Post-kongresssyndrom

Medan kongressen fortfarande pågår har jag åkt hem. Det känns helt konstigt. Och det är läskigt att det känns helt konstigt. De senaste sex åren har jag befunnit mig på kongressen varje kristiflygarehelg, från torsdagmorgon till söndageftermiddag. Nu blev det bara ett dygn kongress.

Vid tågstationen i Borås på väg hem stötte jag på Dan Gahnström. En av mina roligaste kollegor på jobbet, avhoppad vänsterpartist och cool arbetsmarknadsexpert. När jag bekände min konstiga dessertingskänsla av att åka hem tidigare drog Dan den mindre smickrande parallellen till en krönika han skrivit om kongresspsykologi. Hans tes är att ju längre en kongress pågår desto mer anser "kongressen", dvs människorna i plenum som debatterar och tar beslut, att de mer och mer blir centrum av universum. Besluten som fattas blir mindre och mindre verklighetsförankrade osv. Jag skrattade gott åt Dans parallell. Men innerst inne känns det lite sorgligt att ha blivit partiveteran. Det är trots allt kul att vara upptäckaren, ha nykläckt nyfikenhet och ute på okända marker.

Men jag har en mer eller mindre legitim anledning till att dra tidigare. Z ska på semester. Tro det eller ej. Jag ska för första gången, någonsin faktiskt, få en välförtjänt megasemester. Ja, i min värld är den mega i alla fall. Därför vill jag förbereda mina trogna och oerhört sympatiska läsare på att jag inte kommer att vara speciellt aktiv på bloggen de kommande fem veckorna.

Lagom till politiker+journalistkollot på Gotland, första veckan i juli, är det dock dags för ett nytt fräscht seminarium om integritet som jag ska hålla i också. Be there or be square.

Men till dess kan jag inte lova mycket aktivitet. Hjärnverksamhet ska kopplas av. Kanske egentligen kopplas på om vi pratar den högra hjärnhalvan. Den tappra soldaten på den vänstra sidan är trött och behöver vila. Och lyxen i att vara ledig OCH få en lön för detta går inte att beskriva i sweetgrader.

Imorgon tänkte jag att jag publicerar en sak som jag grubblat på ett tag. Men efter det blir det inte mycket gjort. Och alla som har frågor om eventuella regeringskonstellationer får faktiskt trycka på pausknappen. Jag har semester.

Kongresstunder, försök #2

Maria inledningstalar




Aktuellt + ett glas vin.




Guatemalagruppen samlad




Peps Persson var hemlig gäst.




Så här glad var Maria över det.




Och så här glad var Peter.




Och Johan & Alf undrade mest när man kunde önska Carolalåtar.
Så

Partipartaj i Borås

Åh, vad trött jag är. Det är faktiskt fett jobbigt att släpa sig upp till tåg och arbete en dag då alla fönster man passerar har persiennerna neddragna och de där inne sussar säkert väldigt sött. Men jag bjussar på ett bevis till chefen på att jag och Magnus (också från riksdagskansliet) är jättepigga. Jätte.

Nu är jag hur som helst på väg till Miljöpartiets kongress i Borås. Jag sitter i första klass på X2000 med g r a t i s internet. Me loves it. Så medan mina partikollegor sitter bredvid mig och plöjer handlingar till kongressen njuter jag av att surfa på internetvågorna. Jag borde egentligen ta tag i det här och skriva färdigt allt arbete jag har kvar. Men medan jag väntar på att inspirationen ska komma tänkte jag dela med mig av mina tankar inför kongressen.

På kongressen ska jag hålla i ett fetseminarium om den personliga integriteten. Lätt det viktigaste som händer på hela kongressen. Okej, jag säger så för att det varit väldigt tyst om det. Men det är inte lätt att vara före sin tid.

Seminariet jag håller i berör de lagförslag med integritetskränkande bäring på nationell och EU-nivå som klubbats i rasande fart sedan 11 september 2001.

