Jag minns mitt Högsby

Det är åtta år sedan jag lämnade Högsby. En by där jag växte upp med att vara den enda vegetarianen under min skoltid, där ingen var öppen homosexuell (det dröjde till jag gick på gymnasiet till jag träffade en tjej som berättade att hon var bisexuell), där det mesta man kunde göra en fredagkväll var att hänga vid pressbyrån och gå hem till någon och dricka HB. Det var en väldigt speciell tillvaro att ha som "annorlunda". Och med annorlunda menar jag främst med att vara halvblatte, vegetarian (tro mig det var konstiga grejor där), ointresserad av att supa bort småstadsmentalitetsångesten och ganska obrydd av att ta mycket plats med mina åsikter.

Och med denna nyhet. En kille hedermördades för att han var kär i "fel" tjej. Det känns helt overkligt. Men samtidigt vet jag att Högsby står inför många grundläggande problem. Högsby är den kommun som ligger högst på utflyttningsstatistiken i landet. Varför? Det finns inga jobb. Kommunen har satsat på att någonting de från början kallade Ullared2. Så det som idag finns kvar av lokalhandel är inte mycket. Affärerna hinner kånka innan de ens börjar. Min barndomsby har förvandlats till stället som folk stannar upp vid, konsumerar i billighetspalatsen och sen drar därifrån så fort som möjligt. Det finns inte så mycket mer att göra där.

Och det tynger mitt hjärta. Högsby är en av de vackraste ställena i Sverige. Den har all potential att ha småföretagarglädjen som finns att finna i t.ex. Gnosjö. Men inte.

Det är min fullkomliga övertygelse att vi måste satsa på att hela Sverige ska leva. Inte bara storstäderna. När kommer dessa politiker se förbi sin egen lönecheck och till hela bygdens välbefinnande och därmed vända den höga utflyttningsutvecklingen? Jag hoppas den dagen inte är för långt bort.

"Politiker förtjänar att bli slagna"

Nu tror jag mer eller mindre att jag har återhämtat mig från den värsta chocken. Men idag klockan 15.00 hände något som fick min haka att förflytta sig från normalläge till golvläge.

Mitt sedvanliga intresse för rättsfrågor och polisens utvecklingsplaner hade fört mig till polisförbundets årliga framtidsseminarium. Med ämnen som "hur hanterar vi kårandan inom polisen?" och "kan upploppen i Paris hända här?" var mina intressetentakler mer än lovligt laddade.

Nå väl. Vad chockar då i den nästintill ochockbara politikern? Du vet, det finns inte mycket. Men idag lyckades de.

Under debatten om polisens ansvar i integrationsfrågor och händelserna i Paris och Ronna ställde jag en fråga till panelen om hur de ser på polisens ansvar under ett ingrepp mot upplopp. Jag tog som exempel händelserna i Göteborg där polisiärt övervåld förekom i överflöd och att i efterhand har ingen polis lagförts för de brott som de begick, och hur detta faktiskt skadar politiskt aktivas förtroende för rättsstaten och demokratin.

Svaren jag fick är ett kapitel för sig. Det som däremot skulle ha varit en ögonöppnare efter debatten, kaffet, blev istället en man på Rikspolisstyrelsen, vid namn Bertil Bäckström:

BB: Vad gjorde du i Göteborg? Hur kan du prata om övervåld?

Jag: Jag blev själv slagen av polisen så jag vet vad jag pratar om.

BB: Men det förtjänade du!

Jag: Va?

BB: Ja, vad hade du där att göra egentligen?

Jag: Ursäkta vad sa du?

BB: Ja, du och dina kompisar borde ut i Rinkeby och Ronna och göra lite riktigt integrationsarbete istället för att åka på såna grejor.

Jag: Hej då.

Med reservation för Bäckströms sista kommentar som jag knappt hörde för att mitt chocktillstånd hade startat min inre röst som också frågade om jag hört rätt. Förtjänade jag att bli slagen av polisen i Göteborg? Skojade han? Nej, han fortsätter med att fråga mig vad jag hade där att göra.

