Är det något som får mig att somna så är det introverta vänstermänniskor som saknar all tillstymmelse till självkritik. På
socialistiskt forum i helgen deltog jag i det hajpade seminariet om ett rödgrönt samarbete i valet 2010.
Det hela var en trevlig tillställning. Lite för trevlig. Så jag försökte piffa upp det med lite provokationer om vänsterns politiska slöhet och socialdemokratins brist på interndemokrati. Min (s)-kritik var det inga stora rabalder om. Det var mest
Eric Sundström, chefredaktören för s-tidningen
AiP, som stod upp för sitt parti och blånekade alla former av brister i organisationen.
Men så till vänsterpartiet. Jag förklarade för vänsterpartiets representant
Aaron Etzler, chefredaktör för
Flamman, att jag inte förstår hur vänstern kunde lägga sig platta för sossarna och dumpa kravet om flyktingamnesti och sedan stödja användningen av kärnkraften genom sina sedvanliga uppgörelser med (s) och (c) samt sedan till och med driva en sänkning av bensinskatten.
Etzler kontrade med att miljöpartiet minsann var de som svikit i frågan om flyktingamnesti. Han gav en förklaring om att han inte var jätteinsatt, men så har han fått det förklarat för sig av vänsterpartisterna.
Snark.
När ska vi hålla oss till fakta? När ska vänsterpartiet någonsin erkänna sin lamhet inför sossarna? När ska vänstern någonsin våga vara självkritiska mot sitt eget parti? Den dagen, den glädjen.
Dagen avslutades på Street, där socialistiskt forum arrat en fest för sina belackare. Jag tänkte inte så mycket på det och tänkte väl att jag är lika välkommen som vem som helst som betalar inträdet. Men icke. Den första vi stötte på genom dörren var själva
Ali Esbati som frågade "
va fan gör ni här?".
-
Vadå får inte vi vara här? Var min spontana tanke och frågan som slank över mina läppar.
-
Nja. Men du tillhör i alla fall den borgerliga vänstern. Mothugger Esbati.
-
Ursäkta, vad sa du? Borgerlig vänster?-
Ja, ni gröna tillhör vänsterblocket, fast bara längst högerut. Så det är väl ok. Svarar Esbati.
Jag tappade liksom anderytmen när jag kom innan för dörren. Men återfann den snabbt när Eric Sundström började skämta om det sovjetiska kösystemet till baren.
Det jag funderar på är, när ska vänstern komma ut ur kokongen? När släpps skalet till förmån för öppna debatter med möjlighet till självkritik? När ska vi få se vänsterpartister som kärar ner sig i moderater? Det sägs att det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Men jag hoppas fortfarande på att stenen ska komma i rullning. Den dagen, den glädjen.
Etiketter: miljöpartiet, politik, sekterism, självkritik, socialdemokraterna, vänsterpartiet