Resedagboken börjar

Äntligen framme i Guatemala ciudad! Här är det cirka 25 grader och 90 procents luftfuktighet. Palmer längs med trottoarkanterna och tjocka svarta moln som förföljer alla bilar och stora chickenbuses som förflyttar folk från jobbet hem vid den här tiden på dygnet.

Resan började för cirka 24 timmar sedan. Närmare bestämt klockan ett på natten då jag började leta efter mitt pass. Det tog mig en timme att hitta passet. Vi snackar ångest och stress en una grande escala.

Taxifärden till Arlanda lättade upp resfebern med en rolig taxichaffis som förklarade varför han bara lyssnar på BBC radio och inte P4 på morgnarna, nämligen för att där är det "bara en massa jävla skitsnack och diskotek".

Hur som helst. Allting gick alldeles utmärkt tills vårt förbindelseplan från Madrid lyfte till Guatemala. Väl ombord fick jag veta att det inte fanns någon mat till mig alls. Jag såg hur den 11 timmar långa resan skulle bli ett långt och utdraget lidande där mina reskamrater glufsade i sig middag och mellanmål, medan jag satt och hungrade. I mitt kokande inre planerade jag en lång och detaljerad utskällning om hur Iberia skulle vara tvungna att ersätta mig. Efter detta fick jag veta när maten kom att en snäll flygvärd till slut lyckades fixa vegokäk till mig. All is well that ends well.

Och en rolig grej hände på väg ombord på flyget i Madrid. Vi var fyra tjejer och en kille som reste. Alla utom en tjej är blattar och mörkhåriga. Så på väg in flygplanet hälsar en av flygvärdarna på oss på väg ut mot gången. Han sa buenos dias till oss alla, förutom Sara som fick ett hello.

Vad jag förstår är klockan ett på natten i Sverige nu. Här är klockan fem på eftermiddagen. Jag är jetlaggad och väldigt trött på en dator som inte vill langa in mina roliga resbilder.

Men imorgon är en annan dag. Då kommer det förhoppningsvis roliga bilder och fler rapporter!

Jag drar!

I nästan tre veckor framöver befinner jag mig i Guatemala. Min plan är att från tangentbord som saknar åäö skriva om vedermödor och trevligheter från detta fantastiska land i Centralamerika. Om ni har riktig tur kommer jag att kunna lägga upp bilder som jag tar med min kamera direkt. Men det beror på vilka schabrak till datorer jag råkar komma över.

Ja just det. Varför jag åker. Samma deal som förra gången vi åkte i november 2004. Representanter från alla partier utom moderaterna åker runt i hela landet och möter ideella organisationer, partier och myndigheter och pratar demokratiseringsprocessen. På helgerna håller vi workshops med guateungdomar om demokrati och organisering. Ciao bella!

Hemlösa är inte pestsmittade

På väg hem med tunnelbanan idag satte jag mig med shoppingpåsar på väg hem på gröna linjen. Efter en stund märkte jag gångarna fylldes på maximalt och trots detta ville ingen sitta på de två säten som var lediga framför mig och mannen som satt bredvid mig. En man som såg ut lite som en murvel med sitt stora gråsprängda hår och sjaskiga kläder. Han satt och läste Aftonbladet. Så vi två satt där, ensamma vid vårt fyrasäte.

Väl framme vid Slussen skulle han gå och av. Han vände sig till mig och frågade om jag ville läsa hans tidning.

"Det är ju synd att att bara slänga bort den menar jag", sa han till mig.

Jag såg mot hans vänliga ögon och sedan på hans slitna ansikte som hade fläckar av torkat blod på kinden och näsan. Jag svarade att jag jättegärna läste tidningen och tackade honom.

Då slog det mig att han kanske gav mig tidningen för att jag inte som alla andra skytt honom som pesten. Det gjorde ont i mig att tänka på hur hårda vi är mot varandras utsatthet.

Varje vi springer förbi uteliggare springer vi förbi vår medmänsklighet. Och jag vet att jag själv inte alltid ger pengar eller tid till de som skulle behöva det. Men att bara visa att de är människor och inte agerar som de är pestsmittade. Jag tror det betyder mycket.

Jag ifrågasätter och beundrar män

Så här kan det låta när en man "ångrar" sitt kvinnofientliga beteende:

Det var fel av mig att säga så där. Jag ångrade mina ord samma sekund som jag sa dem men det har varit så många incidenter där jag känt mig maktlös och då blir man frustrerad.

Maktlös. Frustrerad. Känslor som enligt mannen ska försvara ett dödshot.

Det har varit frustration och slitningar i familjen. Situationen mellan oss har varit absurd. Hon har drivit mig till vansinne till att säga de här dumma sakerna. Sedan har hon spelat in samtalen, det är ju uppsåt. Det är en fälla.

Det är kvinnans fel att mannen har dödshotat henne.

Retoriken lyder för det mesta att "han hotar henne därför att hon" aldrig att "han hotar henne därför att han".

I det här fallet gäller dödshoten en relation mellan två kändisar, Pernilla Wahlgren och Emilio Ingrosso.

