SVT-mannen tillåts blogga

Men se där! Nedtystade journalisten Per Gudmundson får nu blogga igen för sin stränga arbetsgivare SVT. Tänk att statstelevisionen ska vara sist med att fatta grejen med bra trender i samhället. Jaja. Jag gör en vild gissning och antar att det ligger stränga direktiv bakom den tidsbegränsade tillåtelsen från pappa SVT. Förhoppningsvis får Gudmundson vara lika elak och sarkastisk som han var på sin gamla blogg. Man kan ju hoppas på namedropping av politiker, bombhögerkommentarer, och lite lätt berusade tankar nedskrivna vid tretiden på natten.

Update: Efter ett samtal från Gudmundson visar det sig nu att programdirektören för SVT Leif Jakobsson återkallat löftet om bloggning på SVT:s hemsida under Almedalsveckan. Kort och gott att högsta hönset på SVT har lagt in sitt veto. Varför är oklart. Uppenbarligen fick Gudmundson reda på beslutet genom IT-chefen. Vi bloggsugna får vänta.

Idéer dränkta i vin från côte d'Almedalen

Om några dagar börjar en av årets största veckolånga orgie i snittar och tillhörande mousserande vin. Almedalen tar sin start på söndag. Efter fyra år som språkrör ska jag dit som åskådare. Man skulle kunna tro att Almedalsarrangemanget i Visby varje juli är ett slags evenemang då partierna får en chans att hämningslöst interagera i en och samma stad. Man skulle kunna säga att de regler som gäller interna riksmöten i partierna helt plötsligt gäller över partigränserna. Vad jag syftar på får ni komma på själva.

Idag markerade det partiet i riksdagen som halverat sitt opinionsstöd sedan valet att de gärna lägger sig platta i energipolitiken. Vad kan det handla om? Självklart har fenomenet Allians för Sverige varit i farten igen. Intressant nog fanns ingen uppövad kör för att sluta upp vid amatören till allsångsledare Göran Hägglund. Det var visst inte så intressant för de övriga borgerliga partierna. Jag gissar att de inte tycker att deras allians står och faller på en så liten sak som kärnkraft.

De åren jag som språkrör åkte runt i gymnasieskolor och högstadier runt om i landet var den unisonta åsikten om politik att allt lät likadant och alternativen inte fanns. Självklart avfärdade jag detta och att det bara gällde att läsa vad partierna konstaterade om omvärlden på sina hemsidor eller se en debatt på tv för att se att detta inte stämde. Men så har den krypande känslan börjat komma, att nu börjar faktiskt inte skillnaderna synas över huvudtaget.

Jag har länge tyckt att det är tråkigt att det borgerliga partierna låst sig inne i en blockmentalitet om höger och vänster som tillhör 1800-talets industrialistiska tidsålder. Men nu börjar det hela den politiska kartan likna en grå osmaklig havregrynsgröt som liksom inte en extremt fattig student vill offra sig för.

På vägen till jobbet passerar jag alltid tapetklisteruppsatta affisher från SSU som annonserar uppslutning inför 1 maj tåg. På de jag tänker på står det "Kom och visa att arbetarklassen står enad!". Tänk er: arbetarklassen; ett ord som gått i ide i det socialdemokratiska arbetarepartiet. Vad står idag arbetarklassen enad mot? Inte är det i alla fall de ökade ingreppen i den personliga integriteten som sossarna lobbat igenom, genom t.ex. ökad möjlighet att gå in i privatpersoners datorer, biometriska data i pass... osv.

Poängen med detta är att säga att det är så här det blir om vi lämnar över alla idéer och uppbyggnad av vårt samhälle "till de där uppe". Partipolitik blir så mycket mer intressant när det finns idéer, ideologier och äkta drömmar för folk att sträva efter. Inte bara sitta och titta på när politikerna blir bjudna på mutsnittar och PR-vin på Gotland.

Alla talar om vädret

Det är ju bara sånt fantastiskt väder. Jag har i mina tankar gått och tänkt att sommaren kommer säkert att komma i augusti, när jag inte befinner mig i Sverige. Precis som det brukar vara och precis som det var förra året.

