Jag, en kälkborgare?

En gång i tiden valde jag mellan Grön Ungdom och Ung Vänster som engagemangspunkt. Jag lockades av båda ungdomsförbundens systemkritik, deras irriterande höga röst om att någonting är fel i samhällssystemet när klyftorna ökar mellan människor. På Ung Vänsters informationsblad förstod jag att klasskampen var central, medan på Grön Ungdoms dito förstod jag att de såg på världen ur ett helhetsperspektiv som inget annat politiskt parti hade insett. Vänsterns retorik och konkreta politik var förlegad, den hade inte frigjort sig från det Kommunistiska manifestets teser om ekonomins herravälde över naturens resurser.

Häromdagen berättade en kompis att han som han uttryckte det "äntligen lämnat vänsterpartiet". Jag undrade om det var så att han lämnat vänstern för att gå mer mot höger eller om det var så att han övergett dem för att de förlorat sitt vänsterperspektiv. Jag misstänkte det senare, vilket visade sig vara sant. Han kallade Vänsterpartiet för ett "förbannat högerparti". Jag frågade honom i vilka frågor som jag är besviken på vänsterpartiet; vilka frågor som de blivit höger och "ovänster" i. Han svarade att det var ointressant och att ett vänsterparti bör vara oberoende och fokusera på de grundläggande problemen i klassamhället. En talande slutsats om vänsterns utveckling i dagens Sverige. Istället för att ägna sig åt konkret politiskt arbete på kommun-, landstings- och riksdagsnivå, bör vänsterpolitikerna ånga på med klyschor om att "en annan värld är möjlig". Sedan retade han mig för att vara "kälkborgare".

Revolutionsromantiserandet är inte bara passé, det är en direkt form av självmord för en rörelse som säger sig kämpa för rättvisa och solidaritet. Egalité, fraternité et liberté - ord från en svunnen tid, placerade i ett kontemporärt sammanhang där de blir oöversättbara; ergo lost in translation.

Vi lever i en värld där kapitalet är globaliserat och där Sverige står dövstumt inför en striden om dåtida värderingar, applicerade på ett världsomspännande problem med resursfördelningen, brott mot mänskliga rättigheter och miljöförstöringar.

1960 fattades det ett beslut i dåvarande Sovjetunionen att använda vattnet från Aralsjön, världens då fjärde största insjö, till att främja bomullsodlingarna i området. Idag beräknar uzbekiska ekologer att Aralsjön är borta år 2015 om ingenting görs.

2002 kämpade Miljöpartiet för att ett torskfiskestopp skulle införas i Östersjön. EU-kommissionen förbjöd Sverige att införa ett helt torskfiskestopp eftersom det stred mot EU:s stadgar om ickediskriminering av näringslivsverksamhet inom unionen.

Både i en marknadsekonomi och i en planekonomi delas alltså värderingar. Värderingar om vilka som står över andra sådana. Naturens och djurens intressen kommer i andra hand och vi människor är för dumma att förstå att det är vår framtid som står på spel. Rent vatten, mat på bordet och luft att andas. Det borde vara högst prioriterat. Men så fungerar det varken i dagens marknadsekonomi eller kommunisternas planekonomi.

Imorgon demonstrerar vänstern bättre arbetsvillkor. Det verkar som att det inte går att väcka vänstern ur sitt revolutionsromantiserande status quo, som varit densamma sedan industrialismens tidsålder.

Men det är inte bara vänstern som lider av industrialiseringsålderskomplex. Den borgerliga alliansien lider i princip av postmodernistisk relationsångest i sin nya sammanslutning. Det finns idag ingenting som sammanbinder partierna i två olika block. Världen förändrades under 1900-talet, men det verkar som att det inte var något som borgerligheten hängde med på. Vi står idag inför problem med miljöförstöring, kvinnoförtryck, ohälsa i form av utbrändhet hos många svenskar och många andra övergripande frågor som spränger höger-vänsterskalan. Men det verkar inget av blocken fatta. Till och med Centerpartiet som på 1970-talet banbrytande började föra miljöpolitik vill idag cementera sig i en verklighet som mer passar mitten av 1800-talets verklighet. Blockindelningen av den svenska politiska kartan är förödande för en progressiv politisk utveckling av landet.