För att avsluta sin klockrena logik för varför det är Pernillas fel att han ringt och dödshotat henne säger han:

Det är snuskigt av henne att efter sjutton år och tre barn ihop göra en anmälan så här medan hon vill framstå som fläckfri.

Det är snuskigt att polisanmäla dödshot. Smaka på den.

Igår besökte jag mansjouren i Stockholm för att diskutera deras behov och vad vi kan hjälpa dem med från miljöpartiets sida. Under min diskussion med ordföranden Mårten af Ekenstam förklarade han att männen som söker sig till dem alltid till en början menar att det är kvinnans fel att han slog.

Dessutom finns det, poängterade han, ingenting som heter att: "det blev svart och då slog jag". Alkoholpåverkan och hänvisningar till biologiska orsaker till aggressivitet är alltid en undanflykter för att slippa ta ansvar för ett sjukt manligt beteende.

Ordföranden förklarade att i deras samtal med männen kommer det alltid fram att våldet och de sexuella övergreppet var från mannens sida planerat sedan långt tidigare under dagen.

Jag beundrar män som Bob Hansson i gårdagens Aftonblad ifrågasatte den stela manlighetens normer. Jag beundrar grupper som Normal och Revolt som arbetar för att snacka med killar på högstadieskolor om deras liv och hur det känns att vara kille. Det är hög tid nu att flytta ljuset på de som i slutändan gör sig ansvariga till våld och övergrepp mot kvinnor.

Annars fortsätter män som är 40-50 årsåldern ringa till mansjouren och berätta att de aldrig pratat om sitt känsloliv någonsin med någon. Detta är ett samhällsproblem av enorm magnitud.

80-talisternas brist på naivitet

Efter några dagar av överdos av möten och partimotionsskrivande tänkte jag reparera min bortvaro från bloggen med skvaller och en inblick i politikens baksidan.

Jag blev uppenbarligen utsedd till en av Sveriges 100 mäktigaste 80-talister. Nej, det var ingen jurydom, nej det var inte ungdomsstyrelsens beslut, det var tidningen Att:entions idé tillsammans med Emanuel Sidea, Epigon:s chefredaktör. Som PR-idé, är den totalt lyckad, eftersom den uppmärksammats i den mesta dagspressen, det är ju bara att titta här. De får gratisreklam på min blogg.

Men något som väckte minnen från ett en annan tid var Ebba Witt-Brattströms avhopp från Fi tidigare i veckan. Enligt Witt-Brattström var styrelsens arbete inte demokratiskt. Hon kritiserade att vissa beslut fattats i grupper utanför styrelsen.

Det känns tråkigt att säga det, men: välkommen till den bistra verkligheten Ebba!

I miljöpartiets begynnelse hade vi ett roterande språkrörssystem för att decentralisera makten och understödja en demokratisk spridning av makten som möjligt. Det tog inte många månader innan detta visade sig vara en praktisk omöjlighet att genomföra.

Förra året var jag med och startade ett försök till ett kvinnoförbund Gröna Kvinnor i miljöpartiet. Innan GK hade jag initierat ett feministiskt nätverk i partiet för alla medlemmar att delta i. Men när kvinnoförbundet låg i startgroparna lockades jag av idén att lyckas arbeta tillsammans med kvinnor för en fördjupning och utveckling av grön feminism. Efter att ha blivit invald i styrelsen för GK och språkrör valde jag efter tre styrelsemöten att sluta.

Varför?

För att verkligheten hann ikapp idealen.

Oavsett hur idealistiska våra idéer om att förändra världen är, måste vi alltid vara medvetna om att omvärlden vi lever i bygger på värden som egoism, karriärslystenhet och arrogans. Den som stannar upp för att känna efter och prata om känslor blir snabbt omsprungen av tio andra som kan göra ditt jobb tio gånger snabbare och tio gånger bättre.

Det som räknas i politikens maktspel är hur väl du lyckats bygga upp ditt varumärke. Det finns dessutom ett egenvärde att inte bara jobba för sig själv eftersom ett partis varumärke kan hjälpa din egen strävan efter mer makt och karriär i slutändan, dvs stärka ditt eget varumärke.

På releaseminglet för tidningen Att:ention frågade chefredaktören Pontus Schultz mig om hur vi 80-talister fungerade. Jag svarade att att vi är en generation som är drivna, ambitiösa och arroganta, faktiskt. Det var en grov generalisering för att försöka återspegla vilka som lyckas klättra på karriärsstegen.

Men en sak glömde jag säga.

Även om vi vuxit upp med orden "been there, done that" ständigt närvarande på tungspetsen, är vi många som trängtar och suktar efter de naiva drömmarna som trots allt får vårt hjärta att värmas om kvällarna. Det är inte gratissnittarna, inbjudningarna till filmpremiärer och autografförfrågningarna som får oss att gå och lägga oss lyckliga om kvällarna.

Det är känslan av att våra liv är fyllda av meningsfullhet och inte bara ytlighet.

Jag kan ju vara en av de naiva avvikande personerna från 80-talistnormen där idealen fått stryka på foten för att det är så 1994.

Men den naiviteten är i så fall verkligen ingenting jag någonsin kommer att be om ursäkt för.

