"Ebba Witt Brattström sover med fienden"

Igår såg jag Ebba Witt Brattström prata i ottan (min definition av klockan åtta på morgonen och ja, det var jobbigt att gå upp så tidigt) i riksdagsrestaurangen.

Det var kul att se att talmannen Björn von Sydow verkligen verkar kunna alla ledamöters namn by heart. Han kunde i alla fall direkt identifiera vilka som räckt upp handen för att ställa en fråga till Brattström.

Nå väl.

Frågorna från ledamöterna var mycket inne på höger-vänsterdilemmat för feminismen. Måste feminism vara vänster? Jag vet att det är jobbigt med kollektivistiska analyser för högern. Men efter att fyra ledamöter ställt samma fråga började jag undra om det fanns ett djupare bottnat trauma i detta.

Anledningen till att jag själv var där var att jag inte ville missa chansen att se en av Fi:s grundare som nyligen hoppat av projektet prata om hennes syn på framtida feministiskt arbete. Jag hade ganska höga förväntningar, vilka självklart visade sig vara för höga.

Ebba pratade vurmande om fågelstalistan, grupp 8 och stödstrumporna. Men om Fi, där blev det inte så mycket sagt.

Jag slängde in två frågor, en om hennes förhoppningar inför att återigen arbeta utomparlamentariskt och en om hon tycker att hbt-frågan och feminism är två frågor som riskerar att tävla med varandra och i slutändan äta upp varandra.

Ebba förklarade med subtil humor att hennes definition av feminism är den som står i Svenska Akademiens ordlista "för den hade hon faktiskt hemma". Alltså både förkroppsligad som bok och människa. Hon svarade inte riktigt på min första fråga. Refererade till hennes arbete i stödstrumporna. Hur banbrytande de var (för fjärde gången tror jag) och fortsatte sedan på nästa fråga.

Det var intressant att höra henne beskriva hur hbt-frågan har kommit att få företräde framför feminism i Fi. Hon verkade inte tycka om att prata om Fi uttryckligen så jag tolkade henne så. Och hur hon liksom radikalflatorna på 1920-talet faktiskt först prioriterar helhetssynen framför hbt-frågor. Sedan konstaterade hon att detta kan ju bero på att hon tillhör den "andra sidan", dvs sover med fienden som vissa hbt-aktivister tycker.

Det var intressant att höra. Jag tycker själv att kampen för kvinnors rättigheter och hbt-rättigheter kan gå hand i hand. Det tråkiga är att det finns egoistiska brudar och snubbar i rörelsen som menar att hbt är feminism och därför inte längre är intressant.

Jag känner igen diskussionen från djurrättsrörelsen som jag var engagerad i. Där fick vi, dock från andra utanför rörelsen, ofta höra att "ni kämpar emot människors rättigheter genom att kämpa för djurens rättigheter", "ni prioriterar djurs rättigheter framför människors".

Så mycket kvalificerat skitsnack som djurrättsrörelsen lätt tacklade i diskussioner och debatter med att säga att människors emancipering och djurens går hand i hand.

Och det här med Fi tycker jag blir mer och mer intressant. När jag var på en fest i lördags såg jag två av talespersonerna där, Sofia Karlsson och Devrim Mavi. De hade med sig ett stort entourage av styrelseledamöter och medlemmar där. Det som slog mig var att det var många brudar jag kände igen från anarkistiska utomparlamentariska grupper. Det är alltså inga politrucker (obviously) eller på annat sätt partierfarna tjejer. Anarkabrudarna har gett sig in i politiken! Det här kan bara bli spännande. Vi får se vad de hittar på till valrörelsen.

Verbal ass-kickin'

Idag var jag med i min första debatt på... länge (typ fyra-fem månader sen sist) Och det var faktiskt hur upplyftande som helst. Debattpanelen bestod av chefredaktören för Ordfront Magasin Johan Berggren, Eduardo Villanueva från Södertälje kommun, Fredrik Uggla från Sida och så jag.

Debatten handlade om situationen i Centralamerika och hur det utomparlamentariska samhället hänger ihop med den offentliga sektorn. Flummigt låter det kanske som, men hur spännande som helst. Jag är ju mer eller mindre inne i smeten efter mina två Guatemalaresor och en sväng förbi Costa rica.

Hur som helst.

Debatten var för ett 30-tal representanter från Centralamerikanska myndigheter, departementet, partier och organisationer. Och det var så kul! Fast det kanske jag redan har sagt. Anledningen till att det var så kul var dels att få prata om ett ämne som jag brinner för, nämligen demokratiarbete, men även att faktiskt få känna mig själv på tempen. Är Zaida fit for debatt liksom? Efter många utbrändhetstecken (varav glömska och desorientering är två) har stinget känns långt borta faktiskt.

Men här kändes det faktiskt alldeles perfekt. Chefredaktören för Ordfrontsmaggan försökte klämma åt mig med marxistiska teorier och ifrågasatte miljöpartiets politik. Jag förklarade hur det låg till i verkligheten i mitt parti och frågade honom vad han ville säga med sin luddiga fråga egentligen.

Jag var i mitt esse. Vilken känsla. Det gäller verkligen att suga på de stunderna då allting bara stämmer.

Har jag sagt att debatten var på spanska? Ja, det förstod ni säkert. Men gud vad roligt det var.

Nu är jag pepp på valrörelsen. Jag vill kicka moderatrumpor och sossefloskler i en verbal fajt. Ge mig chansen och jag fixar det.

Inte utan min blogg

Vad gör man när batteriet till ipoden tagit slut, när man fortfarande sitter kvar på jobbet pga allmänna motionstiden och när man inte orkar bry sig om världsproblemen på sin blogg eftersom man spenderar hela dagarna på jobbet med att lösa dem.

Min blogg har existensiella problem.

Är det här min personliga (privata? my god...) blogg? Eller är det här min kliniskt politiskt temabaserade blogg? Jag vet att det inte är det senare, men det är samtidigt inte det förra.

Jag läser en del trevliga och bra personliga och privata bloggar som behandlar både det mundana och det heliga i livet. Men jag vill inte vara privat.

Det är enbart den exibitionistisk ådran människor som kan hålla bloggar levande och intressanta. Min fråga till mig själv är om jag är tillräckligt exibitionistisk. Jag är inte Ali Esbati och kommunist. Därför kommer jag aldrig att få femtioelva kommentarer på mitt inlägg. Jag är inte bloggande callgirl från England som röner internationell uppmärksamhet.

Det här är bara jag. Men räcker det i bloggvärlden? Jag vet inte. Det är kanske därför jag skriver detta inlägg. Jag vill inte blottlägga. Jag vill dela med mig. Och det är en skitsvår balansgång. För det är skillnaden mellan att vara intressant i dagens samhälle och att vara ett sömnpiller.

