Tjejer skär sig inte för att de vill dö

Det var i början av sommaren. Vi satt på Mosebackes terrass och pratade om de senaste veckornas slit blandat med äventyr. Han sa till mig att han under sina sju år på Hultsfredsfestivalen aldrig sett så många unga tjejer med armar fyllda av ärr och skärsår.

Några veckor senare satt jag i S:t Karins ruin och skulle lyssna på Susan Faludis föreläsning under Almedalsveckan. En tjej med ganska vanligt utseende satte sig bredvid mig i gräset. Men någonting stämde inte riktigt. När jag tittade på henne en andra gång såg jag hur hela hennes armar var fyllda av mindre och större ärr. Knivärr.

Och det gör ont i mig när jag tänker hur mycket svårare och jobbigare det är att växa upp som ung tjej i dagens kommersialiserade och medialiserade samhälle. "Tips" och "råd" från tjejtidningar om viktminskning, plastikkirurgi; normen om den perfekta kroppen från reklamaffischerna; tv-serier där skådisarna är plockade från modellagenturer.

Så läste jag Aftonbladet idag. Hanna, 16, berättar att syftet med att skära sig var aldrig att ta livet av sig, snarare att dämpa ångesten. Och det finns en skrämmande verklighet som hennes ord blottar. När tjejer istället för att ges utrymme att skrika ut sin frustration, manifestera den i vårt samhälle, då vänder sig tjejer mot sig själva istället och i princip straffar sig själva för sin taskiga psykiska hälsa.

Vi har byggt ett samhälle där vi som bäst kan få arbeta på McDonalds om vi inte är superdrivna entreprenörer med visioner. Ett samhälle där det bara finns ett kroppsideal som råder - allt annat går fetbort. Vi lever i företagens samhälle. Inte vårt eget samhälle.

Det är politikernas ansvar att problemformulera och komma med svar på hur vi kommer åt detta. Och det räcker inte med projekt som Flicka. Det krävs mer. Det krävs rättigheter från att målas in i ett normhörn. Det här är inte en lätt fråga. Men om ingen politiker börja nysta i den kommer fler och fler tjejer kunna ses på stan med skärsår och ärr över hela sina armar. Mer om detta skrev jag på DN Debatt innan valet 2002.

Mediahajpen kring högern

Enligt dagens metro har högern blivit hipp. Detta ställer självklart en massa frågor till sin spets. Hur manifesteras det att en politisk inriktning blivit hipp? Genom kläder? Musiksmak? Favoritrestauranger? Detta förtäljer inte metroartikeln. Förutom författaren till boken Popvänster, Erik Zsiga, som kommenterar att folk lessnat på popstjärnor som vänstrat till sig.

Artikeln referar till att Linda Skugge gärna kallar sig moderattant. Men detta är ännu en avledningsmanöver. Sanningen kommer snarare från Sören Holmberg, professor i statsvetenskap, som skalar av hajpbubblan och säger att enligt statistiken rör sig nu fler åt höger än åt vänster.

Men hippt?

Vadå hippt? Att det är hippt att skrika "hårdare tag" i alla möjliga sammanhang, om det så handlar om kriminalvården eller skolväsendet. Att som folkpartiet börja prata om invandringen som börda för samhället. Att kräva NATO-medlemsskap och hårdare anti-terrorlagar.

Jag vet vad som är hippt.

Att skrämma skiten ur varandra det är det som är da shit. Att leka George Bush-retoriken "du-är-antingen-med-oss-eller-emot-oss", det är det som rockar samhällsdebatten idag. Och när rädslan slagit sitt fäste i oss söker vi efter trygga alternativ i livet. Media är snabba på att kontra med att ösa över oss konservativa värderingar. Det vi som pågår är en 50-talsregression i samtalet i samhället där bröllopsklänningar och drömmen om en egen fet SUV står högst på dagordningen.

Så om det är detta som är högern. Ja, då är det hippt att vara höger.

Jag som trodde att liberala värderingar inkluderade kampen mot könsförtryck och individens medborgerliga fri- och rättigheter. Men idag räcker det uppenbarligen att konstatera att man är moderattant och så får man en artikel i metro som bekräftar att alla andra gör likadant.