DN:s miljöinsikt

DN:s ledarredaktion bjöd på en positiv överraskning imorse när de inte bara visar prov på att känna till begreppet ekologiskt fotavtryck utan också konstaterar m a a Kinas enorma miljöproblem med bl a smog, avskogning, översvämningar att rädda miljön ska få kosta:

Det heter ofta att miljöinsatser kostar, att de är dyra från ett samhällsekonomiskt perspektiv. I ljuset av de nyss nämnda kostnaderna ter sig rätt många proaktiva miljöinvesteringar prisvärda.

Att sedan den borgerliga alliansen motionerar om miljöhänsyn och biologisk mångfald för att sedan i sin skuggbudget arbeta emot det. Det är en annan nöt för DN:s ledarredaktion att knäcka.

Alla minnen är spår av tårar

Alla passagerar som åker till 2046 har samma syfte. De vill återuppleva förlorade minnen. För i 2046 förändras aldrig nånting.

Med dessa ord börjar Wong Kar-Wais film 2046. En film som jag sedan premiären i november förra året varit helt såld på. Visst är filmen en sorglig kärlekshistoria. Men handlingen är så mycket mer; på många sätt en berättelse om hur tiden påverkar oss. Om frestelsen att leva kvar i det förflutna, bland lyckligare minnen, kan vara så stark. Om hur tiden kan motarbeta oss genom att låta oss träffa någon för tidigt - eller för sent.

Paragraf 201 i passagerarhandboken varnar för att zon 1224-1225 är extremt kalla. Värmen i tåget räcker inte till. Passagerarna uppmanas att hitta nån att kramas med.

Zon 1224-1225 är författaren herr Chows metafor för julen.

Kärlek är en fråga om rätt tidpunkt. Det är meningslöst att träffa den rätta för tidigt eller för sent.

Tid. Och frågan är om det går att skylla på tiden? Förlorade vänskaper, kärlekar, sådant som är så oerhört viktigt för oss. Det jag frågar mig är hur vi lyckas ignorera många av de möjligheterna korsar vår väg i livet. Någonstans tror jag ändå att ödet spelar en viss roll i lekandet av livet. De personer vi träffar är där av en mening. Om det så är för att irritera oss med sin uppenbarelse eller säga en mening som förändrar vår inställning till livet.

Men jag tror inte att våra liv är inte föremål för ett förutbestämt öde. Vi kan bestämma oss för att nå dit vi vill och göra det. Men många gånger kan det hända att vi möter vänner och kärlekar antingen för tidigt - eller för sent. Att inte sätta sig på tåget till 2046 är nog en av de svåraste besluten att fatta. Men man måste försöka.

Fattigdomen växer i Palestina

Medan israeliska ockupanter på Gazaremsan tvångsförflyttas fortsätter Israel bygga en mur mot Palestina.

Världsbanken skrev om den palestinska ekonomin i en studie (Disengagemant, the Palestinian Economy and the Settlements. The World Bank June 23, 2004) av planen om ett tillbakadragande att detta "kommer att ha en mycket liten effekt på den palestinska ekonomin och på palestiniernas försörjningsmöjligheter, eftersom planen endast föreslår begränsade lättnader i avspärrningspolitiken".

Det vill säga: När nu israelerna lämnar Gaza och håller området stängt från utsidan lämnas nästan 1,5 miljon människor i fattigdom kvar i ett stort fängelse. Var är EU och Världssamfundets ansträningar för att riva den folkrättsvidriga muren? Vem säger till Ariel Sharon att muren och ockupationen i själva verket är det som föder fler självmordsbombare?

Våldets grepp om Guatemala

När jag kom till Guatemala i november förra året hade vi direkt en säkerhetsgenomgång på vårt hotell. Budskapet löd att aldrig gå ensam, inte två och två, utan i grupp och aldrig efter mörkrets intåg. Varför? Risken är inte att du blir rånad utan rånmördad. Min första tanke var att ifrågasätta vad jag gjorde där. Om det inte ens går att röra sig som människa, hur ska man då kunna leva någorlunda normalt?

Om en vecka är det dags för åter en resa tillbaka till Guatemala City, Xela, Ixtaguacán och de andra städerna och byarna vi besökte och träffade andra guatemalanska ungdomar och pratade demokrati och jämställdhet med.

Men i måndags inträffade fyra fängelsemassakrer i Guatemala.

Den 15 augusti är en helgdag där man firar sitt helgon la Virgen de la Asunción. Dagen är också en besöksdag på många av landets fängelser, som är fulla av män som avtjänar straff för brott inom maras, som de kriminella gängen kallas.

Besöksdagen kom dock att sluta i massakrer där media talar om 35 döda och cirka 80 skadade, majoriteten unga män under 25 år.