Min slutsats för tillfället är att tuffa på så länge jag tycker att det är politiskt intressant att dela med mig av mina funderingar kring omvärlden. Sen lägger jag av.

"It wasn't me"

Ibland slår verkligheten fiktion. Efter att jag var borta i Guatemala har mina arbetskollegor uppdaterad mig på att snask och skvaller som pågått medan jag varit borta.

Uppenbarligen har jag missat stora grejor, bland annat en popcornincident och en köksrulleincident. Allt har att göra med en och samma mikrovågsugn.

Första popcornincidenten inträffade samma dag som de flesta på kansliet var på personaldag anorstädes. Språkrören och pressavdelningen är kvar på kvällen för att ta emot förhandlingsbud från sossarna. Ett av rören blir sugen på popcorn och ber en person i pressavdelningen fixa popcorn. Pressmänniskan är inte så bevandrad på micropopcorn och ber om hjälp från en viss riksdagsledamot. Riksdagsledamoten ger tips. Popcornen bränns vid och röken från popcornen sätter på brandalarmet i hela riksdagshuset.

"Det brinner i huset. Var snäll och gå mot närmsta utgång. Please leave the building. There is a fire in the building."

Pressavdelningen slänger sig på luren och säger till larmcentralen att det var deras popcornspoppande som orsakade larmet och ber dem stänga av. Larmcentralen förklarar då lugnt att "när ett larm är igång, då är det igång".

Borta på personaldagarna på en annan plats i Stockholm sitter hela kanslipersonalen och tittar på nyhetsrapporteringen från budgetförhandlingarna. Och medan reportern, som står utanför ledamotshuset, förklarar förhandlingsläget utbryter larmet och folk kommer utspringande i kalsonger och nattlinnen. Kansliet står och ser på tv medan folk flyr ut i underkläder från våra arbetskollegors vidbrända popcorn.

Andra mikrovågsincidenten:

Samma dag som riksdagen öppnade sätter en annan riksdagsledamot en köksrulle ovanpå mikrovågsugnen och precis under en skåplampa. Samtidigt sitter kungen, statsministern och regeringen sitter längst fram riksdagens plenisal tillsammans med riksdagsledamöterna, diplomater och ambassadörer med anledning av högtidligheterna.

Då börjar det brinna från pappersrullen på mikrovågsugnen, under skåpslampan, i miljöpartiets fikarum.

Enligt utsago från en person på pressavdelningen slängde denne sig "fort som fan" på telefonen till larmcentralen för att meddela att det bara var en köksrulle som levt sitt eget liv. Samtidigt öppnades alla fönster på kansliet. Enligt uppgift svarade personen på larmcentralen "är det ni igen".

Tack och lov avbokade larmcentralen larmet och alla kunde andas ut från att slippa ha på sitt samvete att ha fått kung, regeringen och andra högdjur att springa ut mitt under riksdagens öppnande.

Bertha von Suttner lever

Det är inte hjärnan som slutat fungera. Det är höst. En annan tid. Tid för att tänka, kontemplera och reflektera. Tid för att överkonsumera te, sparka löv och få för sig att sticka en sjal. En tid för att städa bort det gamla för att göra rum för det nya.

IRA lägger ner vapnen. Här skulle en stor portion cynicism, sk realism, kunnat ta plats. Men jag väljer att se det som ett steg i mänsklighetens utveckling. Vi kan växa från våldets tid. Det tar sin tid. Men till slut inser vi alla att fred och framgång inte går att kriga fram.

I år är det 100 år sedan Bertha von Suttner fick Nobels fredspris, den första kvinnan någonsin att motta priset. von Suttner skrev en av de största fredsklassikerna, Ned med vapnen. Titeln för mig inte helt osökt till vad som hände idag. Berthas ande lever fortfarande.

310 miljarder kronor av de 18 fattigaste ländernas skulder till den rika världen har nu skrivits av efter att 184 medlemsländerna i Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF, har enats. Det är inte dåligt. Det är snarare en fantastiskt framsteg för en ny typ av global politik. Men vi vet alla att detta är bara en början till att försöka skapa en global rättvisa. Idag betalar världens fattiga länder 800 miljoner kronor dagligen bara i räntor och amorteringar på lån till de rika länderna. Total skuldavskrivning är bara början på vägen för att världens fattiga länder ska kunna häva sig framåt i utvecklingen och att vi ens ska börja hoppas på att milleniemålen nås.

En dag med goda nyheter. Nu ska jag fortsätta sticka och lyssna på Kings of Convenience.

Det är höst

På jakt efter friheten i operfektheten

Min kompis Hamdi Hassan och jag diskuterade över fika skillnaderna mellan Guatemala och Sverige. En av de skillnaderna som jag reflekterade kring var det faktum att känslan av frihet är större i Guatemala.

Det finns en, vad man kalla, konstnärlig eller själslig frihet på ett annat sätt i ett land som befinner sig i krocken mellan ekonomisk misär och informations- och överflödssamhället. Det finns utrymme för det operfekta. Det ockuperade huset. Det spontana gatuståndet med frukter och godis. Den ständiga närvaron av vapen.

Jag frågade mig själv varför jag såg så lite graffiti i Guatemala. Det finns, men det är liksom inte på var och var annan vägg som är tom. Och varför är Stockholm en plats där graffitin finns på var och varann vägg? Det går inte att gå på en gata i stan utan att mötas av ett tiotal tags som återupprepas ett tiotal gånger de också.

Jag tror att det är välfärdssamhällets baksida. När vi skapat det trygga, bekväma och säkra samhället - var ska då människans fria och skapande sida ta vägen? På köpta vita dukar? I musikstudios? Framför datorskärmar? Kanske en viss del. Men inte allt.

Jag tror nämligen på människan som en varelse som i slutändan inte tycker om att bli inmallad i en förutbestämd roll. Jag tror på att vi alla vill skapa oss själva, utifrån våra egna drömmar.

Därför är vårt samhälle idag en glasbubbla av trygghet och säkerhet. Vi röstar på sossarna år efter år, för det ger oss trygghet. Vi köper en Volvo, för det ger oss trygghet. Vi bråkar inte med chefen, för det ger oss trygghet. Vi har fem livsförsäkringar, för det ger oss trygghet.

Jag tror att risker och utmaningar får oss att känna oss levande.

Min mamma och många av mina vänner berättade om sin oro för mig i Guatemala när jag kom hem till Sverige. Och ja, det finns en befogad rädsla för livet i det u-landet. Det är oerhört våldsamt och farligt. Men om man sköter sig själv och inte utsätter sig själv för onödiga risker, då behöver inte oron vara särskilt stor.

