Going down...

Precis som man trodde det börjat lugna ner sig kring landets högsta jurist har nu en JO-anmälan om tjänstefel fört upp honom på dagordningen igen.

Det var med skräckblandad förtjusning jag såg på Agenda i söndags(ram).

Högsta Domstolens ordförande Bo Svensson skulle ge svar på tal:

Skämtade verkligen Högsta Domstolens ordförande om att skickligheten i att döma i sexköpsbrottsmål ökar när man har egen erfarenhet av brottet?

Först var svaret ett fast nej.

Sedan blev svaret ett vacklande nja.

Efter tredje frågan om han skämtade var svaret sedan ett klart och tydligt ja.

Mellan nejet, njaet och jaet påtalades det gång på gång att orsaken till hela den olyckliga situationen berodde på att han faktiskt var göteborgare med galghumor. Den du.

Sedan slängde han in en blänkare om att han faktiskt nu ska gå på massmediaträning.

Lars Adaktusson som undrade hur det ser ut när landets högsta jurist uttalar sig på detta viset fick följande kontring från Svensson:

Inte kan man fälla en individ för en felsägning som i flera år arbetat fläckfritt. Lika lite som en person ska behöva byta jobbet för en bötesdom.

Var det kanske lite sexköp som Svensson syftade på?

Föreställningen toppades av med att Högsta Domstolens ordförande frågade Lars Adaktusson hur många pudlar man egentligen ska behöva göra. En retorisk skulle nog vissa se det som, desperation säger jag.

Nu är alltså Bo Svensson anmäld till JO för tjänstefel. Det visar sig nu att åklagaren inte utredde ytterligare fyra brottstillfällen mot justitierådet. Sedan anmärks på HD:S ordförandes raljerande sätt i media över det som skett.

Det behövs mer medial granskning av maktjuristerna. Jag menar, i ärlighetens namn, hade Svensson varit aningens mer van vid media hade han förmodligen inte svarat lika puckat som han gjorde. Men det tar inte bort skadan. Så fram med ficklampan. Vad har egentligen våra justiteråd för värderingar? Står de bakom svensk lagstiftning eller inte? Granska dem ända in på det heligaste.

Böckerna i mitt liv

På Bgan:s uppmaning faller jag härmed för grupptrycket:

Antal böcker jag äger:

Det skulle aldrig falla mig in att räkna. Men det är väl hundra stycken någonting tror jag.

Senaste boken jag köpte
Jag ska få dig dit av Joyce Carol Oates. Egentligen ville jag köpa Rape. A Love Story, men den hade inte kommit till bokhandeln när jag var ute för att köpa den. Jag fascineras av boktiteln som i svensk översättning blev "Våld - En historia om kärlek". Hur löjligt är inte det. Där håller jag inte med DN:s recensent Sigrid Combüchen.

Senaste boken jag läste

Pilgrimsfärden av Paulo Coehlo. Den boken som fick mig att vilja dumpa resandet till Centralamerika för att ägna en månad åt att vandra pilgrimsleden från Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien. DN skrev om leden för någon vecka sedan.

Fem böcker som betyder mycket för mig

Singoalla, Viktor Rydberg
American Psycho, Bret Ellis Easton
Kronprinsessan, Hanne Vibeke-Holst
1984, George Orwell
Elva minuter, Paulo Coelho

Den här listan är uteslutande skönlitteratur. Hade jag tagit med facklitteraturen hade det inte gått att sammanställa listan. Alltifrån Under det rosa täcket med Nina Björk och Tankar från dödsblocket från Mumia Abu-Jamal hade ju varit tvunget att vara med.

Be fem personer själv skriva om sina böcker

Mina politiskt frihetliga drag motsätter sig att tvinga på andra kedjebrev. Men jag är nyfiken på t.ex. Annas (brandkvinnan) boksmak, Fredrick Federleys, David Tjeders och Jenny Westerstrands dito.

Folkets nej till Konstitutionen

55,5 röstade nej till Konstitutionen i Frankrike. 70 procents valdeltagande. Det är stort och det är en avgörande markering inför EU:s makthavare.

Spaniens finansminister och f d EU-kommissionär Pedro Solbes menade i en intervju (ram) i Rapport igår att fransmännen inte gått och röstat om förslaget till konstitution utan om inrikespolitiken i Frankrike. Reportern presenterade nej-sägarna som "kommunister" och "national frontare".

Det är så att man tar sig för pannan.

Först av allt säger makthavarna att folket inte förstår sig på vad de röstar om, och att om de väljer "fel" alternativ då har de absolut inte satt sig in i frågan. Detta står emot den verklighet som speglat valrörelsen i Frankrike under den senare tiden där frågan intensivt har debatterats i tv och bland kompisar emellan. Det finns säkert mer exempel på detta.

