Jag bloggar inte, alltså finns jag

You know you got it if it makes you feel good.

Det var för några år sedan som en gammal vän till mig skickade ett sms med det citatet från Janis Joplins version av låten Piece of my heart. Så länge du mår mest bra, och inte mest dåligt, av det du gör i livet - fortsätt.

Min blogg har varit min följeslagare sedan februari i år men nu känner jag att min blogg såsom den finns idag har kommit till sitt slut. Ett kapitel väntar på att avslutas och en ny tid annalkar.

Jag har har kommit till en punkt där jag känner att bloggforumet inte fungerar för att förmedla mina tankar på mina villkor. Snarare känner jag att mina tankar har fått anpassa sig till bloggandets villkor. Mitt politiska liv har hållits bloggisslan. Det kan låta dramatiskt. Men när min politiska kreativitet blir lidande tänker jag inte skräda med orden.

Jag har framförallt kännt att mitt politiska engagemang förlorat på att jag ohälsosamt mycket brytt mig om den feedback som bloggen gett mig. Kommentarer och statistik har blivit mått på hur lyckade mina tankar är. Och det stämmer inte, mina tankars värde går inte att mäta i en blogg.

Jag har sedermera upplevt att för mycket av min vardagliga livsenergi gått åt till att fundera ut bra uttryck för mina tankar på bloggen. Energi som kan behöva ackumuleras, sparas och fördelas mer omsorgsfullt.

Jag har märkt att personer har följt mitt liv via bloggen som då agerat substitut för många att ta en verklig kontakt med mig.

Och därför räcker det nu. Jag har bestämt mig för att ta en bloggpaus. Jag säger inte att jag är färdig med forumet som uttryckssätt. Det tror jag inte. Men i dagsläget behöver jag och bloggen ta en brejk från varandra. Vi har haft många bra stunder ihop. Vi har haft många ångestladdade stunder också.

Jag har funderat på möjligheten att blogga mer sällan än vad jag har gjort hittills. Men jag är av den åsikten att antingen så gör man det helhjärtat eller så gör man det inte alls.

Så tusen tack till alla personer hjälpt mig att förstå bloggforumet och ett stort tack till alla som kritiserat och berömt mina skriverier.

Förhoppningsvis återuppstår Zaidas tankar i en ny och fräsch form under valkampanjen 2006. När det finns gott om stoff att dela med sig till väljarna om hur valrörelser går till bakom kulisserna.

Bloggen är död. Länge leve bloggen.

Cornflake girls i mediekitteln

Tori Amos kallar dem Cornflake girls. Liza Marklund skulle säga att det finns en särskild plats i helvetet för dem.

Jag snackar om det Susanne Linde gjorde på DN Debatt idag. I en debattartikel idag berättar hon att det är mest synd om henne i jämförelse med Tiina Rosenberg. Så sorgligt och så kontraproduktiv för den feministiska rörelsen.

Kvinnor, vi måste lära oss att faktiskt samarbeta och lämna egot hemma. Vi har blivit diskriminerade många gånger, men ingenting hjälps åt av att vi egobashar varandra i media. Fienden verkar ha förflyttats från att vara patriarkatet till att vara det sårade egot. Det finns tillräckligt med förtryck att kämpa emot än att vi ska äta upp varandra inifrån den feministiska rörelsen. Nu tycker jag att vi lägger av.

Vägra vara offer

Ett budskap på en tom skylt i en park nära där jag bor. Så mycket smärta och känsla av tomhet idag. Men av egen erfarenhet vill jag säga att samhällets ingjutande av offermentalitet i våra sinnen är ingenting som stärker oss. Det som stärker oss är att ta saken i egna händer, och vägra vara offer för samhällets mallar och normer och den ångest det för med sig. Paulo Coelho skriver i boken 11 minuter:

The most important experiences we can have are those that take us to the very limit. That is the only way we learn, because it requires all our courage.