Mina tankar är vapen som slåss

Jag kunde inte hålla mig efter att ha läst Blog Dizz' bloggpost om den rädsla som vi egentligen borde känna inför hotet om terrorism även i Sverige. Tillåt mig dela med mig av min kommentar skrivet i en växande ilska över medborgarnas foglighet i kampen mot terrorism:

Vad innebär "en rätt mjäkig utrikespolitik"? Kan detta översättas till medlemsskap i militäralliansen NATO och införskaffande av kärnvapen?

Jag tror inte alls att det största hotet är terrorism i världen idag. Att vi överhuvudtaget vågar gå utanför dörren borde i så fall ge oss en eloge. Tänk på den höga statistiska risken att vi blir överkörda av en bil, får en hjärtattack eller rent av får blixten i skallen och kola vippen.

Nä, rädsla är det enda som kriget mot terrorism ingjuter hos medborgarna. Och rädsla resulterar alltid i förhastade saker. Som lagar som inskränker medborgarnas integritet och beskär våra medborgerliga fri- och rättigheter.

Jag ger den här jävla rädslan fuck u-tecknet alternativt ett vaffanculo. Rädsla är någonting de som beskär mina rättigheter vill att jag ska känna för att de ska kunna kontrollera mig. Och det vägrar jag.

När tömdes världen på kärlek?

På promenad efter jobbet på drottninggatan såg jag en man ligga på gatan bredvid en av betonglejonen. Han låg som kollapsad i en konstig kroppsposition. Ur hans svarta jackficka stack en hårdplastflaska ut som såg att innehålla någonting farligare än alkohol. På hans underarm fanns ett bandage som läckte blod längs med armen ner till handen.

Och jag blev chockad. I mitt vardagsliv där man är van vid att träffa hemlösa som ber om pengar, där finns inte de som är kollapsade på marken och håller på att blöda ner sig. I mitt naiva huvud inbillar jag mig att de kanske blir fler under natten och då omhändertas av Stockholms uppsökningsenhet eller polisen. De ligger iallafall inte mitt framför mig på drottninggatan.

Jag och min vän fortsatte gå några meter i chocktillstånd. I detta "trygga välfärdssystem" gick vi alla förbi i tron (hopp om?) att någon annan skulle ta hand om den utslagna mannen.

Och jag blev skrämd av hur jag själv reagerade direkt och hur jag såg apatin i alla de andras ögon som oundvikligen såg honom ligga på marken.

Jag och min vän stannade självklart och gick tillbaka efter att vi blivit normala empatiska människor efter några sekunder. Jag ringde och flera andra hade till slut stannat för att se hur mannen mådde och för att ringa efter hjälp.

I en värld där man kan ligga på gatan och blöda till döds utan att någon bryr sig, hur långt har vi utvecklats då? Vem står näst på tur? Jag? Du? Det vet vi aldrig. Men det är fan dags att vi börjar bry oss mer om varandra. Ett samhälle är inget samhälle utan medmänsklighet och en känsla av gemenskap.

Empati borttappad. Rättssäkerhet sökes.

Aftonbladets första sida deklarerar idag att Markus liv bara är värt ett år. Markus förövare fick ett års fängelse för misshandeln på Kungsgatan som ledde till hans död.

Men innan man kastar sig in i en hetsk debatt om vårt mesiga rättsväsende tillsammans med Aftonbladets kriminalpolitiska experter, låt oss ta ett steg tillbaka och titta på vad framsidan innebär.

Kriminalvårdens grundläggande princip är idag att ge människor vård för att de ska komma ur ett kriminellt beteende. Jag har hittills inte läst någon punkt om att mördare och pedofiler borde straffas med samma mynt och i sann medeltidsmaner torteras innan livet släcks. Självklart borde förövarna få den påföljd som krävs i ett rättssamhälle, där brott ska beivras och inte bara straffas utan faktiskt motarbetas med förebyggande medel. Således: släng-in-dem-i-buren-och
-kasta-bort-nyckeln-filosofin är avskaffad. Frågan är om alla är så medvetna om detta.