Sedan är det faktiskt inte så att inrikespolitik och EU-politiken är fristående varandra. De har under harmoniseringsarbetet blivit djupt beroende av varandra. Speciellt efter eurons införande.

Men försök inte säga att människor inte vet vad de röstar om. Stämpeln som EU:s makthavare har som maktpampar går inte bort på det sättet. Politikerföraktet försvinner inte.

Och att sedan Nationell Front har en EU-kritisk linje - gör det då alla EU-kritiker till rasister?

De som kritiserar EU:s marknadsliberala politik och kräver ett mer decentraliserat samarbete på Europanivå - de är självklart antingen rasister eller kommunister.

Det är pinsamt låg nivå på porträtteringen av nej-sägarna. Det är faktiskt en stark majoritet av det franska folket som sagt nej. Detta är folkets röst som har fällts. I demokratins namn är detta något att respektera.

EU lider idag av en stor förtroendekris. Unionens medlemsländer har ett smärtsamt lågt valdeltagande till EU-parlamentet. I Sverige låg valdeltagandet i förra årets val till parlamentet på 37 procent, 1995 låg den siffran på 41,5 procent. De vid för tidpunkten tio nya medlemsländerna hade förra året ett valdeltagande på 26,4 procent.

Det är tydligt att en majoritet av EU-medlemsländernas medborgare inte finner det som meningsfullt att gå och rösta vid valen till EU-parlamentet.

Att toppa av det här med det faktum att snittåldern av de delegater som satt och tog fram förslaget till EU-konstitutionen (Framtidskonventet)var närmare 70 år. Dessutom var enbart 17 procent va de 105 delegaterna kvinnor.

Framtidskonventet innehöll självklart heller ingen representation från den EU-kritiska sidan som kräver mer decentralisering.

Sanningen är den att så fort makthavarna vågar fråga folket om sin mening får de svar på tal. Att sedan makthavarnas svar på förtroendekriser är att sparka andra än sig själv är dessutom fascinerande. Inte demokratiskt, men väl fascinerande.

Se bara på Sveriges folkomröstning om EMU där närmare 60 procent av svenska folket gick emot regeringens linje och även högerpartierna. Vad hände? Ingenting. Ingenting! Det var "låtsas som det regnar"-taktiken som sattes på".

Frankrike kommer att genomföra en regeringsombildning efter valresultatet. Vilket dock ter sig mer logiskt än att göra ingenting, efter en sådan misstroendeförklaring av regeringspolitiken.

Det är demokratiskt förödande att socialdemokraterna och högerpartierna inte kan erkänna svenska folket rätten att få folkomrösta om något som är så viktigt och avgörande för vår framtid.

När blogghotshotsen samlas

Visst var det häftigt att se everyone who's anyone i bloggosfären idag på Bloggforum. Det är ju bara att se första raden: Mine, Pierre Andersson, Ali Esbati, Annica Tiger, Frihetens Vingar, osv...

Eftersom jag inte är någon bloggningsveteran var det trevligt att kunna diskutera bloggningens utveckling och premisser i samhället med riktiga veteraner.

Och även om jag deltar i den nickande kören som stämmer in i bloggningens lov, så tror jag inte att samhällets alla vrår kommer att revolutioneras av bloggningen.

Kalla mig old-school, men jag föredrar mänskliga kontakter. Oavsett i rollen som politiker eller bara som privatperson.

Men visst, som politiker är det här forumet oslagbart. Det finns inget annat ställe där jag kan offentliggöra och publicera mina ocensurerade tankar på egna villkor, precis hur jag själv vill.

Tankar som inte måste klämmas in i en mall för en debattartikel eller pressmeddelande. Halleluja.

Nepotism i juridikens högkvarter

Vad har vi då lärt oss den här senaste veckan? Jo, att är man justiteråd i Högsta Domstolen kan begå sexköpsbrott och fortfarande behålla en tjänst på högsta juridiska nivå i Sverige. Att gå från justitieråd i Högsta Domstolen till lagråd är inte vad jag skulle kalla för ett nedköp.

I dagens Aftonbladet går att läsa Högsta Domstolens chef Bo Svensson uttala sig om domen mot hans kollega. Enligt honom är sexköp att likställa med snatteri, och ska behandlas därefter (tyvärr inte publicerat på nätet).

Svensson menar att en dom för snatteri är likställd en dom för sexköp. Ett bötesbrott är ett bötesbrott enligt honom. Svensson verkar inte dela den rättsuppfattning som lagstiftaren och i övrigt rättsväsendet gör. Sexköp är illegalt därför att samhället ser allvarligt på de som köper sex. Det är en värdering och en signal från lagstiftaren som Högsta Domstolens chef inte verkar dela.