Och hur ofta tänker vi på riskerna med att gå över gatan? Köra bil? Spela innebandy? Vi lever i vår bild av den yttre perceptionen av trygghet i vårt västerländska välfärdssverige. Vi tror att det är ultimata sättet att leva på. Jag tror vi bedrar oss.

Jag låter en stor man avsluta mina tankar för den här gången:

I have named the destroyers of nations: comfort, plenty and security - out of which grow a bored and slothful cynicism, in which rebellion against the world as it is, and myself as I am, are submerged in listless self-satisfaction.

-JOHN STEINBECK

Maskeringsförbud är antidemokratiskt

"Maskeringsförbudet stärker demonstrationsfriheten" heter det i ett pressmeddelande från regeringen idag.

I pressmedddelandet framgår att sossarna lägger propositionen om maskeringsförbud som riksdagen idag. Varken miljöpartiet eller vänsterpartiet har fått se någon slutprodukt eller fått en chans att förhandla trots att frågan ryms inom 121-punktsprogrammet. Just nu ligger bara lagrådsremissen uppe på regeringens hemsida.

Det tog inte lång tid innan miljöpartiet och grön ungdom svarade med varsitt pressmeddelande om att "maskeringsförbudet försvagar demonstrationsfriheten".

Det här lagförslaget är ett typexempel på socialdemokraternas totala brist på rättssäkerhetskänsla och demokratiintresse.

Som jag i ett tidigare inlägg skrivit har både JO och Lagrådet totalsågat förslaget vid fotknölarna. Lagförslagets osäkerhet och otydlighet kvarstår kring vad som kan komma att betraktas som en "maskering" och i vilka "folksamlingar" som dessa inte får bäras. Av bland annat just dessa skäl är vårt lands högsta jurister kritiska till förslaget.

Bakgrunden till maskeringsförbudet ligger i slutsatserna från Göteborgskommitténs betänkande där kommittén rekommenderade som åtgärd att införa maskeringsförbud. Göteborgskommittén tillsattes efter att kravaller och oordning utbrytit under EU-toppmötet i Göteborg 2001.

Problematiken som socialdemokraterna inte verkar se är att det finns inget quickfix för att bli av med ordningsstörande element i demonstrationerna. De frågar inte sig själva varför ungdomar väljer att maskera sig. Och om de ens vågar röra vid den frågan skulle de aldrig våga kritisera polisen och Säpo för åsiktsregistrering.

Och att sedan komma på idén att på grund av att vi pga EN extraordinär situation (nämligen händelserna i Göteborg) i Sverige behöver införa förbud mot att anonymt få manifestera sina åsikter i demonstrationer eller på möten. Detta till trots att vi har som grundvalar i vårt land vår valhemlighet och meddelarfrihet till media.

Det är precis som med antiterrorlagarna i EU som renderat i de sverigesomaliernas frysta tillgångar. Det handlar om VEM man riktar udden mot. I det här fallet vill man komma åt ungdomsslynglar i huvjackor och snusnäsdukar för ansiktet. I andra fall är det invandrare som får bära skulden för alla hemskheter som sker i samhället.

Det här förslaget visar socialdemokraternas ovilja att stå på demokratins och rättssäkerhetens sida. I slutändan får vi medborgare betala priset när vår integritet kränks och våra medborgerliga fri- och rättigheter inte längre är så viktiga i kampen mot terrorism och "ordningsstörande element".

Glädjespridande fanmail

Det är helt fantastiskt hur några få ord kan göra ingjuta sådan glädje i själen. Idag fick jag ett mejl som är i klass med det finaste jag fått. Ett utdrag:

"somliga skrattar med munnen, några också med ögonen, och ett fåtal med ansiktet - du lyckas skratta med hela kroppsspråket - det gör du också bra. Och det smittar liksom av sig. Kan behövas när man är mer eller mindre tokig på ett och annat!"

Wow. Ett litet mejl som dimpte ner med stora ord. Värmen som orden spred kan jag leva på länge. Jantelagen får ursäkta sig, jag kunde inte låta bli att dela med mig av den stora glädjen som några få ord kan skänka.

Depeche Mode förstår politik

All I ever wanted
All I ever needed
Is here in my arms


Ikväll satt jag och tre andra personer och plitade på miljöpartiets valmanifest i Stockholm.

Det låter kanske som ett sömnpiller, men då förstår man inte att makt är en trip. Det är en skön känsla att känna förtroendet från medlemmarna att delegera en sådan viktig uppgift.

Mötet i sig var ju lite av ett spektakel i härskartekniker osv. Men what's new liksom. Det är alltid oerhört viktigt att veta sin egen agenda innan man sätter sig på möten. Annars blir man överkörd. Tyvärr.

Men så på väg hem. Med Depeche Modes Enjoy the Silence i mina vita hörlurar.

Words are very unnecessary
They can only do harm

Och jag undrar, förstår folk hur viktigt det är att leva sina drömmar?

Jag har själv inte sett videon till Enjoy the Silence, men mina vänner säger att det är Dave Gahan ute i öknen och att den är i svartvitt. Alltså, inget lovetema, utan livstema. Och han sjunger med öppna armar att allt han behöver är här.

Jag förstår precis vad han menar.

Samma sak som Ani DiFranco sjunger i Joyful Girl:

The world owes me nothing
We owe each other the world

Extra! Kulturchocken slog till!

Jag får väl vara ärlig och erkänna att kulturchocken att komma hem till Svea har var värre än kulturchocken när jag kom till Guatemala. Vad jag syftar på är att det bredare perspektivet, de andra sätten att leva på än vi i västvärlden gör - det är sköna ögonöppnare som jag ser fram emot. Och speciellt eftersom jag redan varit i Guate en gång hade chocken stillat sig.

Så när jag kommer tillbaka till vår bekväma inskränkta värld där vi tar för givet att mat står på bordet, sopbilen kommer och hämtar vår skit och politiken lämnar vi över till andra när vi inte orkar bry oss. Här där vi roar oss med att skapa homogena världar som "söder" och "stureplan" där vi vet de rätta klädesmärkena för att passa in. Den världen är så liten att jag inte kan låta bli att reagera (trots min vana och bättre vetande) nu när jag kom hem.

Jag läser om Ebbas äventyr i New York, och mot bättre vetande, äcklas jag av ytligheten. Nej, jag äcklas inte av Ebba, jag äcklas av livsstilen. Det är en skillnad. Vår materialistiska livsstil där Överflöd är überGuden. Vi fattar aldrig hur jävla bra vi har det med våra lyxproblem här i västvärlden när vi våra största problem består av att välja skomodell eller hårfrisyr. Tyck att jag är präktig hur mycket ni vill. Jag mår själv illa av snedfördelningen av resurserna i världen idag.

Tillbaka till vardagen.