I ett civiliserat samhälle tillämpar inte domstolarna öga för öga, tand för tand principen. Men detta kanske är för svårt för Aftonbladet att haja.

Den gröna hjärntvätten™

Grabben med Kniv har lagt fram sina argument varför miljöpartiet kommer att åka ur riksdagen nästa val. Jag antar att killarna inte gjort Miljöpartiets Hjärntvättstest™. Om vi säger så här: Gör testet. Kom sen tillbaka med en annan syn på världen. Eller gör testet mest för att det är det bästa webbaserade nördpartitestet jag sett hittills.

När demokratin mördades

Nästan exakt fyra år sedan dödades Carlo Giuliani under demonstrationerna i Genua mot G8-mötet. Han sköts i huvudet av polis och sedan körde de över hans kropp med polisbil två gånger.

I England tillämpar nu polisen skjut-för-att-döda-principen. Brassen Jean dödades på väg till jobbet med åtta skott i huvudet. Varför? För att Londons polischef Iain Blair bestämt att det kanske skulle kunna finnas sprängmedel på andra delar av kroppen.

Efter kravallerna i Genua blossade en offentlig debatt upp om polisens befogenheter och övervåldet som ligger nära till hands från ordningsmakten.

Idag konstaterar mest "demokratier" att de gör som de vill. I morse intygade justitieminister Thomas Bodström att inga medborgerliga rättigheter skulle få stryka på foten i kampen mot terrorism. Han hade visst redan efter några dagar glömt bort förslaget om hårdare anti-terrorlagar han vill införa i Sverige.

Lagar som kommer att tillåta övervakning, avlyssning och husrannsakan även hos personer som inte befinner sig under misstanke om brott.

Min tidigare slutsats måste nu korrigeras. I kampen mot terrorism är inte enbart de första offrena rättssäkerhet och våra demokratiska fri- och rättigheter, nu har myndigheterna rätten att mörda oss också.

Makthavarna måste hålla huvudet kallt. Medborgarna måste sitta på nålar. Men makthavarna kokar och medborgarna tystnar. För vem vill protestera mot kampen mot terrorism? Vänner, glöm inte att vägen till helvetet är kantat med goda ursäkter.

När världen verkar neggo

Vi vet alla att världen är upp och ner. På tunnelbanefärden går det att hinna med många tankar. Någon galning kanske går och genomför ett terrordåd i vagnen man sitter i. Kanske någon som ser helt normal ut i själva verket tar amfetamin och flippar med en kniv som hände i våras. Samtidigt som vi måste hantera känslan av vardagsrädsla så är det livets alla andra rädslor som tar upp våra tankar. Rädslan för att bli sårad. Rädslan för att överhuvudtaget öppna upp sig.

Min göteborgskompis Rickard frågade mig om Stockholm går runt på alkohol och glass eftersom det var det han kunde se att uteserveringarna bestod av. Jag visste inte vad jag skulle svara. Först tänkte jag att han var fördomsfull. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka efter. Är vi stockholmare inlåsta i ett fyrkantigt beteendemönster? Antingen super vi tillsammans eller så köper vi en glass och sätter oss i Kungsan. Kanske.

I tidningsrubrikerna basuneras det ut nya terrordåd i London, Egypten, Turkiet, Irak osv. Bilderna av den här världen som enbart bestående av problem hopar sig. Vi mördar, vi slåss, vi hatar. Hemskt. Så hemskt att det går inte att läsa kvällstidningar och ta läsningen på allvar. Varför är bilderna av den här världen bara problem? Det blir svårt att orka leta lösningar om allt jämt ska utmålas negativt.

Jag orkar inte med neggobilden iallafall. Jag tänker fortsätta ge de sakerna som gör mig glad löpsedelsvärde i mitt liv. Som att möta nya fantastiska människor som får mig att skratta. Och fåglarna som kvittrade utanför mitt fönster som jag vaknade till imorse. Och alla de människor jag beundrar så mycket som vågar känna och öppna sig och riskera att bli sårade.

Att livet är totalt oförutsägbart och att det inte går att veta vad som väntar bakom hörnet är både det bästa och absolut sämsta med livet.