Men så är sommaren här. Nu. Det är faktiskt underbart.

Idag satt och kollade i gamla fotoalbum. Jag såg några bilder tagna en tidig vår för några år sedan. På bilden sitter jag och min syster på en bänk i vinterjacka, träden i bakgrunden har inga löv, himlen är mulen och allting ser väldigt blött ut. Då slog det mig hur lätt jag hade glömt bort den nedfrusna vintern som aldrig ville ta slut och den värmande våren som liksom aldrig riktigt ville lägga i trean.

Hur kan det komma sig? Att allt jämrande över väder en lång och isande vinter kan te sig som så fjärran när värmen kommit och markerat sin närvaro? Men frågan väckte också en annan tankegång. Att det kan vara så lätt att glömma behöver inte nödvändigtvis inte begränsa sig till något så vardagligt som vädret.

Kan det vara så att vi lätt glömmer det förflutna? Att vi glömmer vår historia? I så fall hotas en av grundbultarna i mänsklighetens evolution, nämligen att lära sig av historien.

Kan det vara så att vi inte orkar tänka på allt det jobbiga som hänt i våra liv och att vi därför inte bara väljer att tänka på annat utan också faktiskt glömmer bort viktiga delar som skapade den människan vi är idag?

Kan det vara så att de gånger de mänskliga rättigheterna satts ur spel har vårt minne av hur något sådant kunde ske bleknat med historiens gång?

Inte bara farligt utan också ett hot mot mänsklighetens framtida öde på den här planeten.

Ungdomar till salu

Marit Bergmans sommarpratarprogram väckte idag ett minne från det förflutna. Det var en sen sommarkväll för tre år sedan. Jag satt på verandan med min pappa och pratade om livet. Det var några månader innan han försvann från mitt liv. Men det var ett samtal som betydde mycket för mig.

Min pappa pratade om sin uppväxt i Chile. Om hur alla syskonen hjälpte till med att sköta om hästarna, grisarna, hönsen och de andra djuren. Om att odla egna grönsaker för att kunna överleva. Han återkom ofta till att han som liten aldrig tålde den starka solen så bra och ofta fick migrän efter långa dagar ute på la pampa. Han berättade om att inte ha råd till riktiga skor utan om hur han och hans syskon fick gå en mil till skolan i "skor" gjorda av säckväv. Hans syster gick inte alls, för hon förväntades hjälpa till hemma. Den enda tjejen i syskonskaran som hon var.

Min pappa var fåordig om det hårda livet med att växa upp i fattigdom i Chile. Jag tror att han skämdes för det. Jag kunde aldrig förstå hur man kunde skämmas för något sådant. Men jag tror att det har med generationsskillnaden att göra. På pappas tid var det fult att inte ha råd till mat och skor. Idag är det en rättighet och något som makthavarna ska skämmas för om de inte tillgodoser.

Så vi satt på verandan. Pappa drack kaffe och jag njöt av sommarkvällens värme. Vi började prata om dagens ungdomar och hur dåligt många mår. Om alla rapporter från BRIS och undersökningar som berättar om att många fler ungdomar tar antidepressiva tabletter idag, att fler och fler självmordsförsök genomförs, att depression är den näst största hälsofaran idag enligt WHO.

Det var någonstans bland dessa ord jag sa att jag tror att jag vet vad det till viss del kan handla om. Att så många ungdomar idag saknar känslan av ett sammanhang, ett syfte, en mening med livet om du så vill. I boken Fight Club beskriver författaren Chuck Palahniuk det jag menar på följande sätt:

We're the middle children of history.... no purpose or place. We have no Great War, no Great Depression. Our great war is a spiritual war. Our great depression is our lives.

We've all been raised on television to believe that one day we'd all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won't. And we're slowly learning that fact. And we're very, very pissed off.

Det är en bok. Men jag tycker det säger mycket om var vi tvåtusentals ungdomar befinner oss. Dokusåporna är våra normgivare och kommersen är vår bonusförälder. Frågan är om någon idag ens kan peka ut det kommersialiserade i våra liv eftersom företagen och deras märken har tagit över de flesta rummen vi rör oss i. Allt är bara "normalt". Som det ska vara.