Detta är inte första gången jag blir chockad av polisens off recordkommentarer. En tidigare gång berättade en polis att han anser att det är rätt att de kan slå skiten ur någon demonstrant som kastat sten.

Vedergällningstanken öga för öga, tand för tand är inte så 1500-tal som vi tror. Frågan är bara om polisförbundet vågar ta itu med den här människosynen på Framtidsseminarium 2007.

Långfredagen dissar r&b

Mamma berättade för mig om att way back så var långfredagen späkardag och således inte speciellt skoj. Ingen r&b på radion fick spelas. Alla skulle vi gå runt och vara ledsna. Idag känner jag inte många som inte väljer att hitta ett vattenhål under påskhelgen och sent om sider slå klackarna i taket.

Det är intressant att se det sekulariserade samhällets framväxt. Vissa saker liberaliseras och frigörs från konservatismens bakåtsträvande käftar, andra saker bibehålls och befästs fortfarande: systematiserat förtryck mot kvinnor och främlingsfientlighet lever och frodas mer än någonsin. Säg mig den prällen som får bli biskop som är svart lesbisk kvinna?

Jag har några freshilicious grejer som jag kan bjuda på som påsknöje för alla mina kompisar på webben som inte riktigt fått ur jobbstressen ur kroppen och fortfarande surfar runt nätet i jakt på nåt som är intressant:

Mig i Studio 8 när jag debatterar för kärnkraftens omedelbara avskaffande.

Och alla som drömmer och lever i framtiden. Lyssna på min homegirl flata Karin Boye och låt framtiden bli nutiden.

I Rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Tv-kändis, moi?!

Jag är med i TV8 ikväll. Jag snackar kärnkraft mot MUF:s generalsekreterare Oskar Öholm i Studio 8. En fågel viskade i mitt öra att han är Siewert Öholms son. Men frågan jag har är snarare varför har ett ungdomsförbund en generalsekreterare när de har en ordförande. De kanske tänkte att det är lika bra att ta alla flashiga titlar som finns i registret och använda på. I dunno. Men jag lovar att vara mer seriös i debatten.

Så ni som har TV8 och råkar ha tv:n påslagen kl 22.00 ikväll: mycket nöje!

FLASH: Feminismen är inte död!

Feminism är död proklamerar Expressen på sin debattsida två dagar i rad. Vi får ju se vem mer som vill ta livet av den imorgon.

Ska jag skratta eller ska jag gråta? Jag tror det snarare att jag bjuder på en äkta aggrochock (ja, kvällsblaskorna får gärna sno begreppet) istället.

Linda Skugge är inte längre feminist. Thomas Ideegaard försöker lugna de upprörda massorna som sitter hemma och tuggar fradga inför den annalkande feministiska revolutionen.

Går folk verkligen på det här? Jag hoppas verkligen inte det. Bilden av feminismen som en manshatande ideologi är fabricerad av de som räds feminismens mål, nämligen att kvinnor ska få åtnjuta samma mänskliga rättigheter som män.

Kvällsblaskornas och de borgerliga dagstidningarnas uppmålade luftslott av feminister som manshatare är tröttsam nu. Den har ingenting med verkligheten att göra. Men vem tror egentligen att medias bild av verkligheten är representativ för sanningen?

Alla män och kvinnor som dagligen arbetar för att diskrimineringen och fördomarna ska skrotas ska visst gömmas i en byrålåda långt ner i arkivrummen. Är det ingen mer som blir förbannad på detta?

Läs Expressen imorgon så får vi se vad mer de har letat fram från populärkulturens tyckarkvarter om feminismen. En sak vet jag i alla fall om vad som kommer att stå där, det kommer inte att spegla den reella kampen som pågår varje dag för en jämställd värld.

Gör något vettigt med tidningen istället. En trevlig brasa med dina kompisar i ett trevligt samkväm över mat och en levande diskussion om hur vi tar nästa steg i jämställdhetskampen. Till exempel.