I dag har jag kastats in i motionsskrivande, jagande av riksdagsledamöter, möten och jakten mot klockan. Och till min förvåning känns det inte helt farligt. Mina motioner ska jag lyckas styra i hamn till slut.

I morgon får vi se om det fortfarande finns ett budgetsamarbete med sossarna och om mina partikollegor på departementen har ett jobb kvar att gå till. Men jag stödjer helt och hållet den hårda linjen, om de inte ger flyktingamnesti till gömda flyktingfamiljer finns inget att samarbeta om. Vänsterpartiet och sossarna må skita i amnestifrågan, men vi har andra prioriteringar. Nog är nog.

Oda a Guatemala

Jag kommer aldrig glömma bort mayakvinnorna och männen som sitter längs med motorvägarna och tittar på bilar passera medan deras kossor och får betar vid väggrenen.

De små barnen på väg till skolan som går precis vid vägen hand i hand medan lastbilar och chickenbuses passerar dem i en rasande fart.

Majsplantorna som reser sig stolt i en jämställd tävlan med de omgivande bergens ståtlighet.

Den gamla kvinnan som i sina typiska mayadräkt sitter på huk i sitt grönsaksland på den brant sluttande bergskanten.

De oändliga mängden jeepar som trafikerar vägarna med flak överfyllda med folk står eller sover.

Som när vår chaffis Vinicio berättade på avskedsmiddagen i San Pedro att han tjänar 3000-4000 i månaden som egenföretagare i Guatemala City och det försörjer en familj på fyra barn och fru. Och på en riktig bra månad kan han tjäna 6000-8000 kronor. Och då arbetar han från sju på morgonen till åtta på kvällen alla dagar utom söndagar.

En kväll när vi åkte hem från byn Sipacapa som ligger tre timmar på en snårig grusväg upp i bergen och en dalgång öppnade sig med solnedgångens rosa, orangea och blåa nyanser som smekte de tre vulkanerna som markerade horisontens början och slut.

Autohotellen som kantar vägen vid infarten Xela och San Pedro. Hotell där man tar in per timme och kan köra in bilen i enskilda garage för att din fru eller någon du känner inte ska se att du tagit in på hotell.

När vi åkte på Cuatro Caminos och trodde att en bomb exploderat för att molnen i horisonten formade sig i en svamplik kontur. Och det visade sig att det var en vulkan som hade ett utbrott.

När jag tog en taxi för tre spänn från San Pedro på kvällen för att kunna ta mig hem till hotellet. Jag stod där i kjol vid vägen och väntade på att någon taxi skulle passera medan bilarna som körde förbi kallade mig princesita och muñequita och frågade vad jag skulle göra i kväll. Taxibilen stannade med flera personer i, jag bad honom lämna mig vid Hotel Perez.

När jag dansade merengue med Meme och alla de andra härliga kursdeltagarna i Coatepeque på stället Lonchos till sent.

Och alla chickenbuses fullastade med människor och stora säckar med grönsaker på taket som genomför akrobatiska konster på vägarna när de bestiger grusvägar med 70 gradig vertikal vinkel och som utan dödsfruktan kör om bilar i kurvor utan sikt. Och för att inte tala om de ombordsarbetande "konduktörerna". De som medan bussen åker i full fart upp för backar och i snäva kurvor klättrar upp på taket och hämtar säckar, väskor och annat.

Och som i ett försök att rädda livhanken genom hoppet bär varje chickenbus en stor dekal på framfönstret med ord som "Dios Me Guía", "Mi Preferida", "Chapinita", "En Dios Creo", "Guianos Señor", "osv.

Och den kvällen vi skulle gå ut och äta middag i Xela och jag och Christian satt på mitt hotellrum i väntan på att ösregnet skulle sluta. När det aldrig slutade ösa ner började vi leka med inställningarna på min kamera och efter varje gång vi lyckades ta ett bra kort blev kommentaren "tunggung" och "maxat" i en varierad blandning av omskrivningar också. Och när C och jag i ett försök att hålla oss vakna under en tretimmars diskurs om gruvexploatering spelade fem kryss i rad.

När vi körde förbi en kyrkogård lika stor som en by och Ernesto berättade för mig att färgen på de små husen som är gravarna visar om den döde är indian eller inte. Ladinos har nämligen vita eller gråa gravhus, indianernas gravar är i sprakande starka färger.

Samma sak längs med vägarna där många sådana små hus kantar väggrenen. De är där för att hedra minnet av den som dödats av en bil eller lastbil på den platsen.

När jag och Soledad låg och vred av oss av skratt och hade där jag hade ett av mina bästa samtal någonsin på hennes hotellrum med kärlekstema, där sängkarmen var i hjärtformat stål, gardinerna rött sammet och tavlorna på väggen från romantisismens tidsålder.

Och när vi kom till vårt hotell i Xela och jag var tvungen att ange civilstånd för att få checka in. Soltera låter mycket värre än singel i mina öron. Det låter som "ensamstående" kort och gott.

Sara som berättade för mig att en av de borgmästarna de träffat förklarat att: "Las mujeres que toman, que fuman, que chupan - no la quieremos." Alltså de kvinnor som dricker alkohol och röker vill vi inte ta i med tång.

Och den kvällen i Xela när ett av regnperiodens skyfall överraskade mig och Christian och vi sprang till den franska restaurangen blöta och glada för att gå på filmkväll där och se på La vida es bella.

När jag och Sara på flygplatsen läste latinamerikanska Cosmopolitans tips på vita lögner till din pojkvän. Lyssna på ettan: Det är klart att jag tillagade tårtan alldeles själv. Tårtkartongen du ser i köket har jag bara ställt dit för att skoja lite. Vi dog av skratt åt den förhärskande förlegade kvinnosynen.

Samt det faktum att jag faktiskt lyssnar på Ricardo Arjona medan jag skriver dessa sista rader i hyllning till landet i Centralamerika.

¡Hasta luego Guatemala!

Adios Guatemala!

Se acabo la fiesta. Igar begav vi oss ut for att tillsammans med andra guatemalaner fira deras national dag, día de indepencia. Och sjalvklart passa pa att njuta av Guatemala innan vi aker hem.

Vi var pa la plaza al frente del palacio, alltsa pa torget framfor regeringsbyggnaden och lyssnade pa manga olika bandas (kids som spelar svangig orkester musik) och for att kolla fyrverkerierna. Jag kan saga att det finns en hel del sjyssta bilder fran i garkvall.

Till slut hamnade vi pa Jerrys dar ett tolvmannaband spelade salsa, cumbia och merengue i en underbar blandning. Liberalen David var i sitt esse. Men lite for blyg for att bjuda upp nagon av las chapinas. Jag paminde honom om att forra aret var det en chapina som bjod upp honom. Det var lite jobbigt tyckte han.