Allsång på Skansen med Peter Eriksson

Tina Nordström ska göra det. Och efter dagens sommarpratarprogram med Peter Eriksson slog det mig att miljöpartiets språkrör borde göra det också. Vad pratar vi om? Bli inbjudna att vara med i Allsång på Skansen förstås!

Den som lyssnade på Peters program kunde höra att han inte mer än två gånger bjöd på egen sång. En gång körde han helt a cappella. Nu är ju jag helt och hållet jävig eftersom jag är miljöpartist. Men hur ofta bjuder partiledare och språkrör så mycket på sig själva? Sist jag såg ett riktigt bra drag var när Lars Ohly och Maria Wetterstrand vikte ut sig som transor i Megafon, Röda Korsets ungdomsförbunds tidning.

Härvan i Centrum mot rasism - min version

I dagens Svenska Dagbladet målas jag ut i en grafik som en av makthavarna bakom härvan i Centrum mot rasism (CMR). Detta är inte bara missvisande, det är en direkt fabrikation. I mars i år satt jag ordförande på Centrum mot rasisms årsmöte. Jag har aldrig varit ordförande för hela organisationen, utan bara på ett av deras årsmöten.

Min uppgift var att hålla i ordförandeklubban, tillgodose en god mötesordning och se till att dagordningen följdes. Jag blev tillfrågad just för att jag inte varit aktiv i CMR utan snarare är helt fristående organisationen. Jag har aldrig gått på ett möte eller på något sätt påverkat CMR:s verksamhet. De kände till mina erfarenheter som ordförande från miljöpartiets kongresser, och därför tillfrågades jag.

Svenska dagbladets uppnystning av de oegentligheter som finns i CMR:s verksamhet är självklart påkallat och högst nödvändigt. Den antirasistiska kampen ska inte befläckas av ett fåtal som hellre leker maktkamp om statliga bidrag och positioner inom en organisation snarare än för ut den sakliga politiken.

CMR:s verksamhet måste vädras och blottläggas för att sedan låta organisationen få en chans att reparera sig, om det nu går. Det är inte värt att låta kampen mot rasism dras i skiten för att några få är maktkåta och karriärslystna.

När jag satt ordförande under CMR:s årsmöte blottlades inför mina ögon en organisation där nepotism går före allvaret i anklagelser om sexuella trakasserier, som den berörda styrelseledamoten erkänt. Det blottlades en organisation som saknar en feministisk medvetenhet som faktiskt praktiseras i verkligheten. Det blottlades en cirkus där sakfrågan gått förlorad till förmån för olika sidors maktpositionering.

Det här är inte okej. Det här en förbannad besvikelse för alla som kämpar i den antirastiska rörelsen för att ge paraplyorganisationer som CMR ett seriöst och respekterat varumärke.

Och den respekten vinns inte av att det uppdagas att organisationen spenderat merparten av sin budget på kontorsinredning, krogutgifter, hotellvistelser. Och sedan i media gjort sig mest kända för att rasseclaima glassen Nogger Black. Geez.

CMR behöver rannsaka sig själva och börja på ny kula. Nu.

Porr, porr och mera porr

Okej, nu vill jag veta. Porr. Speciellt i filmformat. Denna besatthet med porrfilmer och vad de kan göra för det manliga könsorganet. För det är ju så. Nästintill all porrfilmsproduktion produceras av män, redigeras av män och sker på mäns villkor. Vad är all den här besattheten kring porrfilmer?

Och nu riktar jag mig speciellt till alla er heterosexuella killar och män. Vad är den fantastiska njutningen i att se en kvinna användas som en trasdocka under en föreställning som slutar i att otalet män sprutar ner henne.

Förnedringen. Objektifieringen. Det får er att nå klimax. Jag är inte direkt förvånad över att det funkar så. Jag hade säkert inte varit fläckfri feminist om jag fötts som man. Men detta porrfluktande och porrfascination är fanimej neandertalsaktigt.

Några veckor sedan kunde man läsa en krönika av Carlos Rojas Beskow i tidningen Metro där han förbarmar sig över porrindustrin. Men vad i porrindustrin förbarmar sig Rojas Beskow över? Inte är det kvinnornas situation. Jo, de nämner han i förbifarten som några som man egentligen borde respektera och således dumpa all radera sitt pornarkiv för. Men det är inte detta som får krönikören att tömma PC:ns pornmapp; det är att i slutändan leder porr till något ännu värre - våldtäkter mot små små barn.