Fortsättningsvis påtalar han att i andra länder är faktiskt inte sexköp olagligt. Detta säger han även till DN.

Kalla mig konspirationsteoretiker, men det verkar luta åt att vår chef i HD inte gillar att sexköp är olagligt i Sverige.

Spiken i kistan sattes när Svensson skulle kommentera kritiken mot att låta den sexköpsdömda kollegan Leif Thorsson fortsätta som domare och döma i sexköpsmål:

– Tvärtom kan man kan ju säga att han har djupa kunskaper i ämnet, säger Svensson till DN.

I landets högstaprejudikat instans i brottmål får ett sexbrottsdömt justitieråd sitta kvar. Vad säger det här till svenska folket? Jo, är du medelålder vit man, tillhör överklassen och den mer prestigefyllda yrkena - då krävs det mer än tjänstefel för att bli av med jobbet. Nepotism och prestige är överställt rättssäkerheten och försvaret av demokratins grundärderingar.

Rättsväsendets mest respekterade instans har nu inte bara fått tilltron till sin verksamhet skadad, den är nu Sveriges största tillhåll för häcklande.

10 000 tyska bögar i Östersund

Förmodligen hade man tänkt sig att en specialtränad terroristliga som sprungit ur efterdyningarna från konfrontationerna mellan polis och demonstranter i Göteborg 2001.

Men i Östersund samlades i måndags cirka 250 demonstranter mot EAPR/PFF-mötet i Åre. Igår kväll drog demonstrationen i Åre 100 stilla demonstranter med gitarrer och plakat.

1600 poliser har kommenderats till Åre och Östersund under dessa dagar då toppmötet pågår där. 85 miljoner kommer kalaset kosta. Men vad gör det när stan under några dagar på nära håll fått iaktta hur special utbildade prickskyttar, Nationella insatsstyrkan, Säpo, ackompanjerat med vanliga poliser arbetar.

Jag pratade med lokala Östersundsbor som lakoniskt menade att helt plötsligt försvann den politiska debatten om brist på poliser i Jämtland.

Hassan-uppringningen "10 000 tyska bögar" låter helt plötsligt inte så verklighetsfrämmande. Varför finns det inte längre någon som gör råa parodier på sånt här längre? Det skulle väl vara P1-vuxna Public service då.

Efter någon timme i Östersund hade jag hunnit se fem civila Säpoagenter. Ja, civila. Aktivistkläder, hängandes framför banderoller med slagord om att "nato dödar", med uppsluppna blickar.

Men det var någonting fel med bilden. Jag antar att det var den fullt synliga hörselsnäckan man såg på var och en av dem.

Att två av de manliga Säpo stod och diskuterade i sina handmikrofoner. Att en av dem stod med en high-tech digitalvideokamera och filmade varje demonstrants ansikte.

Små give-aways. Små.

Sedan haffades Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson när hon stod och höll i en banderoll vid demonstrationen vid Mittuniversitetet inför Laila Freivalds besök.

Svensson passade på att ställa en fråga till Freivalds under dennes föreläsning på Folk och försvars seminarium om det som skedde och vad hon tyckte om det. Freivalds svarade inte.

Det var intressant att höra utrikesministern under sitt föredrag väldigt tydligt markera att hon är emot ett Nato-medlemskap. Frågan är då vad Sverige gör på dessa partnerskapsmöten. Vilka frågor drivs? Det skulle vara önskvärt om det fanns en bättre transparens så att alla kunde känna att de förstod vart Sverige var på väg säkerhetspolitiskt.

Därefter var det en debatt mellan olika partier och PeaceQuest. Fredrick Federley passade på att ifrågasätta min kritik emot solidaritetsklausulen i förslaget till EU-konstitution:

Så du menar att om Frankrike riskerar att bli anfallen, då skulle du inte hjälpa till?

Mitt självklara svar var:

Det är viktigt att vi diskuterar hoten mot vår fred och säkerhet utifrån reella hot. Idag finns inget förestående hot av pansarvagnar och trupper som vill belägra varandra i världen. Det handlar om verkliga hot där de största ligger i naturkatastrofer, bristen på mat och vatten, fattigdomen i världen, IT-hot och terrorism, osv...

Vad världen behöver idag är inte fler militärallianser i form av Nato. Vi behöver en solidaritetspolitik med den fattigare delen av världen för att lösa stora problem som snedfördelning av ekonomiska och naturens resurser, bristen på mänskliga rättigheter och bristen på demokrati.

En spark i röven på gamla föreställningar

Ojda, så det kan gå ibland. Ett internt brev från Peter Eriksson till medlemmar och partistyrelse blev offentliggjort i Stockholms Fria.