Men jag tror att det är här vi går fel. Vi måste definiera vår samvaro. Inte företag. Vi måste säga vad våra drömmar är. Inte låta gigantiska företagsimperier definiera vår samvaro.

Marit Bergman sommarpratade om ett sammanhang som saknas för många ungdomar. Känslan av att befinna sig i ett sammanhang. Vad kan ett sammanhang vara då? Att känna att man har ett syfte i sitt liv... att känna sig behövd... att känna att man kan nå sina drömmar...

Det kommersialiserade samhället är dömt att skapa förvirring och frustration. Det kommer att självdö. Men innan dess måste vi se till att inte ta livet av oss själva för att samhället låtit företagen definiera vilka vi är och vilken mening våra liv har.

En solbränd diss av SL

Det liksom kliar på ryggen. Efter någon timme för länge i landet efter kuperande av potatisplantorna har jag lyckats få världens rödaste rygg. Det är sommar, och livet är bra. Det förundrar mig alltid hur allting blir mycket lättare så fort vädret är bra, dvs när solen är framme och temperaturen börjar krypa upp mot 25-strecket.

Så det är det underbara vädret som bär den största skulden till att jag inte skrivit något på några dagar.

Fast trots sol och värme är förvärvsarbetandet oundvikligt. Så på väg till stan i morse fick jag uppleva min andra skräckupplevelse av SL.

SL startat en ny trygghetstjänst som ska skydda resenärer från hemska klottrare och och bråkstakar. Men frågan jag ställer mig är - vem skyddar oss från SL? Och för att vara mer exakt: vad garanterar att vi blir väl behandlade som resenärer i SL?

Nå väl.

Jag satte mig på bussen till stan. Helt plötsligt märker jag hur busschauffören hela tiden bromsar i tid och otid samtidigt som jag i spegeln ser att han nickar till. Efter en kort färd förstår jag att busschauffören måste vara påtänd eller något liknande för han körde upp på trottoaren, in i motsatt fil och höll på att köra på folk som gick över övergångsställena. Det var helt enkelt en skräckfärd. Så jag ringer SL. Jag menar, det finns ju en "trygghetstjänst" för oss resenärer.

Jag berättar om den livsfarliga busschauffören och skräckfärden. Tjejen som svarar säger att hon inte kan göra något åt detta och upplyser sedan om att hon kan koppla mig vidare. Jag blir kopplad. Det ringer. Och ringer. Och ringer. Jag vet inte var jag blev kopplad. Men förmodligen inte till någon som skulle svara. Så efter en kvart lägger jag på.

Det här är alltså SL:s "trygghetstjänst". Förhoppningsvis blev ingen skadad av bussens vansinnesfärd. Men tänk om någon hade blivit det?

Bristerna i SL:s verksamhet tar inte slut där. Prioriteringarna i kollektivtrafiken är absurda och paradoxala. Det kostar närmare 400 000 kr att bygga de sci-fi-spärrarna som idag finns på de flesta stationer. Bara en uppgång kan bara den kosta över 1 miljoner för spärrar. Samtidigt ska dessa utlägg kompenseras med reklamklädda tunnelbanevagnar som rullar in på perronger likt jättelika sportbilagor till Aftonbladet eller Heinz ketchupflaskor. Det sistnämnda beslutet underställdes inte ens SL:s styrelse utan fattades själv av VD:n.

Jag personligen känner mig förolämpad som kund att behöva betala 600 kronor varje månad för att se dessa reklammonster rulla in på perrongen.

Kollektivtrafiken bygger på förtroende. Om ingen känner sig trygg i sin säkerhet på bussen eller tunnelbanan, eller om man inte kan lita på att den är i tid och dessutom påprackas ständiga prisökningar - då undermineras allt förtroende.

Jag efterlyser en medborgarinriktad kollektivtrafik i Stockholm. Det ska vara nolltaxa. Det måste bli ett slut på patetiska "trygghetstjänster" för att skydda oss från ANDRA resenärer bör bytas ut på ett telefonnummer man vill ringa om man faktiskt vill klaga på att nattbussen aldrig kom, en oförskämd busschaufför, en våldsam väktare eller en livsfarlig förare.