En galen, galen värld

När världen är så här kaotisk som den är, är det faktiskt viktigt att börja tänka på hur vi i framtiden ska lösa problemen med de ökande naturkatastroferna. Låt mig säga så här, ni höger- och vänsterpolitiker kan diskutera arbetsmarknadspolitik och skattepolitiken i all evighet, men medan ni gör det rasar det humanitära katastrofer runt om i vår värld som driver människor på massflykt. Naturkatastrofer som leder till att hela generationer utplånas, som nu skett i Pakistan.

Min kompis Christian som bor i San Pedro som är en av de mest drabbade kommunerna, ligger 1,5 timmes bilfärd från Quetzaltenango, skrev precis detta till mig om situationen:

Hittills har det kommit lite hjälp från USA i form av helikoptrar och från Mexico, EU är här via Accion Contra el Hambre och nationella institutioner, eftersom Sverige och FN ska kanalisera sin hjälp
huvudsakligen via dessa nationella inst. hoppas vi att dom funkar;-) Här i San Pedro råkade en lastbil med mat komma bort i går...tja.

Ärligt talat, utan lokal koordinering ar det svårt att göra så mycket, problemen vi ser är ju i djupet effekter av lokala/nationella brister vad gäller planering och information.

Korruption från högsta till lägsta nivå hindrar hjälpen från att komma fram. Det är den här globala politiken vi måste lösa nu. De internationella biståndsorganen sitter på stora pengar som måste komma dit hjälpen behövs, inte i de redan priviligerades fickor.

Jag väntar fortfarande på att höra av mina vänner i Guatemala för att höra att de mår bra. Jag hoppas att inget har hänt, men ovissheten är oerhört påfrestande.

Polisen förtjänar kramar och blommor

Idag har Ekot "avslöjat" att vårt språkrör Peter Eriksson ringt till polisen i Gävleborg för att försöka förmå dem att skjuta upp avvisningen av en flyktingfamilj. Peter har alltså, utan att vara varken kung eller statsråd, ringt till en svensk myndighet för att försöka förmå dem att fatta ett beslut fattat på empati och förståelse inför kommande ny lag i november som kan öppna upp för ny prövning för avvisningshotade flyktingfamiljer.

Detta är varken något uppseendeväckande eller rättsvidrigt. Peter har visat i handling att han faktiskt är engagerad i att rädda flyktingfamiljer från att avvisas från Sverige. Han är så ovanligt som en politiker som inte bara säger tomma men vackra ord till en tv-kamera, han går tar ett personligt ansvar och går till handling. Peter har handlat helt rätt efter sin politiska och moraliska övertygelse.

För övrigt har polisen i Dalarna att göra det som Gävleborgs polisen tyckte var så verklighetsfrämmande - de har nämligen i avvaktan på ny lag beslutat att stoppa avvisningarna av barn och barnfamiljer som fått nej på sina asylansökningar. Som jurist försvarar jag självklart rättssäkerheten och därmed förutsebarheten i lagstiftningen, men jag ställer de universella mänskliga rättigheterna högst, precis som gjordes i Nurnbergrättegångarna, därför har polisen i Dalarna agerat helt rätt. Och jag är oerhört glad för att vi har så modiga myndighetsmänniskor i Sverige. En stor bukett blommor och en kram är vad de förtjänar.

På plats i Örebro

Just nu sitter jag och lyssnar på Gustav Fridolins seminarium om offensiv mediastrategi. Folk undrar vad jag gör här, jag förklarar att det är alltid bra att repetera kunskap och höra på andras mediataktiker.

Miljöpartiet har intern valupptakt i Örebro under helgen, och för detta har cirka 300 miljöpartister rest hit. Jag är mycket glad över att kanslipersonalen har fixat trådlöst internet.

Samtidigt får jag mejl från mina vänner i Guatemala som rapporterar om katastrofläget i många av de byar och städer som översvämmats av regnfall från orkanen Stan. Jag inväntar fortfarande information om det har hänt något med personer som är med i vårt utbyte. Jag är minst sagt orolig för alla de personer jag känner som bor långt ute i byar dit inga asfalterade vägar går.

Uppvaktning välkomnas

I dag fyller jag 25 år. Ett kvarts sekel. I princip alla som har vetat om det har frågat mig "hur det känns". "Hur det känns att bli 25 år"? Det är en födelsedag, ingen lobotomi!