Kvinnoförbund and the city

Det kollektiva handlandet är grundelementet i motmakten.
Man kunde för enkelhetens skull säga att det är motmakten.
Thomas Mathiesen

Gröna Kvinnor är på gång i miljöpartiet. Ett kvinnoförbund vill startas för att kunna vara en maktfaktor i partiet. Jag var själv med och i starten av förbundet i höstas, mest av nyfikenhet inför den särorganisatoriska tanken och att verkligen kunna diskutera feminism utan att behöva försvara sig från anklagelser om att vara "manshatare".

Men så förändrades tiderna. Jag slutade vara engagerad i förbundet. Inte för att jag inte tror på särorganisering. Jag tror att det är en av de största politiska motkrafterna som kvinnliga feminister kan använda. Det sticker i ögonen på männen att det finns forum där de inte är välkomna. Där de inte kan sätta agendan. Problemet är att ett kvinnoförbund bygger på samma maktstrukturer som ett parti. En patriarkal organisationsstruktur som går ut på att centralisera makten.

Miljöpartiet har dock till skillnad från övriga partier gått i bräschen här för ett annat sätt, eftersom vi har två språkrör, ett manligt och ett kvinnligt.

Kvinnor har sedan tidernas ursprung definierats som ett objekt och med biologiska förklaringar om vår, enligt män, oförmåga att idrotta, lösa matematiska problem och sköta affärer. Simone de Beauvoir i Det andra könet uttryckte det på följande sätt:

Det som utmärker kvinnans ställning är att hon, vilken liksom varje mänsklig varelse äger en självständig frihet, upptäcker sig själv och väljer sig själv i en egen värld, där männen tvingar henne att ta på sig rollen som den Andra. [...] Kvinnans drama är denna konflikt mellan det fundamentala krav vilket framställs av varje subjekt,l som definierar sig själv som essentiellt, samt de krav, som framväxer ur själva hennes situation, vilken kommer henne att framstå som ickeväsentlig.

Nåväl. Jag har därför bestämt mig för att återstarta mitt intitativ från i höstas där jag lanserade idén om ett Grönt radikalt feministiskt nätverk i miljöpartiet. Det behövs i dagens samhälle en organisationsstruktur som motsvarar de behov och det engagemang som brinner i folks hjärtan. Min grundläggande inställning är att all typ av samlande feministiska krafter är ett måste och av stort behov i dagens ojämställda samhälle.

Miljöpartiets kongress startar nästa vecka i Gävle. Det blir fyra dagar av debatt om det nya partiprogrammet. Val av språkrör och partistyrelse. Men även ett ställningstagande i frågan om Miljöpartiet ska ha ett kvinnoförbund. Oavsett hur frågan avgörs måste feminismen bli högprioritet i partiet och dess praktiska arbete. Inte bara för att lyckas i valet, utan också för att inte sälla sig till de andra partiernas devis om "mycket snack, men liten verkstad". Min ambition är att det ska bli tvärtom.

Mera pusstopp till folket

Idag fick lesbiska par ett okej från Svea Hovrätt att pussas på krogen. Helt plötsligt förflyttades jag till 1912 och kampen för kvinnors rösträtt. Suffragetterna och kvinnogrupper som kämpade för en grundläggande rättighet i en demokrati. En alldeles utmärkt film från HBO kom ut förra året om just hur kampen för kvinnors rösträtt gick till i USA. Iron Jawed Angels som den dåvarande presidenten kallade dem.

Men åter till pussandet. En mänsklig rättighet. (Förutom på vårkanten när man som singel förbannar pussande par upptagna i nyförälskelsens berusning.) Men seriöst. Vad löjligt. Så förbannat löjligt att få ett O K E J från en hovrätt att få pussas. För några år sedan målade en konstnär dit pusstopp istället för busstopp på marken utanför ingången till Arlanda flygplats. Det känns som att det behövs mer pusstopp i världen idag.

Antifeministernas egna värld

Aftonbladet har fått en ny krönikör: EvaEmma Andersson, 20 år och arg. På frågan om hon är feminist säger hon:

-Nej. Man ska inte skilja sig ur mängden och göra sig till ett offer, man ska inte kämpa för någons lika rättigheter utan allas.

