrationen, där en grön fana intensivt dras över bildens panorama med en folkmassa som till synes aldrig tar slut, fanns nedtonade bilder på träd i blåskala.

Så där på golvet började jag tänka på Mona Sahlin, Ségolène Royale och Hillary Clinton. Hur mycket skit dessa kvinnor måste ha gått igenom för att slutligen nå den fantastiska möjligheten de står inför nu. De kan alla få möjligheten att bli sitt lands första kvinnliga ledare.

Och detta förde självklart tankarna vidare till den nya tiden vi står inför. En tid där kvinnligt ledarskap kommer att normaliseras. Jag välkomnar utvecklingen med öppna armar. Jag önskar mina medsystrar en mindre svårgenomträngd väg för att komma fram till maktens rum.

Däremellan städar jag undan mina flyttkartonger och blickar mot horisonten.

Folkpartiet byter namn

Dagens magplask står folkpartiet i Stockholm för. Idag lanserar det coola skolborgarrådet Lotta Edholm ett urbota pedagogikbefriat förslag om att betyg i ordning och uppförande ska införas i Stockholms gymnasieskolor och högstadieskolor redan till hösten.

I Ekot idag frågar reportern om de har frågat eleverna vad de tycker om förslaget och dess verkan, Lotta Edholm svarar i princip att det har de inte gjort och det behöver de heller inte göra.

Men kom igen och bygg eran militärskola då. Behovet av individuell frihet bland alla världens människor leder alltid i slutändan till uppror mot övermaktens vilja att kontrollera sin befolkning.

Så folkpartiet, liberalerna. Tänk att ni numera är mer konservativa än självaste värdekonservativsfalangen i moderaterna. Jag tycker ni ska byta namn till ett mer tillbörligt namn som många av era systerpartier har runtom i världen, nämligen: populistpartiet.

På en bräda i alperna

En snowboardvecka rikare och en mobiltelefon fattigare är jag nu tillbaka till jobbet. Så jag skulle vilja tacka för den underbart vackra snön, den själsvärmande solen och de majestätiska alpbergen. Vad skulle jag göra utan de? Och alla fransoser. Shit vad sköna ni är.

Snart kanske seriösare inlägg kommer.

Genom svårigheterna mot stjärnorna

Min homage till 2006:

Vad är tiden? Ett löfte om förändring? En risk om förändring? För mig är det framförallt det förra. Speciellt just nu.

När jag ser tillbaka på 2006 ser jag ett stelnat leende. Ett sånt där underbart leende som kommer från hjärtat, men som bara stannat eller dragits ner av betydelsefulla händelser.

Jag tittar tillbaka en otänkbart många timmar på kontoret och en helvetisk valrörelse. Jag ser tillbaka på alla resor och alla äventyr jag upplevt.

2006 var året jag lärde mig att åka snowboard, tog tre dykcert och blev en rescue diver. Och det var året då jag verkligen lärde mig klättra berg. Det var året då jag blev mer solbränd än någonsin och nog fick uppleva de mesta soltimmar någonsin i mitt liv.

2006 var året jag satsade på att komma in i riksdagen och misslyckades. Det var året då jag bestämde mig för att välja en ny väg i livet.

Framförallt vill jag tacka alla människor som sprungit ut och in ur mitt liv det här gångna året. Ni är alla ihågkomna. Tack för alla de utmaningar ni serverat mig, de leenden ni skänkt mig och de skratt ni gett mig.

2007 kommer att rocka röven. Jag vet vad jag vill göra. Jag tänker se till att det händer. Det gäller att drömma stort mina vänner!

Jag skickar en nyårskram till alla som vill ha en. Må 2007 bli en tid då vägen kommer er till mötes.