Igår fick jag ett skrämmande brev från Elisabet Brandberg, representant för Svenska Partianknutna Organisationerna i Guatemala, som rapporterade om säkerhetsläget för oss svenskar som snart ska åka dit. Enligt människorättsorganisationer pågår idag en social rensning på Guatemala citys gator, där polis och militär mördar maras och gatubarn i de fattiga och oroliga områdena av huvudstaden. Jag klipper in Elisabets brev:

De olika Maras är organiserade från USA till Panama och utgör därmed några av de mest välorganiserade rörelserna i Centralamerika. De erbjuder en tillhörighet, social identitet och en inkomst för många av de fattiga ungdomarna som inte ser någon framtid för sig själva i sina länder.

Maras verkar inom allt ifrån mindre rån till beskyddarverksamhet och mord och misstänks ha kopplingar till såväl knarkmaffia som militära förgreningar. För de aktiva ungdomarna ger gänget dels en positiv kansla av tillhörighet, men även en destruktiv spiral som handlar om att mördas eller att mörda och deras brott blir allt grövre och inbegriper ibland hela familjer.

De olika gängen ligger i strid med varandra och de höga mordsiffrorna här i Guatemala city handlar ofta om interna uppgörelser och hämndaktioner av olika slag. De två största gängen är Salvatruchas och MS-18 som har grupperingar i såväl USA som hela Centralamerika.

Enligt lokal media var det medlemmar ur gänget Salvatruchas som låg bakom massakrerna och via mobiltelefoner koordinerade planen mellan de olika fängelserna.
Under besöksdagen lyckades internerna föra in hela väskor med knivar, skjutvapen och granater till de olika fängelserna och kunde öppna eld mot internerna från det konkurrerande gänget MS-18.

Under gårdagen spekulerades det även i vilka politiska förtecken händelserna kunde tänkas ha. Människorättsorganisationer har i flera månader försökt lyfta fram den sociala rensning som man menar pågår på Guatemala citys gator. Det vill säga att grupper med kopplingar till polis och militär mördar maras och gatubarn i de fattiga och oroliga områdena i Guatemla city.

Att dolt bidra till att låta Maras inne på fängelserna ha ihjäl varandra skulle vara ett exempel på samma typ av strategi för en social rensning. Genom att bidra med en gnista sa tänder sig elden av sig självt, dvs med vapen inne på ett slutet fängelse kan gängen ohämmat ha ihjäl varandra vilket var vad som skedde i måndags.

I grannlandet Honduras finns ett exempel på ett fängelse som brandhärjades och där många Maramedlemmar brann inne där liknande misstankar förekom. Guatemalas inrikesminister Carlos Vielman fornekade igar alla sådana typer av spekulationer, samtidigt har det framkommit att minst två fängelsevakter har bidragit till inforseln av vapnen.

Idag onsdag skriver lokal media ingenting mera om dessa teorier utan går istället in för att sända ut skräck i samhället genom att tala om de hämndaktioner bland de maras som finns ute på gatorna som kan komma att bryta ut de närmsta dagarna.

Detta kan vara en relevant rädsla, men utifrån de kopplingar mellan media och olika maktgrupperingar som finns så är det även möjligt att locket lagts på kring den diskussionen, vilket leder till ytterligare spekulationer och i sin tur försvarar den kamp for en ökad demokratisering och ekonomisk utveckling som majoriteten av det guatemalanska folket sedan länge kämpar för.

För den som vill läsa mer i de guatemalanska medierna:

Prensa Libre
El Periodico

En moderat självkastrering

Det är inte utan att jag drar lite på smilbanden när jag läser Kristina Axén Olins senaste försök att etablera sig som moderaternas järnlady. Nu ska män som våldtagit en kvinna tvångskastreras.

Kemisk tvångskastrering. Smaka på det!

Inga tankar i förslaget om hur moderaterna ska ta tag i det verkliga problemen med våldtäkter, nämligen det stora mörkertalet av våldtäkter som aldrig anmäls och det faktum att bara två procent av de anmälda våldtäkterna som faktiskt leder till en fällande dom. I ett samhälle som i princip därmed säger att det är fritt fram att våldta, för risken att åka fast är nästintill obefintlig.

Det är tröttsamt att se moderaterna försöka ge sig in i feministdebatten med klassiska krav på fler poliser och hårdare tag mot gärningsmän. Och nu, som gubben i lådan, varför inte ta i från tårna och kastrera de fåtalet män som till slut fälls för våldtäkt?

Det finns inga idéer om hur vi tar tag i det faktum att vissa män faktiskt våldtar, misshandlar och trakasserar kvinnor pga sitt kön. Inget försök att leta efter en långsiktigt hållbar lösning till detta stora samhällsproblem.

Öga för öga, tand för tand. En filosofi som motiverade giljotinen och späkning på allmän plats.

Men idag? 2005? Det här är pinsamt.

Kejsaren går verkligen runt med rumpan bar. Jag hoppas bara att det är fler än jag som ser det.

Naturkatastrofer - en humanitär katastrof

Permafrosten i Sibirien smälter. Stockholms medeltemperatur har ökat 1,5 grader de senaste 30 åren. I Malaysia är katastroftillstånd utfärdat på tre orter där smogen är livsfarlig att andas in. Snart ska jag åka till Guatemala som just nu genomlider den värsta regnperioden i mannaminne. Och utanför mitt kontorsfönster ser jag en väderlek som inte kan bestämma sig för skinande sol eller hällregn.