Det ska vara en tunnelbana byggd för människors behov av att resa i en storstad, inte efter SL-pamparnas jakt efter klottrare och plankare.

Jag vill vara polis för en kväll

"Men häng med någon gång!"
"Är du säker?"
"Ja! Det vore jättebra! Och ta med en kompis!"

Jag hade under promenaden ut ur tv-huset lyckats bli inbjuden av polisintendenten Annelie Bergholm-Söder att hänga på polisen och se hur de arbetar under en demonstration. Jag var nog i ett mindre chocktillstånd efter att ha träffat denne ubertrevliga polisen. Hon försökte förmå mig att förstå att polisen har förändrats. Men jag var trots allt tvungen att försöka förklara att rättsväsendets hjärta är att medborgarna hyser ett förtroende för att det fungerar. Utan förtroende är rättsstaten både kastrerad och handlingsförlamad.

"Vi och dom"-perspektivet mellan polis och demonstranter lever trots allt kvar fortfarande. Efter dagarna i Göteborg och polisens uppvärmning i Malmö veckorna innan försvann förtroende för rättsväsendet hos de politiskt engagerade ungdomar som valde att åka till Göteborg för att manifestera sina politiska åsikter på demonstrationer - alltså utöva sina grundläggande fri- och rättigheter.

Några veckor innan demonstrationerna Göteborg hade EU:s finansministrar Ecofin-möte i Malmö där polisen hade kraftsamlat mot den demonstrationen som ägde rum. En demonstrant fick oprovocerat en rak höger av en polis framför tv-kameror. Tingsrätten fann att inget brott hade begåtts av polisen eftersom demonstranten en halv sekund innan hade rört på en arm, därmed var polisens agerande självförsvar. Polisen stoppade halva demonstrationståget, eftersom de ansåg att flera våldspotentiella befann sig där. Ett tjugotal gröna ungdomar fanns med där och fick spendera flera timmar på asfalten i gassande sol. Miljöpartiets dåvarande EU-parlamentariker Per Garthon anhölls då han protesterat mot att polisen gjort en närgången visitation av en kvinnlig demonstrant.

Sedan nationalstaternas begynnelse har poliser/militärpolis/militär på endera sätt tangerat gränsen för vad som är missbruk av våldsmonopolet, och vad som är inom gränsen för proportionerligt våld. I kolonialismens Indien var det polisens favoritsyssla att puckla på Gandhi och anhängare. I 50-talets USA använde polisen regelmässigt övervåld mot Martin Luther Kings medborgarrättsaktivister.

På fredagskvällen den 15 juni 2001 satt jag i centrala Göteborg och åt pizza. Vi satt och lyssnade på nyheterna på TV i lokalens lilla tv-apparat. Kvinnan på nyheterna meddelade att polisen förklarat att det var "förenat med livsfara att bege sig ut på Göteborgs gator". Och det enda jag tänkte var "men det är ju polisen vi är rädda för".

Samma dag hade jag blivit nedslagen av polisen på Fritt Forum. Det område i centrala Göteborg med olika tält där ungdomsförbunden hade bokbord, seminarier hölls, debatter pågick osv.

Efter Göteborg följde samma år våldsamma demonstrationerna mot toppmötet i Genua. En demonstrant, Carlo Giuliani, gick till angrepp mot polisen med en brandsläckare. Han blev då mördad på öppen gata av polis genom ett skott i huvudet påföljt av att den döde demonstranten blev överkörd två gånger av polisbilen.

En demokrati bygger på medborgarnas förtroende för de som utövar makten och inte minst de som dömer oss och kan använda våld mot oss. Det är avgörande att detta sker enligt lagboken och inte enligt polisens egna regler.

Skillnaden mellan en rättsstat och en polisstat kan vara förrädiskt osynlig för den som inte vet bättre. I en rättsstat finns en lagbok där dessa efterlevs av myndigheter och ordningsmakt, medan i en polisstat finns samma lagbok, men där följer ordningsmakten sina egna regler och tolkningar.