Och så har vi här återigen en tjej som gått på myten om att feminism är för några få och inte för alla. Liksom i Antifeministiska samfundet där Erik förklarar deras tes om "för jämställdhet, emot feminism med" att feminister inte kämpar för jämställdhet utan bara för kvinnor även om det sker på männens bekostnad. Myter, demonisering och rent skitsnack präglar fortfarande begreppet feminism.

EvaEmma förklarar vidare i intervjun i Aftonbladet att hon tänker skriva om bl a feminism. Vi har alltså kvinnor som engagerar sig i den feministiska frågan men fortfarande inte förstår eller vill förstå könsmaktsordningen på djupet. Det är som en överlevnadsinstinkt kan jag tänka mig. Hur jävla kul är det att hela tiden vara medveten om att man som kvinna jämt är i underläge, på bussen, på jobbet, i skolan och i hemmet. Det är inte kul. I The Matrix säger filmens Judas Cypher att ignorance is bliss. Jag håller med. Men jag vägrar att tillämpa den devisen. Hur smärtsam än verkligheten faktiskt är. Hur ska vi annars kunna förändra världen? Hur ska vi annars få lika rättigheter för kvinnor?

Människor som säger att feminism är emot män och för kvinnors förtryck av män vill definiera om verkligheten. De vill sätta den agendan som de finner sig tryggast i. Verkligheten kommer dock att komma ikapp. I valet kan ett feministiskt parti komma att ta plats i riksdagen. Verkligheten är här med större kraft än vi vill inse. Jag ser däremot fram emot EvaEmmas krönikör.

Pamela Anderssons rättvisepatos

Pamela Andersson, vem är det? Utviksbrud, stora rattar och blondin. Ja, jag var säkert lika fördomsfull som alla andra. Men för ett tag sedan började jag uppmärksamma Pamelas engagemang i djurrättsfrågor som verkade ha sitt ursprung i ett genuint intresse. I höstas läste jag sedermera att hon driver en skola i Guatemala som ger fattiga barn en chans att utbilda sig. Baben är for real, tänkte jag.

Jennifer Lopez och P Diddy är idioter som bär päls. Detta säger Pamela Andersson i sin kolumn i PETA:s tidning. Jag säger bara så här: kör hårt bruden. Använd din rättvisepatos, ditt utseende och ditt kändisskap för att få världen att fatta hur groteskt det är att köpa och använda päls.

Vad transklädda kardinaler vill

Vit rök ur en skorsten. Så har världen fått en ny påve. Vi har fått en ny påve. Det är uppenbarligen väldigt viktigt vem som blir påve. Någon måste ju fylla Johannes Paulus II skor på ett adekvat sätt. Den nye, Ratzinger, som vill heta Benedictus XVI sägs vara liberal och konservativ. Liberal därför att han kritiserat korruption och pedofilskandaler inom den katolska kyrkan. Konservativ därför att han så sent som i somras konstatera att feminismen är en hot mot familjen. På TV4:s nyheter menade en katolsk präst att namnvalet har stor betydelse, eftersom den tydliggör vilka ambitioner man kommer att ha som påve. Att ta namnet Benedictus XVI innebär således att ur Benedictus XV bok. Vem nu denne var framgår av bl a av NE.se:

Benedictus XV, eg. Giacomo della Chiesa, 1854-1922, påve från 1914. B:s påvetid sammanföll till stor del med första världskriget. Han förhöll sig strikt neutral till de krigförande staterna och sökte aktivt efter möjligheter att mäkla fred.

Okej, fredspåve och antipeddopåve. Jaha, men mer då? Av världens andliga ledare för de stora kyrkorna är antalet kvinnor noll. Noll. Och att se bilderna från Vatikanen där alla kardinaler samlats för att elda svart och vit rök i någorlunda rätt ordningen påminde mig om synen när EU:s utrikesministrar träffas för foto-ops. Män, män, män, män. Ja, givetvis gamla män ska tilläggas. Denna gången var dock dessa kardinalers kläder lite mer transinspirerat, snarare än black suit and tie.