Och detta är ju självklart avskyvärt.

Men frågan jag ställer mig är så klart - varför ska det krävas våldtäkter på barn för att män ska orka ta ställning mot porrindustrin?

En industri som objektifierar och idiotförklarar kvinnor till uppblåsbara barbaradockor som är här för att köpa lipgloss och klämma in sina rumpor i tajta jeans för män?

Jag tror det är senaste numret av ETC där de intervjuar gruppen Vanessa som skriver feministisk porr. Det är intressant att läsa. Men feministisk porr i sig är fortfarande en kapitalisering av kvinnans kropp.

Människans sexualitet är en mänsklig rättighet. Men man ska fan inte kunna åberopa sin sexualitet för att rättfärdiga en total förnedring av kvinnans rätt till lika värde, kvinnans mänskliga rättigheter.

Fortsätt vara neandertalare eller ta ställning mot porr. Låt frugan vara i centrum och inte er egen kuk.

Abortpiller - inte för alla kvinnor

WHO, FN:s världshälsoorganisation, har nu lagt till abortpiller på listan över världens mest nödvändiga läkemedel.

Fast goda nyheter kommer sällan ensamt.

Ett undantag har stipulerats för länder där det inte är kulturellt acceptabelt och lagligt med abortpiller.

Trots ett fantastiskt framsteg för kvinnor runt om i världen som dör pga olagliga aborter är nu de länder som fortsätter sin reaktionära sexualpolitik sanktionerade av WHO. Det är dubbelmoral och stockkonservativt.

Varför ska inte abortpiller få rädda liv på kvinnor i alla delar av världen? Min vän Victor Bernhardtz, från RFSU, går att höra i P3 i en mycket bra argumentation om beslutet.

Halvblatterunda och ett tips

I tisdags skulle jag kolla in en hajpad DJ från USA på Fredsgatan 12 som jag läst om i City. Det blev en halvblatterunda med tvist. Vakten kollade stint på mig och sa att det faktiskt var gästlista OCH medlemskort för att komma in. Deras förlust säger jag bara. Men jag kommer aldrig riktigt att förstå den svenska uteställesmentaliteten där man ber om lov för att komma in i princip. Halv trappa plus gårds softa dansgolv kompenserar dock den kyliga vaktstilen.

Jag ser att min gamla förbundssekreterare för Grön Ungdom har börjat blogga. Helene Sigfridsson, numera biträdande generalsekreterare för Ungdomens nykterhetsförbund. Kolla gärna in denna coola brud med många bra idéer om världen.

Riksdagen nästa anhalt?

Satsa på riksdagen 06?

Ett litet sms från en kompis med en stor fråga. Det är många som har frågat mig om jag tänker kandidera till riksdagen och jag har funderat fram och tillbaka. Länge och mycket. Det är ju så i livet att allting har ett pris och politikens pris känner jag väl till.

Men ju mer jag funderar på det desto mer säker och desto mer sugen blir jag på att kandidera.

Jag har många saker jag vill göra i mitt liv. En av mina drömmar är en mandatperiod i riksdagen. Mitt politiska engagemang är min drivkraft och vad mina drömmar består av. Ibland kan det bara vara så att man behöver gå lite vilse för att hitta hem igen

Är jag en R209 enligt polisen?

Polisen är anmäld för åsiktsregistrering. Det är som att svära i kyrkan samtidigt som alla vet att det faktiskt händer.

Samtidigt driver regeringen i EU igenom en anti-terror deklaration som innebär en lagring av alla sms, all e-post och mobiltrafik. Kriget mot terrorism trappas nu de facto upp och lämnar lite utrymme för en sansad debatt med sansade politiska förslag.

När jag var 16 år åkte jag till Jönköping för att demonstrera för djurens rättigheter under en köttindustrins årliga köttfestival där de visar upp djurraser som producerar ekonomiskt effektivt och tilltalande kött till konsumenten. Det var min första demonstration jag deltog i när vi tågade genom Jönköping med fanor som proklamerade att djur är mer än objekt som vi människor kan göra vad vi vill med.