Och det här är inte så enkelt som alla de som gapar högst och vill visa att de här längst kuk, vill få det till att vara. Alla ska lyda under lagar och regler. Om en demonstrant begår brott ska detta lagföras. Men detsamma gäller polisen. Efter Göteborg har ingen polis lagförts för övergrepp. Ingen domstol har beaktat skottet som nästan dödade Hannes Westberg. I Europakonventionen heter det rätten till effektiva rättsmedel enligt artikel 13. Detta är en rättighet som fortfarande inte gäller när det är polisen som är åtalad.

Därför hoppas jag på att polisintendenten infriar sitt löfte. Jag vill gärna få alla mina fördomar mot polisarbetet nedmonterade. Varför inte redan under nästa reclaim the city-fest?

4 år efter göteborgskravallerna

Idag är det fyra år sedan Hvitfeldtska gymnasiet, som var övernattningsplats för cirka 600 demonstranter, omringades poliser. Göteborgskravallerna blev ett begrepp i svenska folkets mun. Ådalen 1931 upprepade sig när en demonstrant nästan sköts till döds av polis. Tusentals demonstranter fick sina demonstrations-, mötes- och yttrandefrihet kränkt under dagarna. Jag har skrivit mer om detta i mitt examensarbete som jag planerar att lägga upp på nätet.

Vad som har skett sen dess i rättsväsendet och i samhället i övrigt avhandlas i dagens Korseld, där jag deltar för den som vill se.

Musikpaus

Den här posten skulle kunna handla om vilket framsteg det är att finansministrarna på G7/G8-mötet i London beslutat att avskriva skulderna till 18 av världens fattigaste länder, sammanlagt 40 miljarder kronor. Eller varför inte den mycket reflektionsvärda utredningen, Det blågula glashuset - strukturell diskriminering i Sverige, som regeringens utredare Paul Lappalainen presenterade idag.

Men det får bli en kortis om musiken i mitt liv istället. Jag menar, när plikten kallar, dvs coola brandkvinnan Anna avkräver svar.

1) Hur stor datamängd har du på din dator/hur många cd- och vinylskivor äger du?

Nästa fråga.


2) Senast inhandlade skiva?

2046 - soundtracket till filmen med samma namn (okej, nummer).


3) Senast spelade låt?

MC Solaars Hijo de Africa


4) Nämn fem skivor som betyder mycket för dig.

dead prez - let's get free

ani difranco - living in clip

nina simone - allt med nina simone. det går inte att välja.

placebo - blackmarket music

jan johansson - folkvisor

smashing pumpkins - adore


5) Tre låtar som inte finns med på nämnda skivor, men som betyder mycket för dig.

nina simone - wild is the wind

k's choice - not an addict

looptroop - the struggle continues


6) Utse tre personer att skicka vidare frågorna till:

Den som känner sig manad får gärna köra på. För att parafrasera Jadakiss, knock yourself out!

Jourhavande politiker här

Scen "krogen"

"Jaha! Det är du som är den där politikern!"
"Hörru, varför vill ni straffa alla som kör bil?"
"Och varför lovar ni politiker så mycket?"
"Jag tror att ni alla bara är där för pengarna"

Scen "kvällsblaska ringer"

"Ja, hej. Pratar jag med NN?"
"Jo, det är jag."
"Bra, vi behöver en kommentar här."
"Göran Hägglund vill inte att lesbiska kvinnor ska få rätten att insemineras. Vad tycker du om det?"
"Jaha, vad har han sagt?"
"Men visst blir du arg?"

Scen "jourhavande politiker
"Hej, du har kommit till politiker NN:s telefon."
"Vill du ha ett argt svar, tryck 1."
"Vill du ha ett politiskt korrekt svar, tryck 2."
"Vill du egentligen inte ha något svar, utan bara vill luska lite, tryck 3."
"Är du förbannad i allmänhet och vill ha någon att ta ut det på, tryck 4."