Men gjort är gjort och här är vi. I ett hav av diskussioner om alltifrån djurförbud på cirkusar, ett räntefritt samhälle och inte minst hur man egentligen ska få se ut på en kongress för Miljöpartiet.

Den roligaste frågan som avhandlades idag var: klädkodex. Eftersom språkröret i ett TT-meddelande uppmanat kongressdeltagare att tänka på hur man ser ut, blev den givna frågan - vem tänker på hur Peter ser ut? Sedan försökte det avgöras hur länge sedan det var vårt språkrör började använda kavaj och trimma skägget.

Men frågan är hur allvarligt man ska ta den här kritiken? Jag tycker själv inte att Peter är ute och cyklar även om det finns ett visst mått av plumphet i sättet att uttrycka sig på. Klädkoder på våra kongresser får aldrig bli aktuella. Men det är faktiskt inte fel att be folk att klä sig helt och rent utav respekt för forumet och sina partikamrater.

Och hur är det då ställt med sosse-anpassningen? Det är ett begrepp som får mig att få kalla kårar. Det är nämligen riskybusiness att vara samarbetsparti och befinna sig i en situation där man hellre vill ha regeringskoalition och inte vara ett bihang till ett sossemaskineri. Ska man försöka anpassa sig efter Storebror eller ska man köra sin egen linje?

Jag tror att det handlar om att visa att man är regeringsduglig, med eller utan sossarna. Det handlar om att visa att man inte räds ansvarstagande och har idéerna och kunskapen för att bära ett regeringsansvar.

Själv ser jag inget egenintresse i att sitta i en regering med sossarna. Jag beklagar att övriga partier låst fast sig i en allians i syfte att stärka blockpolitiken. Jag hade gärna sett att det hade funnits flera regeringsalternativ efter valet.

Nå väl.

Har Peter Eriksson lyckats starta en debatt i partiet om att vi måste ta ansvar för våra visioner och inte bara agera som om vi befann oss i opposition, då glädjer det mig. Och det är min innerliga önskan att denna provokation mot medlemmarna startar den debatten.

Sedan Birger Schlaug skrev att han önskade att saker och ting i partiet var som det var när det startade 1981, har jag förstått att det finns för mycket romantiserande om "förr i tiden".

Jag gick med i Miljöpartiet därför att det är ett dynamiskt parti som inte är låst i föreställningar om att vi ska göra "som vi alltid har gjort här i världen". Gud förbjude att vi blir som de andra partierna som är fastlåsta i sina partikulturer och traditioner sedan de startade för cirka 100 år sedan.

Svennighetens status quo

I veckan har jag gjort några iakttagelser över hur vi svenskar egentligen fungerar. Och vad det egentligen innebär att vara "svenne".

Iakttagelse nr 1:

I tisdags var jag på Destiny's Child konsert i Globen och satt lydigt på en sittplats medan gruppen öste på med sina hits som Say My Name, Bills Bills Bills osv.

Efter halva konserten röt Kelly till med: "Det här är en fest! Hur kan ni sitta ner?"

Då fattade vi på våra sittplatser vinken och ställde oss upp och diggade med. Men det som förvånade mig mest var att de som köpt ståplatser stod mest stilla hela konserten. Det var en hitkavalkad utan dess like, men inte många svenska rumpor som skakade loss så långt ögat kunde nå. När sedan sista låten kom så drog i princip halva publiken under låten för att som det heter "slippa köa", "hinna till bilen innan alla andra", osv.

Pinsamt.

Iakttagelse nr 2:

Så var det så dags för guatemalanerna i vårt projekt att åka hem i måndags. De hade varit här för att prata om situationen i Guatemala och utbyta åsikter om politisk organisering.

Unisont stämde alla guatemalarnera in i vad de tyckte om Sverige: Svenskar är mycket disciplinerade. Det räcker för en svensk att veta att något är fel för att inte göra det.

Iakttagelse nr 3:

Sedan läste jag detta inlägg från Sanna. Och som svensk förstår jag hennes irritation över gatumusikanter utanför hennes fönster. Men som världsmedborgare fattar jag ingenting.

Väljer man att bo i city i Stockholm kommer det väl med territoriet att ha musikanter utanför fönstret? Och var annars än i Sverige klagar vi över sådana fenomen? På kontinenten lyckas ofta bra gatumusikanter skapa minifester på stan. Och var annars än i Sverige vill vi förbjuda glädjespridare i form av musikanter på tunnelbanan för att de som vi säger "väsnas så mycket"?

Klagobältet har spridit sig. Något allvarligt behöver göras. Jantelagen måste brytas ner. Tv:ns plats behöver ersättas av vänners sällskap. Spontanitet måste slutas ses som en avvikelse från vad som är "lagom" och "normalt". Ramen för vad som passar en svensk måste sprängas. Och för att sno en line från danska valkampanjen till Folketinget 2002: Invandrare lämna oss inte!