Det var en tid under tonåren då knappar och tygmärken för viktiga för att visa omgivningen vad man tyckte. I efterhand ser jag det hela som oerhört oskyldigt och undrar hur det kan komma sig att den där meat is murder tygmärket jag hade på min kånken kunde vara så uppseendeväckande och provocerande.

Medan vi stod där på ett torg i centrala Jönköping för att lyssna på tal såg jag män med videokameror stå i lägenheter runt om kring torget filmandes oss. Jag kommer ihåg att någon ung kille hade en palestinasjal över ansiktet, men utöver det fanns inga maskerade i folksamlingen. Ingen pratade om det så mycket. Men alla såg att Säpo stod där vid fönstrens gardiner och filmade våra ansikten.

Nu har det alltså framkommit misstankar om att polisen registrerar individer enligt s.k. relationskoder. Problemet är inte att polisen kan relatera brott begångna till vilken typ av samhällsproblem som ligger till grund för det. Problemet är om människor är registrerade som en viss typ av person, och speciellt om dessa inte är fällda för brott enligt domstol. En av relationskoderna är t.ex. R209 som betyder vegan. Och så vitt jag vet är inte ens vegan ett brott.

På Aktuellt igår förklarade justitieminister Thomas Bodström att han varit oroad över att intresset för att ta anti-terroristlagstiftning stagnerar ju längre bort i tiden ett terrordåd kommer. Det fascinerar mig att en man som Bodström, som varit advokat i över tio år, uttalar en politisk entusiasm över en snabbare takt i EU för fler antiterrorlagar. Inga jurister, oavsett politisk övertygelse, ser lagar som klubbats snabbt under politisk hets, som varken rättssäkra eller långsiktigt hållbara lagar. Senast idag klagar t.ex. JK Göran Lambertz på DN Debatt över den politiska drevet för hårdare tag mot det sexköpande justitierådet.

Fler öppningar för integritetskränkande åtgärder och den överhängande misstanken om att svensk polis åsiktsregistrerar. Det är långt kvar till vår demokrati är värd namnet.

Driften i/med politiken

Expressens reportrar Cecilia Garme och Niklas Svensson post-Almedalsbloggar från Stockholm. Namedroppandet är där, cliffhangers levereras och snyggastepolitikern-på-plats-pris utdelas.

Och jag tycker det är oförskämt roligt. Okej, Niklas Svensson behöver tagga ner sin sexistiska profil. Men det är ju inte min politik som styr världen och hittills har alla sexistiska dryga män lyckats styra världen egenmäktigt, så mig lär han inte lyssna på.

Men allt det andra är precis vad som behövs.

Mer och fler skämt om politiker. Självklart en någorlunda nivå. Man behöver ju inte berätta alla detaljer, då blir det bara osmakligt. Men att ge alla de där politikerna en mänsklig sida. Det är viktigt tror jag.

Det är bättre att vi har bloggare som driver och förmänskligar politiker, snarare än att folk sitter hemma och klämmer på politikerförakt för att de känner sig alienerade från politikerskiktet.

Idag skriver Natalia Kazmierska att hon i princip blev slemgubbsantastad hela veckan på Gotland. Vad jag förstår av hennes krönika så trodde hon mer om dessa högt uppsatta professorer och politiker. Det har väl ett anseende att tänka på. Kan man tänka sig. Men icke, Natalia är förbannad på att det inte är så.

Jag tycker personligen att det är skönt med en sjysst brud som orkar reagera på det. För jag chockeras inte av det. Jag kanske har varit inne i politiken för länge. Men politikernas sommarkollo på Almedalen är faktiskt bara politiken i miniatyr ju. Nu är det bara att alla får en chans att se det i det offentliga och att man dessutom slänger in lite journalister som jokrar i leken, alltså som krydda på efterfesterna.

Jag säger inte det här för att lyfta skynket på något förbjudet. Jag vill bara säga att politiker och andra makthavare är precis som alla andra människor.