Gardagens kvall kommer jag att komma ihag for den kvallen da David sa "jag ar inte sa liberal som du tror", Soledad pa dansgolvet och att saga hejda till Carlos nar jag kande tararna komma.

Och tyvarr kommer jag att komma ihag mitt mote mot lokala Grona i Guatemala ocksa. Eftersom att machokulturen ar sa stark har i landet var gillades inte mitt satt av De Gronas "koordinator" har i Guatemala. Han sa till mig att jag fick honom att kanna sig obekvam. Jag sa till honom att han fick mig att kanna mig obekvam. Vi kom inte overens sa bra kan man minst saga.

Hej da Chapinland. Tack for marimbas, maiz, frijoles, moten, nya vanner och politisk inspiration. Hasta luego!

Lula da Silva pussade Eva Goes

Jag är helt lyrisk över en bokaffär jag har hittat här i Guatemala ciudad, Sofos. När jag var där igår med Soledad var jag tvungen att hejda mig själv från att köpa tio böcker jag var sugen på. Jag börjar med två nu och sen ser jag om min packning tål en större volym och vikt...

Så jag köpte poesibok av Pablo Neruda, Los versos del capitan och en bok som ännu inte kommit ut i Sverige av Paulo Coelho, El Zahir.

Ett smakprov från Nerudas bok:

TUS PIES

Cuando no puedo mirar tu cara
miro tus pies.

Tus pies de hueso arqueado,
tus pequeños pies duros.

Yo se que te sostienen,
y que tu dulce peso
sobre ellos se levanta.

Tu cintura y tus pechos,
la duplicada púrpura
de tus pezones,
la caja de tus ojos
que recién han volado,
tu ancha boca de fruta,
tu cabellera roja,
pequeña torre mía.

Pero no amo tus pies
sino porque anduvieron
sobre la tierra y sobre
el viento y sobre el agua,
hasta que me encontraron.

Igår kom Eva Goes hem sent till hotellrummet och berätta om sin middag med president Oscar Berger, Brasiliens president Lula da Silva och även Rigoberta Menchu. Lula är på besök i stan och Foro Verdes president hade lyckats få in Eva på middagen som hölls av Guatemalas president för Lula. Det var väldigt roligt att höra hur det funkar i den "inre cirkeln" och hur männen närmast Lula och Berger fungerar. Uppenbarligen var de mycket intresserade av att prata med Eva. Eva visade sitt "utrota fattigdomen" armband för Lula och fick en puss på kinden.

Nu ska vi åka och träffa Conjuve, en nationell paraplyorganisation för ungdomsförbunden. Ska bli spännande att försöka pusha på deras arbete. Represenationen av kvinnor och ungdomar i partierna är som sagt på bottennivå. Av 158 riksdagsledamöter är 15 kvinnor till exempel. Och hårt draget kan man säga att ungdomar under 18 år inte anses kapabla till politiskt arbete eller att inneha politiska ämbeten.

Fotomix fran Coatepeque och San Pedro

Gruppen i Coatepeque




Kokosforsaljaren i Coatepeque




Z dricker kokosmjolk




La Plaza i San Pedro vid solnedgang




En guatemalansk "buss" pa vagen till San Pedro

Macho-San pedro suger och hemlangtan

Jag glomde visst beratta att resan igar pa sex timmar tog mig upp fran havsniva och tropikerna till San Pedro pa cirka 3 000 meters hojd och klimat som hemma i Sverige. Sa att det ar varmt i betonghuset jag sitter i ar nog det sista jag skulle saga.

Idag hade Christian och jag var sista taller och kom i luven pa varandra. Jag vet inte vems luv, men det ar nagot med San Pedro. Forra gangen hande samma sak. Det verkar som (fran min synvinkel) att machokulturen gror och frodas i den har stan.

Under talleren sa en man som presenterade sin grupps arbete att han tillhorde ett riktigt parti med en riktig ideologi, namligen URNG. Han passade da pa att hanvisa till "la cumpañera de Suecia" som tillhorde nagot som hette Los Verdes och som uppenbart inte hade nagon klar, definierad ideologi.

Jag lackade.

Jag tal verkligen inte att bli bemott pa ett respektlost satt, dar jag dessutom inte har en chans att debattera den asikten som framfors. Det hela loste sig hur som helst ganska bra efter lite tandagnissel.

Jag forklarade svenska partiers organisationsstruktur med fokus pa maktdelningen. Och fick valdigt bra fragor av gruppen. Till exempel fragan om nar man definieras som "ung" och far vara med i ett ungdomsforbund. Jag forklarade att partikulturerna ar helt olika och att i vissa ungdomsforbund ar ordforanden barn och ar runt 30 ar, och medan andra partier gar ordforanden pa hogstadiet eller gymnasiet och bor hemmma.

Sedan fick vi i cirka tre timmar sitta och lyssna pa den politiska konflikten som rader i omradet huruvida foretaget Montana ska fa exploatera ett berg (kapa av det) i syfte att ta fram guldet som finns dar. Det var en ganska vinklad panel emot exploateringen. Men inte desto mindre ar situationen mycket problematisk. Flera foretag har fatt invanarna i till exempel Huehuetenango och San Marcos att ga med pa gruvexploatering. Vilket i princip innebar att de vilken dag som helst kan fa ett brev hem som sager att de maste flytta for att de ska bygga en arbetsplats for gruvan och borja exploatera.

En mycket prekar situation. Samtidigt som hela diskussionen om privatiseringen av vatten ar mycket het.

Igar var forsta gangen jag langtade efter vasterlandska bekvamligheter. Min soffa, min powerbook i knaet och en kopp te. Min sang och filmjolk ar andra saker som jag verkligen borjar sakna.

Imorgon aker vi till huvudstaden. Da ska jag kopa en latte och ladda upp bilder. Det ar sjukt vad man blir van vid en viss standard i livet. Men jag skulle faktiskt vilja bo pa ett stalle som till exempel Xela i ett ar och jobba. Det gar inte att fa ett grepp om kulturen, manniskorna och ett stalle pa bara nagon vecka.

Sa mersmak finns det gott om.

Nu ar det avskedsmiddag for San Pedro. Ernesto star och tittar stressat pa mig och undrar hur lange han maste vanta. Skriver snart!

Merengue och sunkig bistandspolitik

Dagens middag: pringels, kinderaggschoklad och appeljos. Idag har vi akt bil i nara sex timmar. Jag ar trott och kinkig. Men det hindrar ingen, och verkligen inte mig, fran att hitta ett internetcafé.

Christian och jag holl i en taller for min favoritgrupp av alla fyra grupper vi aker runt och traffar. Gruppen bestar mest av ungdomar och alla ar oerhort oppna for nya idéer och perspektiv.