Men även om kardinalernas outfit är transinspirerat så kan man ju fråga sig vilken linje Benedictus XVI kommer att driva i fråga om preventivmedel, skilsmässa och homosexualitet. En enkel gissning: sätt "anti" före de tre nämnda så får vi svaret.

Min vän Victor Bernhardtz som för RFSU:s räkning var på Aidskonferensen i Bangkok menar att det behövs fler unga politiska opinionsbildare som är bäst på att driva de mest kontroversiella sexualpolitiska frågorna. Nu har världen fått en 78-årig man som i form av en av världens största makthavare i denna fråga kommer att driva en fruktansvärt reaktionär sexualpolitik som kommer att leda till miljontals illegala aborter och miljontals kvinnors död och inte minst aidsepidemins fortsatta spridning och tagande av miljoner liv.

Ett nytt kapitel i livets bok

Alla historier har ett slut, liksom i detta fallet. På Grön Ungdoms årsmöte i helgen avtackades jag och två nya språkrör valdes, Elina Åberg och Alexander Chamberland.

Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan: "Hur känns det nu?"

Hur svarar man på något sådant? Hur sammanfattar man fyra år i en mening som ett sanningsenligt svar till en omtänksam fråga? Jag vet inte. Jag vet absolut inte. Att sammanfatta fyra år där jag kanske har vuxit 20 år som människa går inte att koncentrera i en mening.

I slutet av mitt sista tal som språkrör kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna. det. Någonstans här brast det:

Det var fyra år sedan jag stod här på Hvitfeldtska gymnasiet och höll mitt första tal som språkrör för Grön Ungdom. Och som om ödet hade någon bakomliggande tanke står jag här idag igen på samma plats för att avsluta det jag påbörjade för fyra år sedan. Jag står inför er alla med stor vördnad och melankoli. Jag ska lämna över någonting som jag har älskat att göra i fyra år, och till vissa delar hatat ska erkännas. Men jag gör det med stor tillförlit till alla duktiga och kunniga kandidater som aspirerar på att bli nästa språkrör för förbundet. Cirkeln är nu sluten. Det är dags för mig att säga hej då.

Jag önskar Elina och Alex den allra största välgången med uppdraget som språkrör för Grön Ungdom. Det är en fantastisk position att föra ut grön politik från.

Nu startar ett nytt kapitel i livets bok. Nya utmaningar och nya möjligheter. Eller som en vän sa till mig i helgen där han citerade Oscar Wilde:

We are all in the gutter, but some of us are looking at the stars.

Lägga ner ungdomsförbunden?

Idag skriver Anders Isaksson på DN:s ledarsida att ungdomsförbundens tid som folkrörelse är förbi. Ja, den är lika mycket förbi som okreativa förslag som att lägga ner ungdomsförbunden.

Isaksson skriver att idag går skattebetalarnas pengar till att finansiera fraktionsstrider inom ungdomsförbunden. Jag kan ge Isaksson rätt på en punkt som han säkert inte själv verkar ha förstått, att ungdomsförbundens medlemsbaserade statsbidrag leder till ett onödigt fuskande och felfokusering av verksamheten.

Ungdomsförbunden behöver lägga ner den kvasiverksamhet som försegår när den för en egen politik gentemot sina moderpartier. Istället för att driva på ungdomars visioner och fräscha samhällsförbättrande idéer agerar förbunden istället radikala alibin och plantskolor för sina partier. Det som krävs är att göra ungdomarna till riktiga makthavare inom sina partier. Avskaffa de egna idéprogrammen och lägg istället ner de medlemsbaserade bidragen.

Jag gick med i Grön Ungdom därför att de tog sina medlemmar på allvar och inte hade ett eget idéprogram att bråka kring och leka politik.

Om ungdomsförbundens finansiering istället kom från mandatbaserade bidrag skulle deras energi istället behöva riktas mot moderpartiets politik och bästa. Och vid en sänkt rösträttsålder till 16 år skulle ungdomsförbundens roll öka markant. Det handlar om att våga ge över makt och ansvar till ungdomar. Det handlar om att sluta förenkla ungdomar till kapitalstarka konsumenter och därmed idiotförklara deras förmåga och kapacitet att förstå samhället och kräva mer visioner och demokrati i Sverige.