Sommardänga i ditt öra

Lagom till sommaren släpper Shakira en ny låt, La Tortura, denna gången promotad via 3 mobil. Jag är ingen sommardängstyp, men om någon låt förtjänar att bli en sommardänga så är det den här. Men eftersom låten är på spanska är det möjligt att jag får åka till Spanien eller Latinamerika för att skaka loss till den. Kolla in den här refrängen:

Kille:
Yo se que no he sido un santo (Jag vet att jag inte varit en ängel)
Pero lo puedo arreglar amor (Men jag kan göra det bra igen, älskling)

Shakira:
No solo de pan vive el hombre (Människan kan inte leva på enbart bröd)
Y no de excusas vivo yo (Inte heller lever jag bara på ursäkter)

På Shakiras hemsida kan man kolla in videon (ram) till låten. Okej, jag orkar inte lägga ner energi på att analysera varför hon ålar runt i någonting som ser ut som petroleumolja Men uppenbarligen vill Shakira förmedla med videon att hennes otrogna exkille jättegärna får titta på från huset mittemot när hon dansar jättesexigt i oljeinpackning. Behöver jag nämna att videon har en manlig regissör?

Orback försöker sig på en Destiny's Child

Jag är inte sosse, men nu ska jag komma med lite goda tips till allas vår jämställdhets-, demokrati- och integrationsminister: Jens Orback.

Jag har nämligen spenderat eftermiddagen med att delta på ett seminarium (fast nuförtiden verkar det heta hearing, gud vad vi är internationella) om mäns ansvar för jämställdhet anordnat av sossarna, vänsterpartiet och miljöpartiet.

Orback inledde med ett att ge ett förvirrat intryck men lyckades ändå säga något vikten av mäns engagemang och roll i jämställdhetsarbetet. Han menade dock att det nu var dags för männen att anpassa sig eftersom "kvinnor under de senaste hundra åren varit så bra på att förändra sig". Ibland går det inte riktigt ihop.

Jag lyssnade på fil dr Øystein Gullvåg förklara att 41 procent av norska män arbetar mycket övertid, att de som känner att de har för lite tid i vardagen är 64 procent och de som gärna vill arbeta mindre är hela 40 procent. Och i ett genusperspektiv är detta män som gärna vill ha mer tid över för familjen och kunna se sina barn växa upp - en roll som inte tidigare applicerats mannen. Gullvågs slutsats var att arbetsmarknadspolitiken måste anpassa sig till detta genustänk för att kunna hålla i längden.

Leo Razak från Sharaf hjältar imponerade med sitt ärliga, insiktsfulla och personliga sätt om ofriheten att leva i mansrollen. Det var mycket inspirerande att höra en 18-årig kille berätta om sitt arbete med andra invandrarkillar för att få dem släppa sin fördomsfulla syn på tjejer och kvinnor.

Efter följde Magnus Sjögren från projektet NORMal som plockade fram en guldram och en rosa tyggris och förklarade sitt arbete på skolor med att bryta ner killars homofobi och sexistiska föreställningar. Med guldramen lyckades Sjögren beskriva en ganska skrämmande värld som tonårskillar befinner sig i där de tvingas anpassa sig till ramen för mansrollen. Och med den lilla illrosa grisen som användes för att skickas runt till den som hade ordet vid runder i killgrupper, så lyckades Sjögren ingjuta hopp inför framtiden om att det går att gå utanför ramen.

Kalle Larsson (v), Ulf Holm (mp) och Jens Orback avslutade sedan med varsitt kort anförande. Jag vaknade till när Orback som fick slutordet var tvungen att adressera Kalle Larsson med genmälet "är du revolutionär, så är jag reformist".

För att göra succé som politiker, och inte minst som minister, krävs både politisk kunnighet och ett visst mått charm. Och på tal om charm såg igår jag r 'n' b drottningen Beyoncé i Destiny's Child få publiken att skrika av förtjusning bara genom att titta ut mot folksamlingen.

Jan Guillou kallade den nytillträdda ministern Orback för en tjusputte för ett tag sedan. Och det kan onekligen inte förnekas att ministern försöker använda sin charm för att ta sig igenom svåra politiska frågor. Problemet är att det krävs innehåll och inte bara skal på en minister. Destiny's Child skulle kunna komma undan med det, men inte Orback.

Sverige - garanterat jämställt

Vi borde lansera ett varumärke egentligen. "Sverige - garanterat våldtäktsfritt", "Sverige - ditt val i sökandet efter jämställdhet". För nu är det ju svart på vitt.

Sverige är mest jämställt i världen. För det har World Economic Forum i Genève bestämt.