Igar kvall tog festkommittén ut oss pa stan. Haket for kvallen var diskoteket Lonchos. Dar dansade jag merengue for forsta gangen. Meme ville att jag skulle dansa La Punta med honom. Jag blev forvirrad nar jag trodde han sa puta forst. Men det missforstandet redde vi snabbt ut. Det var hur som helst helt galet roligt att ga ut i Coatepeque med festkommitten.

Efter far taller trodde jag och Christian att vi skulle luncha med gruppen innan det var dags att aka. Det visade sig att vi skulle luncha med Lions, Skogens vanner och en ideell organisation som arbetar for ett renare Coatepeque med sophamtning och dylikt.

Vi blev placerade vid ett podiumbord dar vi skulle fa var lunch. Sa vi at och pratade om allt som hant under dagen jag, Christian, Eva Goes och Ernesto Burgos. Da kom regnet och askan. Det ar ju som sagt regnperiod i Guatemala nu.

Nar askan sedan slog ner tio meter bredvid huset och dundret gjorde sa att huset skakade blev jag radd. Da kom ansvarige Lions-mannen fram och intygade att inget farligt skulle handa.

Nar han val gjort det passade han pa att fraga hur det blir med pengarna. Alltsa mojligheter till finansiering av deras verksamhet. Jag och Christian tittade pa varandra och sa forklarade C att det inte fanns nagat sant syfte med var resa.

Sedan borjade gruppen for en renare stad prata. De bad om tva lastbilar, caterpillars, narmare 100 000 quetzales (nastan samma varde i kronor), bland annat.

Efter detta tog Skogens vanner vid och gav oss ett projektforslag som slutade i en forfragan om 2 miljoner quetzales.

Lunchen borjade vanda sig i magen nar jag insag att det goda mottagandet i sjalva verket var ett val forberett tiggande for vasterlanningarna.

Vi diskuterade hur det kunde komma sig att det blev sa har. Ernesto sa att det maste varit ett missforstand mellan gruppen som bett organisationerna komma och presentera sig sjalva och de sistnamnda.

Men det ar anda en stor del av problemen som jag sjalv ser i Guatemala. Medborgarna ar bra pa att se problemen och ge en god analys av hur deras land ser ut. Men nar det val kommer till att sjalv ta ansvar och ta ett steg for att forandra sitt land slar handlingsforlamning till.

Vara grupper har alla under talleren visat prov pa att vilja se att andra arbetar fram HUR en verklig forandring ska kunna ske i Guatemala. For att fa till stand en riktig demokrati, for att fa bort valdet, osv...

Bistandsarbetet i varlden har i mangt och mycket handlingsforlamat initiativ i tredje varlden. De har istallet blivit experter pa att tigga fran den rika varlden.

Det ar hur som helst valdigt spannande att kunna aka runt, snacka med ungdomar och skaka om dom att sa att de faktiskt kan skapa sin egen forandring. Att de sjalva bar pa Guatemalas framtid och att vi svenskar inte har nagra forpaketerade losningar at dem. Vi kan bara ge rad och peppning pa vagen, om de vill ha det.

Feminina kondomer i en machokultur

I gar natt var det uppenbarligen en stor jordbavning i Xela. Jag sager uppenbarligen eftersom jag lyckades sova mig genom jordbavningen medan flera andra hade hunnit ta pa sig kladerna och springa ut ur hotellet. Pa morgonen fick jag reda pa vad som hant fragade jag om jag var den enda som inte markt nagot. Det visade sig att jag tack och lov (?) inte var ensam om att inte ha vaknat och markt nagot. Efter nagra genomgangar av hur jordbavningar funkar fran jordbavningsexperten Ernesto ar jag nu livradd for jordbavningar och planerar hur man kan snabbast ut fran de olika hotellrummen.

Idag akte vi hur tidigt som helst fran Xela till tropikerna, Coatepeque. Den storsta anledningen till det var att det namligen ar att det just nu genomfors stora manifestationer i form av vagavsparrningar emot det nya lagforslaget som i till stora delar handlar om en privatisering av vatten. Det gick namligen manga rykten om at var vag skulle sparras av. Gracias a dios slapp vi fastna mitt i en manifestation.

Ofta slutar manifestationer som dessa i valdsamma utbrott. Det sags att folkets, el pueblo, enda maktmedel mot de styrande i landet (ett tiotal kapitalstarka familjer som ager de storsta foretagen och regeringen) ar att genomfora demonstrationer som ofta praglas av vald.

Polisen och militaren satts alltid in mot demonstranterna och ofta dodas flera under demonstrationer.

Hur som helst.

Idag fick vi lyssna och stalla fragor till lakare utan granser som jobbar med ett pionjarprojekt mot HIV/AIDS har i Coatepeque. Det var valdigt upplyftande att hora att det arbetas mot spridningen av HIV/AIDS och for att oka kunskapen bland barn och ungdomar om viruset.

Men.

Deras losning i AIDS-fragan ar att promota ABC-metoden: abstinens, trohet och preventivmedel.

Sa under powerpointpresentationen (powerpoint ar obeskrivbart populart) om ABC-metoden kom nagra beskrivande bilder upp om hur abstinens ska tillampas for att slippa smittas.

I det heterosexuella paret som beskrevs var det kvinnans ansvar att saga nej till mannen nar han insisterade pa att ha sex. Som kvinna ska man darfor vara medveten om att mannen blir besviken. Men det ar helt i linje med ABC-metoden och bor darfor tillampas.

Jag kan ju inte pasta att jag ar fan av ABC-metoden. Abstinensuppmuntran ar den mest naiva losningen som nagonsin hittats pa. Som om folk slutar ha sex. Snalla. Nej, det handlar om att fa folk att anvanda kondomer.

Pa tal om kondomer, det basta av allt var nar de gjorde reklam for den feminina kondomen. Detta demonstrerades genom en bild dar medan mannen ar pa toaletten sa placerar kvinnan diskret in ett kondomaktigt skydd in i slidan. All in the name of att lagga ansvaret pa kvinnan att inte blir gravid, inte sprida AIDS och inte fa mannen att kanna obehag genom att be honom anvanda kondom. Det ar helt befangt.

Och nar jag inne pa hela machistkulturen kan jag passa pa att beratta om Xelas landshovding som vi fick traffa i forrgar.

Jag hade inte varldens basta dag med tanke pa att min mage inte ar van vid alla frijoles och konstanta intagande av huevos revueltos, lagg dessutom till mensvark sa ar en jobbig dag ett faktum.

Sa medan jag satt dar kampade mot lusten att tacka for mig och ga till hotellet for att ga till hotellet och ta en varktablett borjade landshovdingen prata om kvinnor. Vad han tycker om kvinnor som engagerar sig politiskt. Enligt landshovdingen var det namligen "trevligt att det fanns unga kvinnor som engagerade sig eftersom de gjorde tillvaron i politikertillvaron mjukare och mer tilltalande".