Och nu när jag äntligen har chansen vill jag passa på att fråga. I min lokaltidning i Småland Barometern och Östran kan man varje dag läsa under rubriken "uppvaktning undanbedes" människor som inte betackar sig folk som vill gratta dem. Vad i hela friden tänker man när man, säkert några veckor i förväg, skickar in ett brev till lokaltidningen för att slippa folks gratulationer.

Jag fattar ingenting. Nada. Men jag kanske är för "osvensk".

This is a man's world

Idag har jag blivit kallad både "bruttan" och "damen" av medelålders män i politiken. Dessutom har jag fått frågan om min kavaj egentligen tillhörde en manlig riksdagsledamot.

S u c k.

VEGAN DÖDADE inte sitt BARN

Idag får vi lära oss av Aftonbladet att vegetarianer drabbas av något som kallas för veggosjukan, nämligen när "musklerna tynar bort, håret lossnar och benen blir sköra". Med brasklappen "du kan vara drabbad utan att veta om det" varnar artikelförfattaren Clarence Frenker för "veggo-boomens" effekter.

Vad förstår vi läsare nu då av detta?

I ljuset av att den största dödsorsaken för västerlänningar är idag hjärt- och kärlsjukdomar som till stor grad beror på vår stillasittande liv i kombination med stort intag av enkelomättade fetter (dvs animaliskt fett från kött, mjölk- och äggprodukter), så förstår man inte så mycket alls av Aftonbladets extremt vinklade artikel.

Det som går att förstå är att Aftonbladet har brist på artikelidéer rotat fram den gamla löpsedelsfavoriten från 90-talets senare hälft där vegetarianer och veganer förklaras vara barnmördare pga att de ger dem näringsfattig mat.

Det är klart att det finns folk som slarvar med maten, men de gör det oberoende av att vara vegetarianer eller köttätare.

Jag är född och uppvuxen på vegokäk och har aldrig lidit av det faktum, förutom när vissa enstaka restauranger vägrar betjäna vegetarianer, eller den gången då jag blev nobbad ett jobb med hänvisning till att jag vid tidpunkten var vegan.

Den här sortens extremt diskriminerande och fördomsfull journalistik kvalificerar sig enbart till historiens böcker eller möjligtvis närmsta eldstad.

Firmafester i alla ära...

Rapporterna från hur "kultureliten" spenderat helgen i Göteborg och hängt i komplexet Svenska Mässan och det tillhörande höghushotellet som ligger 0 meter därifrån har haglat. Sigge Eklund körde hårt med kändisbilder från hemmafester och officiella fester. DN bloggen försökte ge ett någorlunda seriöst intryck. Medan bloggarna på Expressens "kulturblogg" mest körde med raka rör, om hur det är att vara på Kulturens firmafest, bakis, kåt och starstruck.

Jag kan överhuvudtaget inte lägga några värderingar för att bua eller bäa detta evenemang. Jag åker årligen själv på Politikens firmafest i Visby, Almedalen.

Men jag blir ändå nervös över hur utvecklingen ser ut i media, okej mest kvällsblaskorna. Det koras snyggaste killen och snyggaste bruden. Det diskuteras vem som hade mage att nobba en gratislunch. Det skrivs om vem som beställde vad i baren.

Varför tar jag upp detta? (förutom för att detta definitivt kan falla in under glädjedödarfacket hos några av mina kompisar...)

1. Ämnena har ingenting med själva syftet med evenemanget att göra. Fråga: förstår jag mig på Sigge Eklunds böcker bättre om jag vet att en tidning tycker att han är snygg?

2. Personfixeringen är hämningslöst gigantiskt stor ( x 100 superlativ till). All typ av personfixering oavsett om det är i Kulturen eller i Politiken, får mig att bli mycket skeptiskt lagd till ämnet som avhandlas.

Trångsinta må kalla mig pretantiös. Jag ser det som ett behov av faktisk substans i alla jippon som anordnas för att skapa någon typ av mening i de ämnen som avhandlas i offentligheten. Det är väl en tröstlös kamp mot det kommersialiserade samhället jag vill föra. Men det hindrar inte mig från att reagera.