Men män som Anders Isaksson tycker säkert att det är tryggast att slentrianmässigt säga att ungdomsförbundens tid är förbi. Jag tror att han kan få rätt om vi låter honom få rätt. Men om vi väljer att vägra Anders Isaksson har rätt kan ungdomars engagemang och visioner få en betydande och avgörande roll för demokratins utveckling i Sverige.

Premature festivalyra

Isn't strange really. How something so beautiful on the outside, can depict the inside as well. Lauryn Hill is coming to Stockholm Jazz festival. I have to be there, it's as simple as that.

Tambien mi cantanta favorita va a venir al festival de música en Hultsfred. Y yo que pensé que por fin iba escapar otra vuelta por alla. He ido los ocho ultimos años. Pensé que ya basta. Ya estoy vieja. Pero si Ani DiFranco va a llegar, la tengo que ver.

5 dagar kvar

Jag skulle kunna säga att jag är en sucker för filmer där tjejer kämpar sig till toppen. Och att det skulle vara sant. Men Million Dollar Baby är så mycket mer än ett feministiskt ställningstagande. Den är en hyllning till den humanistiska strebern som vägrar sluta drömma trots alla motgångar.

Igår när jag var i Lund på Grön Ungdom Skånes uppstartande då en tjej frågade mig vilken var min största lärdom från åren som språkrör. Jag svarade att de fyra åren jag varit språkrör har varit bland mina livs största utmaningar - himmel och helvete, om man så vill uttrycka sig. Men att jag skulle aldrig byta bort den här utmaningen för någonting.

I Million Dollar Baby brinner Maggie för boxning. Det är hennes liv. Hon är white-trash kvinnan utan vänner, utan utbildning, utan egentligen någonting förutom sin dröm och sin passion. Och trots motgångar, trots att ingen tror på henne, fortsätter hon drömma. Det är oerhört inspirerande att se hennes till synes fruktlösa och idoga försök att komma in i den manligt dominerade sporten boxning. Hon skulle aldrig byta bort alla vemödor och motgångar mot någonting mer lättillgängligt. Maggie är inte bara kvinna som försöker kämpa sig fram i en manligt dominerad värld, hon är också ensam och utan hjälp och stöd från någon annan. Ett starkt porträtt av en kvinna som kämpar och drömmer och inte slutar kämpa och drömma.

5 dagar kvar. Sen är det slut på språkrörandet. Jag valdes till språkrör år 2001 på vårt årsmöte på Hvitfeldtska gymnasiet skolan som bara tre månader senare blev platsen för en av vår tids största övergrepp på våra grundläggande fri- och rättigheter. Nu är årsmötet återigen på Hvtifeldtska gymnasiet. Cirkeln är sluten.

Fyra år har gått som har förändrat mig för evigt. Ångra inte saker som man sagt eller gjort. Att lära sig av sina misstag, men att inte låta inte vad andra säger och tycker äta upp dig inifrån. Och med drömmar och drivkraft kan man göra saker som man egentligen trodde var omöjliga. Att faktiskt tro på att vem som helst kan bli en million dollar baby.

Maskeringsförbudet encore

Thomas Bodström prövar nu ett nytt förslag med att införa maskeringsförbud i Sverige. Efter den totala sågningen från Lagrådet och JO har nu justitiedepartementet svettats över att lägga ett nytt förslag till riksdagen.

Men sanningen är den att det är i praktiken inget nytt förslag.

Det är fortfarande en av de största förslagen till inskränkningarna i vår demonstrations-, yttrande- och mötesfrihet.

Socialdemokraternas förslag till maskeringsförbud från i höstas innehålla breda och otydliga skrivning om vad som skulle definieras som en folksamling och vad som skulle anses som "maskering".

I dagsläget säger Thomas Bodström att det ska i det nya förslaget finnas undantag för förföljda kvinnor som av religiösa skäl väljer att maskera sig. Det ter sig juridiskt skrattretande minst sagt. Hur ska poliser i ett trängt läge kunna bedöma detta? Vad händer med rättsstatens princip om individuell prövning? Risken är att det blir precis som under händelserna i Göteborg då tusentals människor frihetsberövades enligt 13 § polislagen utan att vara misstänkta för brott, en flagrant kränkning av artikel 5 om rätten till personlig frihet och säkerhet i Europakonventionen.