Svettigt sommargung

I det underbara sommarvädret väcks känslor som slumrat en lång och kall vinter hos oss svenskar. För att underlätta njutningen vill jag rekommendera två fantastiska låtar att skaka rumpan till.
Först den sköna r'n'b låten Go med Common och Kanye West. Låten är bara superskön en varm sommarkväll att antingen digga med i eller dansa tättintill någon.
Sedan, sist men inte minst, Hijo de Africa med MC Solaar. Garanterad svetteffekt av den fantastiska danslåten

Seriestrip mot polisbrutalitet

D.H.K är några miljöpartisters svar på det hårdnande samhällsklimatet i Malmö.

Ännu en nattsvart dag för demokratin

Ytterligare oskyldiga människoliv har skördats i terrorismens namn. Det är inte bara fruktansvärt i ljuset av de som drabbats utan också en våldtäkt på demokratin. Jag var imponerad av Scotland Yards arbete igår när jag följde händelseförloppet på Sky News igår. De skrek inte terrordåd de första de gjorde. Inte heller Tony Blair la direkt skulden på t.ex. Al Quaida. Jag är inte Tony Blairs största fan, men nog anser jag att G8-mötet som startade igår är av allra högsta grad avgörande för planetens överlevnad.

Till och med USA:s president George Bush hade till danska journalister inför G8-mötet erkänt att "mänskliga aktiviteter kan påverka miljön". De NGO:s som intervjuades igår av Aktuellt såg bombningen som ett stort bakslag inför förhandlingarna mellan G8-länderna om skuldavskrivningarna till de fattigaste länderna i världen och en handlingsplan mot växthuseffekten. Men här tror och hoppas jag på mer tillförsikt inför diskussionerna de kommande dagarna.


Tony Blair var snabbt ute och försvarade västerlandets "way of life" som inte skulle kunna kompromissas av terrorhandlingar. I ljuset av att England är det landet som helhjärtat ställt upp med allt ifrån moraliskt stöd till vapen och soldater i USA:s krig mot Irak under förespeglingen att där fanns massförstörelsevapen, som aldrig hittades, har här Storbritannien ingen större pondus i frågor om mänskliga rättigheter.

Men vi måste börja någonstans. Jag hoppas verkligen G8-länderna kommer fram till en progressiv handlingsplan för att ta itu med tredje världens fattigdom och koldioxidutsläppen som håller på att förstöra vår jord.

Samtidigt måste vi som medborgare vara på vår vakt när motattacken kommer från det attackerade landet, i form av inskränkningar i de mänskliga rättigheterna, frångående av FN-stadgan om de mänskliga rättigheterna och därmed byggande av en Storebrorssamhälle. London har idag tusentals bevakningskameror som blottlägger varje skrymsle och vrå av storstadens aktiviteter. På Fox News tackar de Gud för att bevakningskamerorna finns. Men jag frågar mig hur bevakningskamerorna hindrar terrordåden från att skörda oskyldiga liv? Ingen bevakningskamera kan prata sans och reson med en terrorist. Ingen bevakningskamera upprätthåller de mänskliga rättigheterna på vår jord.

Kriget mot terrorismen kommer nu att eskalera. Ett krig som skördar offer som yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och tryckfrihet. Det är nu vi måste påminna oss om att i en rättsstat bekämpas våld med rättvisa, inte med våld.

Jag kom, jag såg, jag åkte hem från Almedalen

Efter några dagar på Gotland sitter min hatkärlek till Almedalsfenomenet fortfarande i sig. Det är ju egentligen en helt lysande idé, att under en vecka samla alla partierna för att få kraftmäta sig mot varandra, det förstör alla politiska journalisters semester, för att inte tala om politikernas egna - det är ju trots allt obligatorisk närvaro. Jag har under några dagar träffat alla viktigpettrar vi har inom politiken.