Naturkatastrofer och konstigt väder är numera vardag. Det är dags att sluta fjäska för USA och Ryssland om Kyotoprotokollets relevans. Var är den politiska handlingskraft som EU sades ha?

Jag väntar. Och medan jag väntar tar nästa naturkatastrof vid. Och vad vi inte verkar förstå är att naturkatastrofer ofta eller i slutändan leder alltid till humanitära katastrofer. Jorden är vår vän som vi inte borde bråka med. Koldioxidkvoter som britterna diskuterat tycker jag låter som en alldeles utmärkt idé. Vi tilldelas alla en kvot koldioxid vi får förbruka. Och sedan borde vi avväpna oljebolagen genom att ersätta oljeberoendet med alternativa bränslen. Men det är nästa revolution.

Cater 2 yourself istället

Några av er har kanske hört den, låten Cater 2 U med Destinys Child. Jag tänkte vi kunde titta på en refräng i låten tillsammans:

I Promise You (Promise You)

Okej.

I'll Keep Myself Up (Oh)

Berätta.

Remain The Same Chick (Yeah)
You Fell In Love With (Yeah)

Vara samma brud. Okej, rädd för att förändras? Rädd för att provocera din man? Men okej, jag ska inte dra för stora växlar än.

I'll Keep It Tight, I'll Keep My Figure Right

Jaså. Prio ett, trimma och slimma annars drar karln. Kärlekens tyngd mäts i bristen på underhudsfett. Snark.

I'll Keep My Hair Fixed, Keep Rocking The Hottest Outfits

Menar bruden att hon ska stå framför spegeln två timmar varje morgon för att rengöra porer, locktånga och sminka under hela förhållandet? Uppenbarligen. Tänker hon lägga ner lönens sista slantar på en outfit för undvika att killen kollar på andra brudar och bibehåller sitt intresse för henne? Ja, det är ju precis det som man bygger ett hållbart förhållande på.

When You Come Home Late Tap Me On My Shoulder, I'll Roll Over

Vänta lite nu. Menar hon att i vilken tid och otid så ställer hon i princip upp för sin man? Jag hör den kristallklara logiken: "Baby, klockan är halv ett, du kommer hem halvberusad, jag har sovit tungt i två timmar redan för att jag jobbat övertid och knappt hunnit äta, men vill du älska, självklart älskling, allt för min älskling." Jag får kväljningar.


Baby I Heard You, I'm Here To Serve You (I'm Lovin It, I'm Lovin
It)

Ja, jag har verkligen förstått att du vill serva, på dina bara knän, oavsett om tredje världskriget brutit ut eller du förlorat ditt ena knä, så är du är villig och redo.

If It's Love You Need, To Give It Is My Joy

Att behaga och attrahera, kvinnans enda två livssyften enligt vår könsroll. Grattis, du har uppfyllt kriterierna för att vara kvinna.

All I Want To Do, Is Cater To You Boy


Det räckte inte en gång. Men bara för att alla ska veta det: Om det så ska krävas tuttoperation, bli skuldsatt hos banken, ätstörningar, nervösa sammanbrott - jag ska serva dig.

Respekt till Britney Spears som sjöng låten Slave 2 U utan att hymla. Destinys Childs låt Cater 2 U är kvasiförklätt kvinnoförtryck som får mig att vilja kräkas.

Behövs män?

Under en vecka på resande fot har jag inte haft tillgång till dator så jag ber om ursäkt för min frånvaro. Nu är jag tillbaka, tre lästa böcker rikare. Och nej, jag tänker inte hålla käften om det nu var någon som trodde det. I'm back!

Jag tänkte börja med en lätt ickeprovocerande fråga denna gång med utgångspunkt i en värld där kvinnor systematiskt förtrycks pga sin könstillhörighet. I ett land där cirka 20 kvinnor varje år mördas av en närstående man och 40 000 till 50 000 kvinnor misshandlas i sina hem. Omfattningen av detta våld baserat på kön ställer frågan hur detta grupptillhörighetsbaserade våld skulle tas emot om samma vore fallet mot en etnisk grupp. Amnesty skulle säkerligen kalla det en människorättslig katastrof. Detta väcker minst sagt den kontroversiella frågan vad ska vi göra med dessa män? Vad har gått fel? Är det strävan efter att vara "man" snarare än just det biologiska könet som är felet?

Och jag erkänner. Boken Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs tog mig på sängen. En heterosexuell kvinna förälskar sig i en annan kvinna. Hon tackar nej till normgivet villaliv i överklassens Stocksund med en intetsägande men ändå genomgod man. Hon väljer ett kärleksliv med en kvinna, Kaja, där båda främst är jämlikar, fria att utvecklas som fristående individer och inte nedtvingade i några relationsramar utifrån köns- eller klasstillhörighet.

Utdrag ur en diskussion mellan Kaja och Sophie:

"Varför vägrar inte kvinnor älska med sina män?" hade Kaja sagt en morgon när vi för vilken gång i ordning läste om en man som förgripit sig på sin styvdotter och sluppit undan med ett minimalt straf meda hon fick fysiska och psykiska men för livet och en struntsumma i skadestånd som inte ens skulle räcka till en påbörjad terapi.