WEF lägger i högväxeln när de pratar om Norden: "Kvinnor i dessa länder har tillgång till ett bredare utbud av möjligheter inom utbildning, politik och arbetsliv. . . Medan inget land har lyckats bli kvitt könsgapet har de nordiska länderna haft störst framgång med att utjämna skillnaderna. De har satt ramarna för en modell för resten av världen."

"De har satt ramar för en modell för resten av världen". Smaka på de orden. Det är stort. Som feminist känner jag att jag borde bli varm av stolthet i hjärtat för mitt kära lands gedigna jämställdhetsarbete. Men detta måste dock involvera ett visst mått av skicklighet i att förtränga vissa överskuggande omständigheter.

Nämligen att en procent av våldtäkterna i Sverige leder till fällande dom i domstol. Att närmare 90 procent av alla kvinnor som våldtas i detta land inte ens vågar anmäla våldtäkten. Att 46 procent av kvinnor över 15 år uppgav i utredningen Slagen Dam att de blivit utsatta för våld från en man.

Är detta menat att vara en "modell för resten av världen"? WEF har mätt kvinnors ekonomiska delaktighet, ekonomiska möjligheter, politiska möjligheter, utbildning och hälsa. Alla dessa utgångspunkter är adekvata måttstockar - men ger långt ifrån en fullgod bild av jämställdheten i ett land. Ett minst lika viktigt område är just våld mot kvinnor.

WEF säger att Sverige är mest jämställt i hela världen. Tack och hej leverpastej. Låtom oss alla slänga in handduken och konstatera att ingenting behövs längre göras på jämställdhetsområdet.

Att läsa WEF:s slutsats är som att höra högtalarrösten i Stockholms tunnelbana konstaterar i tid och otid att "inga störningar finns för närvarande i hela tunnelbanesystemet". Varenda jävel vet att snart kommer det att bli störningar och att bara för att allt fungerar ett litet tag innebär inte det att ni måste rub it in our face. Vi vet när saker och ting fungerar, och när det inte gör det.

Så, så länge som kvinnor är osäkra i sina hem och och riskeras att utsättas för en daterape är inte allt så dandy som WEF vill. Vi får inte glömma bort det.

Politik - visioner = sant

Inför valet laddas det nu för fullt med olika utspel från partierna. Allianståget går genom Sverige. Det ekonomiska utgångsläget är som vanligt avgrundsdjupt olika för de olika partierna. Men vad gör det, när politikens essens förflyttats från att lyfta en ideologi att försöka kränga ett varumärke.

I december besökte jag Guatemala. Ett land som haft demokrati på pappret sedan 1996 och som är listad som tredje landet i världen med störst inkomstgap mellan de rikaste och fattigaste (Brasilien toppar och tvåa är Sydafrika).

I ett land där partier startas lika snabbt som de avslutas vinner de partier med den mest populistiska och traditionalistiska agendan. Ett tiotal familjer finansierar några av de största partierna som anpassat sig efter deras intressen. Ideologi är ett okänt fenomen på den guatemalanska politiska agendan. Det enda parti som i princip vilar på en ideologi är URNG, deras vänsterparti med rötter i gerillarörelsen under militärdiktaturens tid.

I Sverige börjar ideologi spela mindre och mindre roll. Det är de partier med den senaste och roligaste lösningen i samhället som får utrymme i media och hyllningsrop från medborgare. Vikten av en ideologisk tonvikt i politiken är som bortblåst.

Miljöpartiets partisekreterare Håkan Wåhlstedt menar att miljöpartiets nedgång i den senaste opinionsmätningen beror på att partiet förknippas med höga bensinpriser.

Och visst kan det vara så, miljöpartiet förknippas gärna med obekväma frågor; medborgarlön, EU-motstånd, ifrågasättande av ränta - kontroversiella frågor som inte riktigt passar in i dagens samhälle. Men det jag undrar är vad som hände människors tilltro till visioner, till ett långsiktigt tänkande och planerande för en framtid som de facto är hållbar?

Visioner är visioner, inga kvartalsrapporter. Men det kanske det politikerna måste anpassa sig till. Ingenting får längre blicka mot framtiden, får då blir du kallad naiv och oansvarig. Populistiska idéer som kan genomföras i en handvändning och som ligger i tidens air av missnöjdhet - det är numera politiskt korrekt.

Tänk att två så olika världar som Guatemala och Sverige kan dela så mycket.

Inte utan min ekologiska fetaost

I tisdags blev det så klart: fetaost får bara tillverkas i Grekland. Varför? För att EG-domstolen säger det. Enligt domstolens generaladvokat är feta ett namn "fast knutet" till en ost från Grekland och därmed kan ingen annan tillverka detta. Tji fick Danmark som är storproducent av fetaost.