Måndagen började jag med att se Susan Faludi författaren till Ställd och Backlash tala på push up festivalen som höll till i S:t Karins ruin. Faludi inledde med att det att tala om fantastiskt att få vara tillbaka i Sverige, speciellt i patriarkatets ruiner. Alla skrattade och applåderade.
Faludi pratade om hur den feministiska utvecklingen inte bara gått ned sig i USA sedan 80-talet utan också i princip avvecklats, speciellt efter 11 september. Efter attacken mot USA då politiker och media lanserade rädsla som den nya it-känslan blev också återgången till en 50-talsmentalitet mellan könen ett faktum. Times magazine basunerade i sina rubriker att "Men are back". CNN rapporterade om "The return of the manly man". Fox lanserade en tv-serie om brandmän och deras kärleksliv vid namn "Rescue me". Revlon började göra reklam för läppstift med bilder på en modell de placerat på Ground Zero med texten "On a bad day - There's always lipstick". Hon beskrev hur politiker och media tydligt skickat signalen till amerikanska kvinnor "to lay off demands of equality". Faludi rockade S:t Karins ruiner och hade en välförtjänt stor publik som lyssnade på henne.

Senare samma dag i Almedalen såg jag Viggo Cavling med en handkamera i ena handen och en öl i andra handen. Han imponerade med sin flaskteknik samtidigt som han gick runt och intervjuade kändisar under Maria Wetterstrands tal. Av hans wannabeblogg att döma tycker han att Almedalen är soft men att döden är att, som han gör, bo på Hamnhotellet istället för lyxiga Wisby hotell.

SSU:s avgående ordförande Ardalan Shekarabi hade dragit med ett 30-tal SSU:are som i röda kampanjt-shirtar tjoade och applåderade under Marias tal. Det var kul att se.

Sedan försökte jag komma in på After speach i kårhuset bredvid Almedalen där Maria skulle grillas av Per Wendell och Lars Adaktusson. Först blev jag inte insläppt av en två meter lång vakt. Han sa till mig och Cissi att det var fullt. När han sedan släppte sin vaktkompis utbrast Cissi att han kunde släppa in sin pojkvän men inte oss. Vakten gillade inte den kommentaren. Det hela slutade med att vi trots allt hann kom in och se de sista tio minuterna.

Wendell och Adaktusson hade med en av bröderna Bronët på telefonlänk. Han sa faktiskt något väldigt klokt, djur på cirkus mår lika dåligt som djur i övriga delar av samhället där vi utnyttjar djur. Det är en mycket bra poäng. Men att få bort djuren på cirkus är i alla fall en början på att behandla djuren bättre och etiskt försvarbart.

På kvällen drog Gustav Fridolin med mig på Gringo-gängets partykväll. Jag blev utsedd till kvällens blatte av Zanyar Adami och gänget. Jag pratade en del med Emanuel Sidea som klagade på att jag aldrig svarat på ett mejl från honom. Efter lite tjafs och klargörande kom det fram att det var han som hade skickat ett mejl till mig för någon månad sedan som kort och gott löd: "Hej! Vilket år är du född?". Jag försökte förklara att jag tyckte det såg mysko ut utan en förklaring om varför och presentation av vem han var. Han trodde inte mig.

Min moderatkompis Philip Wendahl gav mig en flyer med en snygg sketchad bild på sig själv och förklaring om att han är "ung, svart, homosexuell och vill in i riksdagen". Jag ser i alla fall gärna att han kommer in. Det fick mig att känna en släng av ångest inför riksdagsvalet nästa år. Jag vill komma in i riksdagen. Men frågan är om jag vill betala priset. Ett pris som jag har betalat i fyra år. Mer om det priset kan man läsa om på dagens DN debatt.

Almedalen börjar svänga

Medan kristdemokraterna hänger upp banderoller i Almedalen sitter miljöpartisterna och har möte på Wisby hotell. Hittills finns följande att säga:

Söndagsvädret: klar himmel, sol och varmt, dvs fem maskrosor.

Politiska aktiviteten: eftersom politikerna och pr-byråerna kommer idag är det oerhört lugnt. Men det är lite väl lugnt, till och med semesterfolket saknas. Jag ser tillbaka i nostalgi på Almedalen 2002 när Jan Emanuel Johansson varje natt tapetserade Visby med sina personvalsaffischer. En maskros.

Kändisspotting: På båten över igår såg jag Johan Pehrson (fp), ordförande i justitieutskottet och Susanne Linde styrelseledamot i Fi och några journalister. Två maskrosor.