[...]

"Bra idé", sa jag. "Svår att genomföra."
"Jaså?", sa Kaja och log retsamt. "Tycker du?"
"Vad menar du?" sa jag.
Kaja ryckte på axlarna
"Jag vet inte sa hon", sa hon. "Vad är det du själv ägnar dig åt, då?" Du är väl inte direkt född till flata, om man säger så. Eller?"

Hon hade rätt. I en plötslig insikt såg jag att det delvis var just exakt detta som jag själv ägnade mig åt. Jag hade avvecklat mina sexuella relationer med män och valt Kaja, temporärt eller permament beroende på mina framtida val men definitivt för en överskådlig framtid, helt enkelt därför att jag INTE STOD UT med männens beteende längre. Och det var inte en förlust för mig, inte på något enda plan; minst av allt det sexuella.

Vi kvinnor behövde inte män för vår sexuella tillfredsställelse. Tvärtom; otaliga var de kvinnor jag kände som sällan eller aldrig nådde sexuella klimax i sina relationer med män, därför att männen helt enkelt struntade i att vänta in dem eftersom de tydligen inte tyckte att kvinnlig orgasm var viktig. [...]"

Och från en bok till en annan.

I Med uppenbar känsla för stil refererar Stephan Mendel-Enk till ett avsnitt av SVT debatt där Paulo Roberto spyr galla på alla feminister som påstår att alla män är potentiella våldtäktsmän. Även en krönika av Johan Hakelius uppmärksammas.

"Att de flesta män aldrig lyft en hand mot någon - kvinna eller man - spelar ingen roll", skriver Johan Hakelius ironiskt i en krönika där han liknar Operation Kvinnofrids kampanj för att stoppa mäns våld mot kvinnor med rasism. Han fortsätter:
"Att 99,5 procent av alla män aldrig begått en våldtäkt är ointressant. De tillhör ändå det skyldiga könet. Så ser ideologin ut. det är därför en drös kolumnister, ministrar, professorer och aktivister vill döma utan bevis, försvar och frågor. Varför slösa tid på rättegång när den anklagade per definition är skyldig? Han är ju en han. Rättssäkerheten är till för oskyldiga. Karlar ska ha en enkelbiljett till Insjön."

Frågan de ställer är alltså varför alla män ska få skit för något som bara ett litet fåtal gör.

Det finns flera svar. Ett är att man kan delta i ett förtryck på två sätt. Aktivt eller passivt. Alla vita sydafrikaner som sympatiserade med apartheidregimen deltog exempelvis inte aktivt i förtrycket, de flesta misshandlade inte svarta män, de flesta våldtog inte svarta kvinnor, de flesta hade ingen direkt beslutanderätt när de rassegregerande lagarna stiftades. Ändå spelade de alla en väldigt viktig roll för att förtrycket fortsatte, utan deras medgivande hade politiken aldrig kunnat överleva så länge som den gjorde.

Men det enklaste svaret på frågan är för att vi alla drar nytta av det."

Stephan förklarar med kristallklar logik hur bilden av mannen som en potentiellt livsfarlig varelse som när som helst kan få ett raseriutbrott, slåss eller våldta - som skapande och grundläggande av dagens patriarkat. För genom den bilden ingjuts rädsla och makt utvinns.

Manlighetens kris beskrivs på följande sätt av Stephan:

"Vad som hade hänt med de vuxna männen vi sett var att deras handlingsutrymme begränsats tills nästan ingenting fanns kvar. Det är vad som händer när hela ens identitet är baserad på vad man inte är och vad man inte gör. De kunde inte hänge sig åt den grabbiga manligheten de uppfostrats i för där låg våldet på lut. De kunde inte agera som någon gammaldags, allsmäktig patriark för det gick inte ihop med bilden av hur en schysst man beter sig. De kunde definitivt inte göra något som andades minsta kvinnlighet för den dörren var sedan länge låst och igenbommad. Kvar blev bara ett lågintensivt missnöje som sakta tömde deras liv på innehåll."

Så frågan återstår: vem vill ha en "man" enligt dagens sociala könsnormer? En person som lär sig att inte prata om känslor, befalla istället för att resonera och ständigt vara begränsad av sitt köns bestämda könsmönster på ett sådant sätt att man varken kan gråta eller kramas utan att känna förlust av s k "manlighet".

Jag märker hur jag ständigt återkommer till samma fråga till män: Varför gör ni ingenting själva? Varför blir ni inte förbannade å ert manskollektivs vägnar?

Flicka-projektet ville ändra flickor. Få dem att ta plats, våga sticka ut och höras. Men jag utmanar killar och karlar: ändra på er. Våga visa känslor, våga vara sårbara, våga bry er: våga vara feminina. Och kom inte och säg att femininitet är något fult.

Kvinnor formar sig och anpassar sig i relationer, vi ska vara lagom mycket i politiken och på gatan ska vi flyttas på oss för att ge plats åt männen. För det har vi lärt oss att så beter sig en kvinna. Men det är fan slut på det. Det är dags för karlarna att ändra på sig själva, för att ge jämlik plats åt kvinnor.