Jag har för partiets räkning sammanställt ett PM med alla dessa lagförslagen och våra era idéer om vad som krävs för att stärka integriteten. Vad som inte lyfts fram i promemorian men som jag anser var en av integritetens akilleshäll, kan jag avslöja är formen för våra grundläggande fri- och rättigheter. Utan ett starkt konstitutionellt skydd för de grundläggande mänskliga rättigheterna kommer vi inte långt, och det är det Sverige saknar. Vi har endast EU-konstitutionen att luta oss tillbaka mot. Och eftersom svenskt rättsväsende inte fullt ut förstått EU-konstitutionens status som svensk lag är de konstitutionella rättigheterna minst sagt förhandlingsbara.

Okej, nu ska jag sluta hänga på blogger och börja bli färdig med mina stuff. Ikväll är det partipartaj. Jag ska hänga med guatisarna och försöka få koll på vad journalisterna fiskar efter. Följ utvecklingen på bloggen!

En välsmord käft vinner alltid

Har jag sagt att jag knarkar valnötsbrödet från ekologiska bageriet Sattva? Jag är nu inne på min fjärde skiva och känner att livet inte kan bli bättre.

Men då läser jag förstås om allas vår Toppkandidats-Petter som fått jobb på SVT. Okej, här borde en politiskt korrekt politiker oja sig över att Petter sponsrat krossaCentern-Osynliga partiet, men det är ju en självklarhet att det är konstigt. Vad jag först och främst uppfattar som smått weird är vad mr programchef Mikael Sterner säger till DN:

- Vi har märkt i samtal med Petter att han har kunskap som vi saknar. Det handlar om strömningar hos unga, hur de engagerar sig och hur man driver opinion - bland annat på internet.

Exqueeze me? Och den främsta representanten för detta är den mest retoriska snubben som SVT kunde hitta till sitt program Toppkandidaterna?

Jag har inte träffat en Petter-typ i mitt politiska liv, utan femhundrahelva.

Jag pratar om den välsmorda käften som pratar om ideologi, idéer och aktivering. Vi snackar the leader of the pack. Ofta är denna typen av den manliga sorten och relativt ung, vi snackar runt 20 år.

Denna typen av packleader anspelar ofta på människors behov av att känna en vägledning i sitt liv, någon som ingjuter en känsla av mening med vårt mekaniserade liv och någon som inger en känsla av hopp inför framtiden.

Typen karaktäriseras ofta av att kunna fängsla människor med sin verbala onani, sin ofrånkomliga fixering av sitt ego, sin totala brist på att förstå pragmati och är snarare polemikens fanbärare.

Dessa egenskaper är ofta manliga och tillhör således oftast en man. Det hör inte heller till kvinnans normgivna natur att leda en grupp av människor eller ett folk. Det är mannens natur. Allt enligt de patriarkala samhällsreglerna. Jag tycker att detta sammanfattades så bra i boken Kronprinsessan av Hanne Vibeke-Holst som fick en halvdan filmatisering i SVT:

"Åh, Charlotte. Jag är ledsen för att behöva säga det, men även kvinnor vill bli styrda av män. Då känner de sig tryggast."
"Så det är ingen som gillar kvinnor med makt? Varken kvinnor eller män?"
"Nej, det är för utmanande."
"Så kvinnor kan inte bli statsministrar?"
"Jo, absolut!"
"Ja, men...?"
"Det är bara det att de inte kan bli älskade."

Så, programchef Sterner, till dig vill jag ställa en fråga. Anser du att Petter är representativ för alla engagerade ungdomar som kan bedriva opinion? Självklart skulle du neka till detta. Men för tydlighetens skull vilja jag göra min poäng lite starkare. Vad i Petters alfa-hana-beteende lockade dig att anställa honom? Det kanske var själva alfa-hane-beteendet? Det vore i så fall bra om du klargjorde detta så vi kan veta om SVT:s politik är att befästa patriarkala strukturer och marginalisera ungdomar som inte har Petter välsmorda käft att falla tillbaka på. Annars hoppas jag du får en bra sommar!

Politiker - robotar eller människor?