Vägen till 1984

Danskarna åtalar hela organisationen Greenpeace för terrorismverksamhet eftersom några aktivister i en aktion mot genmodiferad grismat släppt ner en banderoll över danska jordbruksdepartementets byggnad med texten: "Nej till GMO-svin".

Alla de som svartmålats som "konspirationsteoretiker" vid instiftandet av terroristlagarna i EU har nu fått svart på vitt: individens rättigheter sätts ur spel och rättssäkerhet ersätts av mottot "kampen mot terrorism" - ett politiskt begrepp fullt av godtyckliga bedömningar.

Som sagt, vägen till helvetet är kantat med goda ursäkter.

När sexualiseringen når politiken

Göran Persson ställde sig på S-kvinnornas årliga kongress och lovade begränsning av sexualiseringen av det offentliga rummet. Omedelbart började klagomålen från medierna. Och eftersom jag inte hört Perssons tal själv så kan jag uttala mig om huruvida klagomuren är berättigad, men jag tror inte att vår medelålders statsminister hade hundra procent koll på vad han pratade om inför s-kvinnorna.

Det är synd. För det han pratar om är ursprungligen en motion jag skrev, som Grön Ungdom tog på sitt Förbundsråd 2002.

Miljöpartiet tog sedan motionen på sin kongress 2003 och sedan dess drevs frågan i samarbetet med socialdemokraterna och vänstpartiet.

En hearing anordnades. I vårbudgeten för 2005 ligger 34 miljoner kronor som ska satsas på jämställdhetarbetet, bl a på arbete mot sexualiseringen av det offentliga rummet. Och igår offentliggjorde jämställdhetsminister Jens Orback att till hösten tillsätts utredningen om sexualiseringen av det offentliga rummet.

Och så till det här begreppet: "sexualiseringen av det offentliga rummet". När sossarna först kom i kontakt med detta begrepp börjades det genast benas i om sexuella yttringar i allmänhet åsyftades eller om det gällde enbart sådant som kan anses som sexism.

Självklart krävs lite departementsfolk blandat med några visionsrädda socialdemokratiska politiker för att teoretisera bort en grundläggande fråga om diskriminering som måste avskaffas.

Så va f-n handlar det om?

Låt mig göra lidandet kort för alla liberala och konservativa skribenter: Nej, det handlar inte om att återinföra tryckfrihetsbrottet från 1949. Det handlar om att genomföra en lagstiftning som gör det möjligt för oss att anmäla sexistisk (eller "könsdiskriminerande" som Orback hellre kallar det) reklam till Konsumentverket.

Min attsats i motionen löd som följer:

att göra det möjligt att anmäla sexistisk reklam till Konsumentverket.

Varför?

Jo, idag kan man nämligen bara komma åt reklam som man upplever som sexistisk skitreklam (t.ex. när man ser ett par långa nyrakade kvinnoben i nätstrumpbyxor och stövlar med 10 centimeters klackar bredvid mobiltelefoner), genom att skriva ett frustrerat brev till Näringslivets Etiska Råd. Ett råd som fäller uttalanden, och har ingen juridisk pondus överhuvudtaget mot företagen. I princip får således företagen göra vilken reklam de vill inom ramen för marknadsföringslagen som inte säger ett ord om sexistisk reklam.

Och jag måste säga, det är det här som gör politiken värd att orka med. När en liten skrutten motion om en stor och viktig politisk fråga, skriven på kammaren sent en kväll, bara några år senare kan komma att bli verklighet.

Svensk svenskare svenskast

Idag har vi svenskar för första gången fått ledigt från våra arbetsköpare att fira vår nationaldag. På en dag som denna är det bara en sak jag undrar: varför ska vi egentligen fira nationaldagen?

Bakgrunden till reformen att göra nationaldagen till en helgdag och därmed ta bort densamma på annandagpingst är ett förslag från övriga partier i syfte att markera värnandet av nationen och den nationella identiteten.

Miljöpartiet motionerade emot förslaget eftersom vi är understödjandet av nationalism och skapandet av en nationell enighet. I en värld där kulturer, språk och etniciteter blandas mer och mer efter globaliseringens intåg - där är vurmandet av nationalstaten och reaktionärt och småsint.