------------------



Och nu till något alldeles mindre allvarligt:

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där?

"Betänkandet remissbehandlades." Jag är på jobbet okej? :)

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?

En hög delningar av propositioner från regeringen.

3. Vad var det senaste du såg på tv?

Förmodligen ett avsnitt av Sex and the city.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:

Typ snart åtta på kvällen.

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?

Någon låt om att ladda ner musik gratis från internet på P3.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?

Tog en fika med en kompis på Muren.

7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen?

UNCHR:s hemsida.

8. Vad har du på dig?

Kläder som är sköna nog att sitta en hela dag i och bara mosa igenom en proposition om buggning i.

9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?

Jag kommer inte ihåg någonting. Faktiskt.

10. När skrattade du senast?

Idag när jag pratade med en kollega om språkförbistringar i Spanien.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?

Debattartiklar och MASSOR av utredningar och annat jobbstuff på hyllorna.

12. Har du sett något konstigt på sistone?

Det händer dagligen när jag läser kvällsblaskorna.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?

En skön avkoppling från jobbet. Merci!

14. Vilken var den senaste film du såg?

Legally Blond. Och den var så förvånansvärt bra!

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?

Förmodligen en supersjysst snowboardbräda och boots.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.

No way José.

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?

Avskaffa all typ av diskriminering.

18. Tycker du om att dansa?

Jag är faktiskt precis på väg till min streetdancekurs. Så ja, me loves it.

19. George Bush?

Haha.

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?

Så långt vill jag inte ens tänka.

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?

Milt sagt, ja.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?

These pearls are for you babe.

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?

Den som vill!

"Du ser ju svensk ut!"

När blir man svensk? Ja, om någon har svaret får ni gärna berätta det för mig. Det har väl hänt mig femtioelva gånger att svenskar tittat på mig med chockad uppenbarelse efter att jag berättat att: "Jag har en förälder från Chile. Och ja, jag är klassificerad invandrare av svenska myndigheter."

Den chockade minen förbyts direkt till ett frågetecken som uttrycks med orden: "Men du ser ju svensk ut!"

Det är således ekvationen: svensk uppsyn + blattenamn + blatteförälder som liksom inte vill bli lika med en person som är som alla oss andra, nämligen svensk.

Vad ska man göra åt saken? Jag tror att Migrationsverket är på väg att knäcka nöten. Jag menar, de har ju lyckats med konststycket att slå sig för bröstet, brista ut att Sverige kan ta emot 2256 kvotflyktingar under år 2005 och sedan faktiskt bara ta emot 1239.

De tillämpar nämligen kravet integrationspotential när de väljer ut kvotflyktingar som ska få stanna i Sverige.

Det är ju en fetilicious idé! Tänk vilket sjysst jobb. Att få hela dagarna koka på idéer som typ: "hon här är sjysst tycker jag, jag menar svenskt", "asså, verkar han inte lite osvensk, jag menar osjysst".

Jag tar mig för pannan.

Livets skola kvalificerar uppenbarligen vissa personer att döma om de är bra eller dåliga människor för det Sverige. Utifrån någon typ av integrationsnorm. Det här är kärnan av problemet med svensk migrationspolitik. Vi ska assimilerar, anpassa och forma andra för att de ska bli som alla andra. Vår ariska uppsyn ska döma över den somaliska mamman och se "integrationspotential" och om "hon har för många jävla ungar med sig". Det är sjukt. Svensk flyktingpolitik är sjuk. Och den behöver verkligen en stark antibiotikakur från främlingsfientlighet, rädsla från all typ av annorlundaskap, besatthet i alla ska vara likadana och att svenskhet är den ultimata egenskapen.

Nå väl.

Det finns hopp för mig i alla fall. Gud bevars. Inshallah. Eller ta i trä. Enligt Faktums integrationspotentialquiz är jag 55 procent integrationsbar. Vad hade jag annars gjort med mig själv?