Nar vi sedan lyssnat pa hans monolog i en halvtimme borjade han prata om halsoproblematiken i Xela. Uppenbarligen okar antalet kvinnor med alkoholproblem. Detta var naturligtvis nagot angelaget att berora. Men sedan avslutade landshovdingen med att saga "fast det vet vi ju alla att kvinnor bor ju faktiskt inte dricka overhuvudtaget". Machokulturen sammanfattad.

Nu ar det middag och hang med lokala coatepequer. Och fem minuter kvar av min internettid. Skriver snart.

Un día libre en Xela

Idag ar var fantastiska lediga dag har i Xela. Var enda lediga dag under resan. Idag har jag provat att dricka tamarindo, en refresco som ser ut som en brun sorja fast ar hur god som helst (det var Carlitos som overtygade mig att prova). Shoppat presenter pa lokala marknaden och kopt spannande bocker om den guatemalanska historien.

Hur jag nu ska fa hem allting ar en annan femma. Nar vi kommer tillbaka till Guate ar ett kaffeinkop ett maste.

Ikvall ar det fotboll. Guatemala spelar mot USA. Vi far se vilket hak vi hittar en tv-apparat pa. Fast det blir nog ganska trakigt for guatemalanerna I och med att det ar nastintill omojligt for dem att ta sig vidare till VM nu.

I morgon bar det av till en gruva I San Pedro-regionen. Kan bli bade laskigt och spannande.Och nu maste jag springa harifran for att de stanger La gobernacion om typ en sekund.

Foton # 4

Soledad tittar pa torkade jamaicablommor



Guatemalanerna var minst sagt sura for att de inte vann VM-kvalsmatchen mot Trinidad & Tobago (forlorade med 3-2). Ikvall spelar de mot USA. Vi far val halla tummarna...



Varldens basta Carlos. Var var chaffis och polare under forra resan. Nu hangde vi bara under var lediga dag i Xela.

Ungdomsforbunden i Guate och UNDP

Gardagens debatt mellan ungdomsforbunden pa La U var oerhort intressant. For i ett land dar man har haft demokrati sedan 1996 ar ingenting sakert, och minst av allt debattregler. Manga av inlaggen handlade om hur oerhort viktig debatten var darfor att den var sin forsta i sitt slag och att det ar viktigt att fa fler ungdomar engagerade (cirka 60 procent av Guatemalas befolkning ar under 18 ar).

Men fran mitt perspektiv fran det svenska debattklimatet var kulturchocken total. I Guatemala ar det namligen vanligt att nar man antligen har ordet sa pratar man i en halvtimme. Allting ar oerhort formellt dar alla anforanden inleds med avtackningar av de som sig bor.

Innehallsmassigt pratade ungdomsforbunden om att "battre", "mer utvecklat", "solidariskt", "fredligt" och "rattvist" Guatemala. Det enda partiet som har ett ideologiskt stallningstagande var URNG (vansterpartiet sprunget ur vanstergerillan). Det fanns alltsa ingen ideologisk polemik mellan debattdeltagarna.

Det som gjorde det hela intressant var att debatten blev en metafor for hur hela Guatemala fungerar idag. Det ar ett land som pa stapplande fotter forsoker resa sig sjalvt och utveckla en demokrati dar analfabetismen fortfarande ar hog och UNDP i dagens tidning forklarar att Guatemala ar det fjarde landet i varlden med storst inkomstskillnader och ojamlikhet.

Foton # 3

En liten kille som fragade mig om han fick putsa mina skor for en quetzal (cirka en krona). Jag sa nej tack och da visslade mannen pa andra sidan gatan och pojken (pa kanske fem ar?) sprang direkt over till honom.




Utsikten fran mitt hotellrum i Xela




Forsta debatten mellan ungdomsforbunden nagonsin i Xela




En av skyltarna pa utstallningen ¿Por qué estamos como estamos?. Diktatorn, som var rasbiologist, under den tiden bad om att utlanningar skulle komma och bosatta sig i Guatemala for att foradla rasen genom sin hogre staende moral och arbetsforhet.




Utdrag ur diskussioner i kongressen 1965: "den har massan av befolkningen (ursprungsbefolkningen) lever ett primitivt liv dar okunskapen kamperar... [...] denna stora massa av medborgare producerar nastan ingenting... och det lilla det producerar kan de heller inte foradla. Inte heller konsumerar de..."




Pa Por qué estamo como estamos utstallningen




Din drom for Guatemala...

Godbitar fran Xela

Jag har nu fatt fragan om jag har nagon esposo (make) ett tiotal ganger. Jag har intalar mig att det handlar mycket om folk ska saga "señorita" eller "señora" till mig. Det ar namligen valdigt valdigt viktigt att fa alla titlarna ratt har. De flesta kallar mig "seño" ett mellanting mellan de forra titlarna ifall man ar osaker ifall tjejen ar gift eller/och har barn. Da ar man namligen en señora.

Nu nar jag sitter och skriver har borjar jag kanna att det blir svarare att formulera sig pa svenska. Spanskan arbetar sig in i tankarna och snart far ni val lasa inlaggen har pa spanska. ;)

Igar hade Christian och jag var andra taller i Guatemalas andra storsta stad Quetzaltenango (Xela). Fem pers kom i tid, medan cirka 20 personer slantrade in under tva timmar efterhand. Christian och jag lackade bada pa stilen. Men det var trots allt en rolig och utmanande grupp att halla workshop med.

Under en av mina delar, i det har fallet om den svenska partistrukturen med exemplet miljopartiet, fick jag femtusen fragor om miljopartiets politik. Det visade sig att de enda grona deltagarna i projektet fanns har i Xela. Na val. Upplagget var mycket battre den har gangen. Christian tog inte over hela tiden och istallet var det en mer jamlik fordelning av pratandet. I like.

Idag har vi varit och halsat pa barn som har faddrar i Sverige. Det var fantastiskt roligt att traffa de sma barnen som ville beratta om sina padrinos (faddrar) och ge oss en puss pa kinden. I slutet var det fotosession, bokstavligen. Alla barnen ville ha varsit kort med Christian och mig. Det var underbart roligt att skratta och prata med dessa mayabarn som ar sa glada for den lilla hjalp de far fran lander som Sverige. Samtidigt gjorde ont i mig att se denna utveckling dar ett fatal barn far hjalp av oss rikisar i vastvarlden. Medan en majoriteten av mayabarnen ar fattiga, analfabeter och utan kunskap om halsa. Faddersystemet hjalper nagra fa, men det behovs langtgaende systemforandringar i ett land som Guatemala dar inkomstskillnaderna ar bland de storsta i varlden.