Nu när EU lagt sig i var egentligen mat får tillverkas borde ju även andra produkter blir föremål för unionens översyn. T ex saffranspannkaka ska bara få göras på Gotland, Rooibos te får bara produceras i Sydafrika osv. Hur långt tänker sig egentligen EG-domstolen gå i sin kulturkonservatism? Och inte nog med det, det luktar även blå planekonomi.

Och på tal om mat aktualiseras veckans skvaller som kommer från miljöpartiets riksdagsledamot Lars Ångström som varit med försvarsutskottet på resa i Kanada. Han uppmärksammade att i Kanada finns en "politik för att bibehålla en decentraliserad och småskalig ölproduktion och främja en bättre alkoholkultur. De stora fulöls multisarna som gör sitt blask med kemikalier och annat fusk får betala dubbelt så hög skatt som de små lokala producenterna som satsar på äkta vara och kvalitet."

Detta aktualiserar kampen för att momsbefria ekologisk mat i Sverige. De kanadensiska principerna om decentralism, folkhälsa och miljöperspektiv är här något för både Kommissionen och EG-domstolen att ta efter.

Blogginflationen är här

Tänk att man har blivit en blogg-personlighet. Who would've guessed? Jag ska hur som helst vara med i det superhajpade Bloggforum 2.0 på temat hur man kan skapar förtroende genom att blogga. Diffust tema kan tänka sig. Men faktiskt väldigt relevant om det blir en bra diskussion. Men med gudmundson som moderator borde ju diskussionen kunna hålla en stringens kan man hoppas.

Bloggningen verkar slå igenom på alla fronter nu. Expressen-Ebba gör det, Linda Skugge gör det, Aftonbladets Virtanen slutarrökabloggar.

Frågan man kan ställa sig är ju vem som kommer bry sig om alla bloggar som ploppar upp som svampar inför valet nästa år. Min fasta övertygelse är dock att forumet är för oslagbart för att kunna föra ut sina tankar för att dö ut på grund av inflation.

Feministornas militanta sida

Ibland ballar verkligheten ur på ett skönt sätt. Som när jag på lördagsmorgonen fick höra att kvinnor ur det socialdemokratiska nätverket Feministas gått till attack mot en porrbutik i Stockholm. På Feministas hemsida kan man läsa Marita Ulvskogs försynta dementi till allmänheten. Jag menar, vad ska man göra som partisekreterare och nätverksansvarig när några av ens tusentals medlemmar äntligen börjar engagera sig i antisexistisk verksamhet? Ulvskog tog säkerligen emot nyheten med skräckblandad förtjusning när hon hörde att hennes mejlinglista gått till aktion och när de faktiskt använt sig av tillhyggen då de gjorde det.

På peppbrigadens hemsida går det att läsa om den konkreta aktionen från feministorna. Där påpekas att inget våld av kvinnorna mot porrklubbens personal, de enda medhavda föremålen var: hopprep, sånghäfte och kortlekar. Det låter väl inte så våldsamt Ulvskog?

Verkligheten ballade verkligen ur på ett kejsaren-är-ju-faktiskt-naken-sätt. Feministas - en socialdemokratisk mejlinglista - fick affiliering till direkt aktionssidan av den antisexistiska rörelsen. Typ: "AFA och Feministas, vi har möten där vi planerar gemensamma aktioner".

Det är det mest genialiska politiska/pr-draget på länge, använt av autonoma brudar för att påvisa tomheten i Ulvskogs feminismsnack.

Kongresslivet för en miljöpartist

Det har varit alldeles för mycket attsatser och propositionsordningar den senaste fyra dagarna för att jag ska vara riktigt normal idag. Trots att jag blåvägrade fest och socialt umgänge på lördagskvällen och gick och la mig tidigt, liksom igår – är jag helt slut. Jag börjar bli gammal.

Men gud vad roligt jag trots allt hade på kongressen i Gävle. Att sitta ordförande i plenum och i utskotten gav mig möjlighet att leva ut mina aversioner mot härskartekniker på ett alldeles ypperligt sätt. Om jag säger att det inte är okej att någon avbryter någon annan, då måste alla lyssna på mig. Jag kan inte beskriva med ord hur förbannad jag blir på människor som genom förlöjliganden och allmänna guturala ljud försöker störa ett demokratiskt möte. Inte under mitt ordförandeskap i alla fall.

Nåväl, sen hade vi ju fest också. Jag satt vid latinamerikabordet, bredvid våra besökare från demokratiutbytet med Guatemala och några lokala chilenska miljöpartister från Gävle. Det var jätteroligt att spendera middagen med att prata spanska med mina vänner från seminarierna jag höll i Guatemala. Därefter roade jag mig med att diskutera miljöpartiets inställning till socialdemokraterna med Dan Lundqvist, sossarnas spion på plats.