Att socialdemokraterna nu gett oss ledigt på nationaldagen kan vara en tröstpresent för att de hjälper till att skapa ett mer överstatligt EU där stormakten prioriteras över decentralism och närdemokrati. Kanske tror de att de kompenserar svenskarnas förlorade känsla av makt över samhället.

Den svenska flaggan är vacker - men vad hjälper det när harmoniseringen av fler politiska områden inom EU som leder till en hårdare flyktingpolitik, sämre miljöhänsyn och större ingrepp i den personliga integriteten och rättssäkerheten för att vara USA till lags i deras terroristbekämpning (genom införandet av biometriska data i passen).

Jag undrar när flaggviftande och nationalstatsvurmandets tid ska vara förbi. Vi är ju faktiskt redan i det globaliserade samhället. Maten, musiken och vännerna - allt är idag globaliserat. För vad skulle det svenska restaurangutbudet vara med bara husmanskost på menyn? Nej, tacka vet jag hummus, tortilla, tapas, chapatis och självklart kroppkakor.

Välkommen Karin!

Så blev det offentligt att Vänsterpartiets mest kunniga riksdagspolitiker i miljöfrågor Karin Svensson Smith går över till Miljöpartiet de Gröna. Ali Esbati referar till valet som det naturliga steget. Han kunde inte ha mer rätt.

Karin har tydliggjort att hon är trött på kommunismromantiken och bristen på möjligheter att föra en bra miljöpolitik inom Vänsterpartiet. Det är minst sagt ett naturligt steg för vilken politiker som helst som vill genomföra sina visioner och inte behöva ramla runt i en ideologi från industrialismens tidsålder.

Det är intressant att läsa Esbatis kommentar över Karins intåg till Miljöpartiet. Esbati menar att Karin Svensson Smith under sina år i Vänsterpartiet bara haft två mål: 1. minska bilismen, 2. skada vänsterpartiet.

Det luktar unken sektanda över den diffusa domen av Karins beslut. Det luktar samma maktstruktur som avskräcker kvinnor från "feminist" partiet Vänsterpartiet och nu orsakat två unga kvinnors avhopp från partistyrelsen.

Nu väntar jag bara på ett fler kompetenta och till synes mycket gröna politiker i Vänsterpartiet tar det naturliga steget.

I'm blogin' it

Blogghypen fortsätter. Vi är alla bloggare, gör vi det inte nu är det bara för att vi inte har börjat ännu. Vad kommer härnäst? "Utan min blogg stannar Sverige" t-shirtar? Jag har precis fått lära mig att det arrangeras bloggröl. Först trodde jag r:et var en felskrivning. Men nej, det är när man bjuder alla bloggare som man länkat till på sin egen blogg:s bloggroll på öl.

Men den här hysterin fick mig att tänka på hur det var i begynnelsens tid. Nämligen när jag började på gymnasiet. När det begav sig 1996 och jag började på Mönsteråsgymnasiet, Sveriges första kommunala gymnasieskola där alla fick varsin bärbar powerbookdator. Skolan startade 1995 och när jag började fanns inte ens tillgång till internet den första terminen. Så vi chattade via intranätet genom att skriva meddelanden på mappar. Påfundighet var vårt första namn.

När väl alla elever blev uppkopplade till det riktiga Nätet. Då var det som att skolan helt plötsligt tystnade och dog. Det enda som hördes var tangentbordsknatter från de ställen med uttag på skolan.

Det intressanta är att detta sociala experiment - vilket egentligen inte var något uttänkt experiment, men jag ser det som ett experiment - slutade med att allt blev som det startade, fast lite bättre.

Efter cirka 2 års knattrande (och jag lovar att alla har vi satt tangentbordstekniken, ingen pekfingervals längre), då var de flesta trötta på datorn. Så i trean på gymnasiet satt de flesta av oss i sista årskursen och fikade och snackade skit på rasterna, medan ettorna och tvåorna pliktskyldigt knattrade på på sina datorer.

Verkligheten vinner till sist. That's all I have to say ladies and gentlemen.