Ikvall ska vi till universitetet (La U) i Xela for att ga pa ett mote dar ungdomsforbunden for forsta gangen (!) ska traffas for att diskutera och debattera med varandra. Hasta luego!

Más fotitos

Plockar blad pa medicinalvaxter i byn San Sebastian H. utanfor Colotenango




La entrada a Quetzaltenango (Xela)


Jag pratar om den svenska partistrukturen for gruppen i Xela



Jag forsoker dansa mayadans




Besok hos barn som har faddrar i Sverige




Christian provar en av vara svenneregalitos (presenter)

Fran ett internetcafe i Huehue

Har i Huehuetenango ar klockan snart halv tio pa kvallen och jag ar helt slut. Idag hade vi var forsta taller och varit pa studiebesok och moten sedan atta i morse. Var facilitador Juan Antonio som aker med oss runtomkring i byarna Colotenango, San Sebastian och andra stallen uppe i bergen och dalgangarna borjade dagen med att beratta om vilka personer i gruppen vi skulle ha taller for som hade dott pa vagen vi akte. Sist dog en man i gruppen av att en lastbil korde over i en kurva honom nar han korde sin moped, innan dess dog en man som deltagit i protester mot CAFTA-avtalet (TLC) i Colotenango. Han dog av att polisen skot honom till dods.

En sak slog mig valdigt hart idag. Nar vi (jag och Christian) trotta efter en dag av forelasande, moten osv satt i minibussen tillbaka till Huehue hade vi en av deltagarna pa kursen med oss tillbaka. Dionisis som han hette, var glad for att fa skjuts i de 30 km vi kunde hjalpa honom. Jag fragade honom var han bodde, da sa han att bodde utanfor Huehue och att bussarna slutat ga vid klockan sex. Till slut kom det fram att killen maste ga en timme fran vagen for att komma hem till sitt hus.

Jag satt med nagra kakor i mitt kna som vi kopt som fardkost och holl pa att glufsa i mig dem for att jag inte atit nagon lunch, eftersom det bara fanns hel kyckling att ata i byn. Jag valde att ge Dionisis mina kakor som energiforrad till sin promenad hem.

Och medan vi snackar om att fa perspektiv har i livet, sa ska jag beratta om gardagens strapatser i byn Colotenango. Denna by styrs av en vidunderlig koalition mellan URNG (ex vanstergerillan) och FRG (militarpartiet mordat och lemlastat ursprungsbefolkning). I Colotenango fick vi se den nybyggda sporthallen, kommunhuset, biblioteket som haller pa att byggas, och slutligen den tvasprakiga (mayaspraket maam och spanska) grundskolan for mayabarn som kommer fran avlagsna byar och fattiga familjer.

Sa pa vag till skolan var vi tvungna att ga en kilometer i en mycket brant nerforsbacke. Jag beklagade mig for Christian om hur jobbigt det skulle bli att ga tillbaka till byn. Precis efter mitt utfall kommer en liten gammal man gaende med en kubikmeter tungt vedlast pa sin rygg dar repet satt pa hans panna. Jag sa till Christian att jag skulle sluta gnalla och vara glad for att jag inte behover bara vedlast uppfor den nastintill vertikalbranta backen.

Det har verkligen varit en fantastisk dag dar jag har varit mitt uppe i bergen bland kaffeplantage och sett hur en grupp med kvinnor organiserat sig for att skaffa sig en inkomst genom att bruka jorden. Och talleren gick ganska bra. Forutom att Christian pratade for mycket. Jag har sagt till honom att han far sluta ta sa mycket plats. Jag ska rapportera om han har atlytt mig efter morgondagens taller.

Bilder finns det hur mycket som helst av. Helt fantastiska spektakulara bilder. Men min tid haller pa att ta slut har pa internetcafeet i Huehue. 10 minuter kvar innan byggnaden stanger. Sen tar jag och Christian taxi for tio spann tillbaka till hotellet.

No solo soy perfecto, soy 100% chapin

Okej, min resekamrat Christian som nu bott nagra ar i Guatemala och arbetat for FN visar uppenbara tecken pa forlorad svennighet. Nar vi satt och snackade om det som hant sen sist sa "och sen i en april!". "Nej, vanta det heter ju abril! Sen blev det tyst. Och sa skrattade jag ratt at stackars Christian som blivit en san chapin (guateman) att han glomt bort svenska ord.

Christian fortsatte med att anvanda ord som "maxat" och "tunggung". Och jag fortsatte skratta.

Det badar gott infor resan upp i bergen att jag har en reskamrat som har bar pa en uns sjalvironi. Annars hade det blivit tva laaaanga veckor framover.

Imorgon drar vi i gryningen. Historien om att resa i minibuss genom Guatemala upp i bergen drar jag en annan gang. Men den innefattar en viss fruktan for sitt liv, manga daliga skamt och historier for att distrahera blicken fran vagen.

PS. "No solo soy perfecto, soy 100 % chapin" betyder "Jag ar inte bara perfekt, jag ar 100% guatemalan. En mycket poppis t-shirt bland turister.

Bildkalas fran Guate

Trott pa planet med Soledad




Var flygplansgranne som inte ville synas




David hejar pa Sverige - i Guatemala




Un desayuno tipico. Guatefrukost.




En vanlig syn




Graffiti i Guatemala

Folkpartister och forlorat medborgarskap

Idag forsvann en av deltagarna fran min grupp. Sa da blir det jag och Christian som ska resa runt i tva veckor. Den har gangen visar det sig att vart schema inte ar gjort av folk pa universitetet i Guatemala Ciudad utan av grupperna sjalva i kommunerna. Det ska bli intressant att se om det blir moten hela dagarna och intervjuer till sent pa kvallskvisten. Jag hoppas pa att det blir ett storre utbyte med deltagarna i grupperna och mindre stress.

Det har med att fa upp bilder verkar vara ett mer eller mindre omojligt projekt. Min sista chans ar att satsa pa ett internetcafe nara hotellet. Jag ska gora det sa fort jag far tid over fran vart forberedelsearbete har ute pa universitet.

Dagens skvaller ar att deltagaren fran folkpartiet har nytryckt material pa spanska. Som ingen har undgatt se. Jag har fatt tva exemplar av pamfletten. Jag undrar om det ar en fruktlos varvningskampanj pa gang.

Dagens roligaste ar att det ar superskoj att vara tillbaka och snacka politisk spanska pa heltid. Idag diskuterade jag Guatemalas konstitution med Anabella som jobbar for INGEP (sjalva projektet pa universitetet). Visste ni att i Guatemala far varken polis eller militar rosta? Och att aker du i fangelse forlorar du ditt guatemalanska medborgarskap. Para que sepan...