En morgon på miljöpartiets kansli, några dagar innan Sveriges mest kända inte-älskarinna dementerade alla rykten, skrattade jag länge åt min egen bristande kunskap i politikerskvaller då en riksdagsledamot berättade varför Aftonbladet hade ett uppslag med Eduards bredvid Danielsson. Därpå följde en diskussion oss sinsemellan om fransk acceptanskultur, om amerikansk moralkultur och till och med latinamerikanska länders syn på älskarinnor. Således ett mycket mer engagerande ämne än personen Danielsson som präglat medierapporteringen de senaste veckorna.

Mina tankar förde mig inte helt osökt in på vilken roll som politiker har i samhället i dag. Blanda inte ihop detta med Danielsson nu. Han var tjänsteman, om än politiskt tillsatt. Jag pratar om de offentliga politiska företrädarna för våra partier. Får politiker vara människor (ergo mänskliga)? Gråta i tv? Bli fulla? Uttrycka en förälskelse? Eller ska politiker äta och bajsa politik? Jag har många tankar om detta som jag tänkte dela med mig imorgon. Men innan dess vill jag gärna höra vad mina läsare tror och tycker. Kom gärna med dina åsikter!

Dance your ass off

"If you're not dancing, you're wasting your feet"

Nu är det klart! Jag ska uppträda med min dansgrupp på Gävles cityfest den 11 och 12 augusti. Det blir streetdance, salsa, capoeira, akrobatik... Så jäkla fett! Det ska bli underbart. Det känns skönt pirrigt att uppträdandet ska bli på festivalens stora scen som ses av flera tusen åskådare.

Nu är det träning och mer träning som gäller. I can't wait. Kom gärna och se oss i Gävle!

Rör inte min tunnelbanevagn

Tokyo har det. Mexiko City har det. Och allra senast skaffade Rio de Janeiro det. Vi snackar tunnelbanevagnar för bara kvinnor. Första gången jag hörde en stockholmspolitiker komma med förslaget fnös jag mest åt tanken. Men vad jag inte tänkte på var att verkligheten är inte så enkel som att idén inte skulle behövas någon annanstans i världen. Ett nödvändigt ont i kampen för kvinnors rätt till sin egen kropp, sitt privatliv och sin integritet. Hur jävla svårt ska det vara egentligen? Uppenbarligen är det för svårt många gånger för män att hålla fingrarna i styr i tunnelbanan.

Jag kommer ihåg för några år sedan då snuskmän härjade i Stockholms tunnelbanevagnar. De ställde sig i trängseltrafiken väldigt nära kvinnor och började sedan snuska sig. Själv råkade jag ut för en sådan sluskman som vid Östermalmstorgs tunnelbanestation började jucka mot mig bakifrån. Det var en fruktansvärt kränkande upplevelse som gjorde mig asförbannad. Jag kan föreställa mig att det var i nästan nivå med en av min favoritbloggares, fotomodellen Elyse Sewells upplevelse när hon blev tagen i skrevet av en man på tunnelbanan Hong Kong. Nu tycker jag i alla fall inte att womens-only-tunnelbanevagnar bör införas i Stockholms lokaltrafik.

Så ska vi behöva könssegregera kollektivtrafiken för att kvinnor ska kunna åka hem med nån typ lugn i sinnet? Med tanke på att på den senaste tidens utveckling med en tjej som blivit våldtagen i tunnelbanan utan att någon medpassagerare reagerat förstår jag om kraven höjs.

Problemet är bara att vi löser inte problemet med män som misstar kvinnors kroppar för offentlig egendom genom egna tunnelbanevagnar. Som vanligt införs då åtgärder som inte syftar till att verkligen komma åt roten till problemet med mäns förtryck av kvinnor, nämligen att lägga ansvaret på kvinnor att inte bli sexuellt trakasserade istället för att lägga det på männen som faktiskt är det som kladdar.

Könssegregerad tunnelbana? Ett nödvändigt ont i stora drag. Men en långsiktigt sett ganska tandlös åtgärd mot mäns kränkningar.

Elda under din vrede bannemej

På riktigt. Civilklädda poliser som använder våld mot enskilda utan att kunna efterhandsidentifieras. Lagförslag om fejkad identitet för poliser. Polisförbundets krav på polisers rätt att brottsprovocera och åtalseftergifter för poliser som begår brott under fejkad identitet. Vet folk om att detta håller på att ske? Eller är detta ett tyst samtycke till "hårdare tag"?