Vem vet, politiskt vald lesbiskhet kanske inte ligger så långt borta som valmöjlighet för kvinnor. Jag ifrågasätter det i alla fall inte.

Var sak har sin tid: tystheten också

Världen går som vanligt i 180 km/h. Carro och Kajsa vann guldet. Terroristmisstänkta för londonbombningarna ställs inför rätta. Arbetslösheten ökar. Hoppet är ute för 102 kinesiska gruvarbetare som är instängda. Och mina tankar snurrar i en värld där informationsflödet aldrig slutar.

Vad är egentligen värt att lägga ner energi på? I dagens informationsålder där allt och alla pockar efter din uppmärksamhet är det en relevant fråga att ta ställning till. Ska jag bry mig om alla nya bantingskurer som basuneras ut? Är det intressant att veta vilken läppglans som får mina läppar att svälla upp som Nicole Richies dito?

Jag tror att det blir det. I en värld där vi inte orkar bry oss om alla mord, förföljelse av folkgrupper, naturkatastrofer och strukturell diskriminering av olika grupper.

För i valet mellan att ta ställning i Mellanösternkonflikten och vilket läppglans som funkar bäst - då är det lättare att välja den bästa läppglansen.

Så man kan fråga sig vad jag gör här egentligen.

Jag har idéer om hur jag skulle vilja att samhället ska se ut. Mina drömmar om rättvisa som inte alltid översätts till quickfixpolitik. Att få blogga är en frihetskänsla. Det är min egen anslagstavla i världen där mina ocensurerade tankar får skrivas.

Men ibland kanske det är bäst att hålla käften. Läsa en bok (nästan färdig med Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött) och kurera en mycket retfull hosta (efter en veckas festivalande). Så då gör jag det.

Pride är slut, länge leve Pride!

Nu är det 364 dagar kvar till nästa Pride. Det är som att vara barn och vänta på julafton.

Min vän Agnes ord från igår kväll när vi tillsammans tittade på fyrverkerierna i Pride Park som markerade slutet på festivalen. Det var vemodigt men samtidigt oerhört upplyftande att känna att utvecklingen i samhället, raserandet av fördomar, och HBT-personer blir mer och mer accepterade.

Agnes föräldrar hade frågat henne om det var okej ifall de gick med i Prideparaden i år under parollen "Stolta föräldrar till homosexuella barn". Och det var stort för henne. Det var stort för mig att höra. Hon berättade att hon nästan började gråta när de frågade henne. Vi kramades och tänkte att utvecklingen går verkligen framåt. Den gör det.

Även om Miljöpartiets prideekipage var urtråkigt i år så hade jag roligt i paraden. Det är ju som en flera kilometer lång catwalk där alla jublar och dansar! Det är kärlek. Nästa år ska Miljöpartiets tåg styras upp och bli spektakulärt. Vänta och se bara.

Men nu ska jag till Rosa Lund. Gröna Lund heter det ju egentligen, men idag är det flatorna, bögarna och transorna som tar över femkampen och Fritt fall. Go pink!

Misshandel av HBT-personer under Pride

Hittills i år har ett flertal misshandelsfall av bögar inträffat under Pridefestivalen. Två av mina kompisars vänner har blivit överfallna. Den ena en 18-årig kille som precis kommit ut blev misshandlad på väg hem med tunnelbanan i tisdags av ett gäng. Han ligger fortfarande på sjukhuset . Igår kväll blev en annan kille överfallen utanför Pride Park av två 17-åringar som misshandlade honom i buskarna utanför området.

Dessutom våldtogs två lesbiska kvinnor utanför området när de skulle gå hem från Pride Park i går kväll.

En av mina vänner blev på Skansbron hotad av ett gäng nassar på Skansbron som frågade om han var bög och deltog på Pride. Han berättade för mig att han svalde sin stolthet, ljög, för att komma undan med livhanken.

När vi igår kväll satt på Prideområdet och diskuterade övergreppen som skett precis utanför festivalområdet fick alla att svära på att inte gå ensamma ut från området.

Hatrelaterade brott är inte så ovanliga som vi tror. De sker runt omkring oss hela tiden. Det är viktigt att komma ihåg att de flesta av dessa brotten polisanmäls aldrig.

Hot, misshandel, våldtäkt. Medel som används för att förtrycka och kränka queers och individer som sticker ut från heteronormen. Det är inte okej att detta får pågå. Det är inte okej att inte fler protesterar mot hatbrotten som sker mot homo- och bisexuella samt transpersoner.

Idag meddelades att utvisningarna av homosexuella iranier stoppas av Migrationsverket. Detta efter flera veckors protester och demonstrationer. Detta är ett steg på vägen. Men vi har alla ett ansvar att protestera mot homofobi och hatbrott mot människor som inte befinner sig i den heteronormativa mallen.

Carin Götblads oväntade grepp

Första dagen på Pride kunde inte ha börjat på ett bättre sätt. Länspolismästaren Carin Götblads invigningstal imponerade och inspirerade på ett oväntat provokativt sätt.