Det politiska kommentarerna efter årets kongress prickar som vanligt helt fel. Förr om åren har dagstidningarnas politiska analytiker skrivit sina kommentarer från redaktionen och struntat i att bege sig till miljöpartiets kongresser. Men i år har de flesta skribenter befunnit sig på plats. Trots detta faktum träffar analyserna sällan rätt.

Mats Carlbom menar bland annat i dagens DN att Ewa Larsson röstats ur partistyrelsen p g a "patriarkala strukturer" och att därför får kongressen ur ett könsmaktsperspektiv: icke godkänt.

Jag förundras över hur Carlbom köper Ewa Larssons resonemang utan egen reflektion. Måste man vara patriark för att inte välja in en kvinna i PS? Och varför är det just en person som måste vara feminismens representant i en styrelse? Jag tycker det är tråkigt att Carlbom inte gick längre i sin analys för att se den mer mångfacetterade bilden av vår kongress och vad som kom av den.


Göran Eriksson gör sig rolig i dagens Svenska Dagbladet över valresultaten i partisekreterarvalet på ett sätt som snarare liknar fotbollsreferat. Men vad gör man inte för att göra politik mer lättillgängligt i dagens samhälle. Sedan fortsätter Eriksson med att besluten om att fortsätta EU-motståndet och att bibehålla medborgarlönen som att "fundisarna inte vill solka den gröna läran med samarbete och kompromisser". För sisådär 20 år sedan fanns det folk som gillade att kalla sig "fundisar" respektive "realosar" i partiet. Eriksson verkar inte riktigt hänga med i partiernas utvecklingen då den uppdelningen inte längre existerar i miljöpartiet. Eriksson tror säkert att han är påfundig när han beskriver miljöpartiets politik som den "gröna läran". Men det faller platt när både högern och vänstern vet att miljöpartiets visioner och idéer fortsätter fräscha upp och utmana den politiska agendan.

Killar som sminkar sig

Kvart över tio ikväll tog jag en fullpackad tunnelbana från Stadion. Jag hamnade framför ett killgäng som var på väg in till stan och festa. Säkert förstaårsstudenter på Stockholms universitet som förfestat på Lappis och nu ville ut och göra stan. Inget nytt under solen. Men mitt intresse väcktes när jag såg Lappiskille #1 med slingat och blonderat hår diskret skicka något som liknade en spruta till Lappiskille #2 med inte så slingat hår framför honom. Sedan började lappiskille #1 ta fram en egen liten genomskinlig sak.

Mitt intresse var mycket stort vid det här laget. Skulle de skjuta upp på tunnelbanan framför folk? Eller vad? Jag ansträngde mig för att ge sken av tunnelbanefärdslikgiltighet för att få veta.

Sedan börjar till min stora förvåning lappiskille #1 spruta parfym på handled och hals. Och det var bara jag som, i mitt huvud, kokat ihop att det skulle vara knark. Lappiskille #2 följde tätt efter med att istället dutta parfym från sin smala parfymglastub på handled och i halsen. Det fick mig att småle av lycka. Könsroller på nedmontering.

Och på tal om könsroller. Min killkompis och jag träffades för att gå ut för ett tag sedan. Han kom från gymmet och hade precis piffat sig. Jag låg dubbelvikt av skratt när han beskrev övriga mäns reaktion när han började plocka fram foundation och puder. Då var reaktionerna relativt ljumma. Därefter mascara och kajal. Då började reaktionerna bli mer påtagbara. När han sedan avslutade med genomskinlig läppglans hade hans beteende gått från något exotiskt till något oförklarbart för de uppbiffade gymkillarna.

Det är nu det händer. Det är nu man kan märka det överallt. Det är börjar bli socialt accepterat med killar som sminkar sig. Och då pratar vi om killar av alla sexualiteter. Det är okej att bry sig om sitt utseende och vara straight. Könsrollerna kan börja gråta nu. För de är på väg bort. Och därmed basta.

Frihet i vita hörlurar

Är det här definitionen av verkligheten?

sitta på en buss, stanna för avstigande och titta på påstigande
jag hör hennes musik fyra säten ifrån mig
vita hörlurar
madonna sjunger om att vara oskuld
hon mimar
hon vill sjunga med
men mimar bara
jag vill höra henne sjunga
men hon mimar bara

Är frihet en Ipod?
Så jag frågar världen:

vad är skuld och vad är skam
är jag skyldig dig ett ursäkt för min närvaro
och ska jag skämmas om jag inte passar in

skammen är fästingar på själen
skulden är stenar vi bär åt andra

bland mina gatuljus och trädtoppar ryms ingen skuld eller skam
där ryms bara jag och tillhörande drömmarna
och kanske också vita hörlurar

En annan definition av verkligheten