Idag lever vi i ett samhälle där ärkepuckon smashar centerpartiets lokaler på grund av ett politiskt förslag. Där poliser tiger i förhör om sina kollegors användande av våld. Och så går våldscirkeln runt. Det är tröttsamt.

Stockholm är dessutom en stad där vi invånare har ett default-läge av misstänksamhet mot varandra. "Är han en våldtäktsman?", tänker oftast tjejer om män som går bakom dem på väg hem när det är mörkt. "Är det där ett psycho?", om någon som bestämt sig för att sjunga för fulla lungor på tågperrongen. Allting är misstänksamhet.

Till skillnad från Aftonbladets ledarskribent Åsa Petersen värms därför mitt hjärta av det samhället kallar för "naiva" initiativ av "extremister" och kanske till och med "terrorister". Petersen tycks vilja sålla sig till medieretoriken "nu drar vi alla över en kam". Jag tycker också att våldet i demonstrationer är fruktansvärt onödigt. Men jag blir glad när jag hör att någon fortfarande tror att vi tillsammans kan bygga ett samhälle där vårt syfte som människor inte är att vara kuggar i ett ekonomiskt hjul som använder oss tills vi går sönder, utan för ett samhälle där vi kan bo tillsammans i fred, kärlek och enligt devisen frihet under ansvar.

Dessutom tycker jag att någon som gjorde banderollen har väldigt god smak i lyrik. Ingrid Sjöstrands dikt fanns nämligen med i miljöpartiets första partiprogram.

Elda under din vrede
med maktens nyheter
Dämpa inte din smärta
över livet
som stjäls ifrån oss
Trösta inte din sorg
över världen
som våldtas inför våra ögon
Elda under din vrede

Ingrid Sjöstrand

Gatufester - slaget om demokratin

Medan jag gnuggar sömnen ur ögonen och tittar på bilder från gårdagens urspårning av reclaim the city-festen, ser jag något som ingen verkar ha reagerat på. Kolla in bilden. Jag ser minst tre civilpoliser stå och slå på sittande personer. Men i media beskrivs det som att huliganer med våld tog över stan. Varför vägrar media och folk i gemen att problematisera vad som sker på våra gator när reclaim the city har fester? Jag ser bland annat följande frågor väckas:

Varför finns det ett behov av att manifestera sina åsikter på gatan utan att be om tillstånd först?

Varför vill kids från Stockholms förorter få en förevändning att smasha innerstan? Är inte den svenska demokratin tillräcklig för dem?

Varför sitter svenska ungdomar hemma och låter sig inspireras av bilder och videoupptagningar från kravaller?

Jag skrev om detta fenomen för Yelah för några år sådan efter att jag varit på gatufesten som tågade mot Stureplan första maj 2003. Men jag skulle vilja utveckla det jag började fundera på då.

Jag tycker mig se ett undertryckt behov av att känna en tillhörighet och mening i vardagen. Och det gäller oss alla. När detta behov inte blir tillfredsställt känner vi oss vilsna. Vi söker efter ett sammanhang där vi känner oss levande och med ett syfte i samhället. För vissa räcker det att begrava sig i arbetet och dyka upp någon gång när utbrändheten tar vid. Men för andra räcker inte förvärvsarbetet för att få den känslan av gemenskap och meningsfullhet.Därför tror jag på den liberala och frihetligt inspirerade tanken av frihet under ansvar. Jag tror på att vi måste bygga ett samhälle byggt på individuella initiativ snarare än fasta modeller för hur vi ska leva och som vi måste anpassa oss till. Om vi vill undvika frustrationen som gror ute i landet.

Att sen kidsen går ut och pangar på det som går att finnas när de får chansen. Ja, det är verkligen något som politiker måste gnugga hjärnceller för att ta itu med. Och kom inte och säg att ni ska ta i med hårdhandskarna och ge mer resurser till polisen och sätta in vattenkanoner. Vi får det samhället genom de metoder vi använder för att bygga det. Våld föder våld. Förstående föder förstående.