Carin pratade om de heteronormativa strukturerna som håller män fängslade i ett visst beteende som leder till deras egen misär, och detta visar sig t.ex. genom att det är många gånger fler män som tar livet av sig än kvinnor och använder våld som konfliktlösande medel.

Carin tog upp det faktum att hon vet hur det är att vara diskriminerad genom att hon är kvinna inom polisen och dessutom besitter en hög position i den konservativa världen. Hon berättade om hur det tog 40 år för polisen att förstå att kvinnor behövde kläder anatomiskt anpassade efter sina kroppar. Och när detta äntligen skett, då tog man fram en endelad byxklänning - av ylle. Varken anpassat efter behovet att kunna gå på toaletten eller praktiskt användbar i värme. Vi skrattade alla varmt med länspolismästaren och hon fick flera spontana applåder och tillrop.

Det var ett inspirerande tal som länspolismästaren höll. När jag fick en chans att prata med henne efteråt betonade hon vikten av att faktiskt stödja och lyfta fram de goda krafterna i polisen som arbetar progressivt för att medvetandegöra om hatbrott och polisens ansvar i demonstrationer. Jag kunde inte hålla med henne mer. Go Carin.

Brudar i skuggan av allt

"Jag ser inga gränser."

Det är chefredaktören Zanyar Adamis ord från en intervju i dagens DN om tidningen Gringo. Det ska inte stickas under stolen att dessa 80-talisters driftighet imponerad mäkta mycket på mig. Men det väcker samtidigt en annan mindre behaglig känsla i mig.

Jag har länge träffat många framgångsrika 80-talister som genom slit och fast mål i sikte blivit allt ifrån riksdagsledamöter, VD:ar och journalister. Och jag ändå blir förbannad och frustrerad på denna situation.

Varför?

Därför att 99 procent av dessa framgångsrika 80-talister är killar.

"Jag var 22 år och skulle erövra världen."

Adami fångar i en mening den drivkraft som vurmas och välkomnas av etablissemanget då killar tar sina karriärsinitativ, när de vill följa sina drömmar.

"Vi ska bli ett stort imperium."

Här snackar vi om att tänka stort. Adami är killen som vet vad han vill ha och låter ingenting hindra honom från att ta det.

Jag påstår absolut inte att missunnar någon sin hårt förtjänta karriär, tvärtom; det jag vill är att se lika mycket tjejer som tar för sig och följer sina drömmar. Jag vill höra en brud bli intervjuad som chefredaktör för en tidning och säga "jag ville erövra världen!".

Och av någon anledning består trots allt redaktionsledningen på sådan politiskt korrekt tidning som Gringo av 100 procent män. Invanda tänkesätt och strukturerna måste här uppmärksammas. Tjejer måste peppas mer att ta för sig, att tycka att de är läckerbitar som kan ta över världen med sina fantastiska idéer om hur vi kan göra världen till ett bättre ställe. Jag vill inte se fler 80-talisttjejer stå i skuggan av kaxiga 80-talistkillar.

Författaren Bell Hooks lyckades fånga problemformuleringen i en mening i sin bok Allt om kärlek:

Det sårade barnet i många kvinnor är en flicka som från tidig barndom fick lära sig att hon måste bli någon annan än den hon är, och förneka sina verkliga känslor för att attrahera och behaga andra.

Det var nog inte riktigt förrän i somras då jag bestämde mig för att vilja kandidera till riksdagen som jag förstod denna problematik på djupet. Jag satt hemma och kände mig utpumpad efter fyra års tunga prövningar. Jag kände inte riktigt för att slänga mig in i samma situation igen, under fyra år. Men efter att ha lutat mig tillbaka sett på min omvärld och insett att här lever alla framgångsrika killar sina drömmar, och jag väntar på, någonting. Det gjorde mig förbannad. Jag kände mig som en typisk brud där man inte tar för sig utan nöjer sig med det som landar i knäet.

Så alla brudar med drömmar: Ta för er för h***e!

Vänta inte på ett godkännande från någon kille att era drömmar funkar. Nöj er inte med det som erbjuds när ni vet att ni förtjänar mer. Nå stjärnorna!

All kärlek är bra kärlek

Stockholm Pride har startat! En veckas fördomsfri kärleksfest där vi alla är välkomna. Så nej, jag tänker inte prata om alla mina bög och flatpolare som är så fina. Därför att det är helt goddamn ointressant. Den heternormativa utgångspunkten för våra tankar är trots allt ett hinder för en samhällelig utveckling där vi alla tillåts vara de vi är utan att bli diskriminerade för det.

Okej, reklampaus. Teatergruppen Kunq sätter traditionsenligt upp en pjäs på Pride House. I år heter pjäsen Armé av älskande. Till grund ligger ett kontroversiellt manifest, Queer Nation Manifesto, som delades ut på New Yorks gator 1990 under en Pride-festival. Jag ska dit för att fyllas med sköna provokationer och queerinspiration.

På lördag ska jag gå i Pride-paraden för att dansa, skratta och njuta av friheten tillsammans med mina vänner och resten av Stockholm. För när allt kommer till kritan så vet vi ju att all kärlek är bra kärlek.