Den felande länken i Thomas Bodströms försvarstal för maskeringsförbud är att den enbart är motiverad av en extraordinär händelse: det som hände i Göteborg 2001. Och i den analysen tar inte socialdemokraterna med vilket ansvar polisen hade för att 650 personer på Hvitfeldtska gymnasiet frihetsberövades utan adekvat misstanke om brott eller att ordningsmakten för första gången sedan 1931 i Ådalen sköt mot demonstranter och nästan dödade en demonstrant.

Svensk rättssäkerhet är i stor fara. Risken är idag överhängande att socialdemokraterna tillsammans med moderaterna och folkpartiet röstar igenom en av de största inskränkning av våra grundläggande fri- och rättigheter.

En vårtatuering kanske?

För ett år sedan gjorde jag en tatuering runt min handled. Nu när knopparna dyker upp på träden och jag inte längre går och huttrar med axlarna vid öronen börjar jag bli sugen på en tattis till. Mest för att jag spanat in bonji-tecken, en typ av sanskrit, som jag tycker är oerhört vackert.

Bonjitecknen dök för första gången upp för mig i mangafilmen Nausicaä of The Valley of Wind. En fantastisk film från 1984 om framtiden efter att världen förstörts av krig och miljöförstöring och hur en tjej räddar världen från att gå under.

Det här tecknet betyder uppfylld av kärlek. Kanske det kanske.

Min vegetariska favoritkrönikör

En av mina absoluta favoritkrönikörer är Nima Daryamadj som skriver titt som tätt i Stockholm City. Imorse gjorde Nima reklam för en vegetarisk dag och avväpnade alla dåliga argument för att försvara djurätande. På självaste kvinnodagen skrev Nima om hur världen skulle se ut om män hade mens. Han menar att det borde ju vara männen skulle ha mens:

Tjejer, förbanna inte er mens. Jag byter gärna. Det var nog meningen att vi killar skulle ha mens från början, men något blev fel på skapelsedagen. Det hörs på namnet: det heter ju ”mäns”.

Sedan fortsätter han att beskriva hur killarna skulle bete sig:

Killar, hur tufft vore det inte att blöda ur baguetten varje månad? Ni hör hur macho det låter. ”Shit vad jag blödde i går” säger man till polarna med nonchalant grabbig självsäkerhet. Man skulle kunna jämföra i omklädningsrummet och tävla. Flest deciliter vinner. Lite som reklamfilmen där grabbarna öppnade ölflaskor med ögonlocken.

Och sedan till hur bindor och tamponger för män skulle fungera:

Om män hade mens skulle vi slippa all irriterande reklam för bindor. Världen skulle bli en bättre plats. Till att börja med skulle bindorna inte vara mesigt millimeterstunna. För blödande ballar skulle det krävas rejäla bindor.

De skulle inte ha namn som Ob Flöör, eller vara förpackade i små rosa askar med blommor på. O nej, det skulle bli slut på hyckleri och skräck för kroppsvätskor. Inga rosa och blåa vätskor här dammit! Blodrött ska det va!

Vi snackar Blood bath 2000 med metalltryck på förpackningen. Lite krom, F-16 och Harley över det hela. Eller Bad Blood Mach 3 Turbo, ”with next generation triple wing system, the most technologically advanced sucking system in the world”.

Ojoj, vad bra det är. Fler mellanösternmän som promotar vegetarianism och vågar göra en Egalias döttrar av mens.

Må bästa kvinna vinna

Igår kom det så. Feministpartiet som dementerats, återupplivats och till slut verkar finnas. Feministiskt Initiativ ska det heta.

Och jag välkomnar dem verkligen till den politiska arenan. Speciellt efter Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts session på Agenda i söndags kände jag en smått akut desperations känsla inför att det vankas valrörelse med Perssons och Reinfeldts gamla vanliga och inte minst steriliserande tugg om skattesatser. Reinfeldt satte på sig den där den överlägsna och självbelåtna ansiktsuttrycket när han tyckte att han hade sagt något bra och kände att regeringsmakten kommit honom ett steg närmare.

Huamej, rädda mig från detta. Men så kom ju FI.

Jag är glad över dessa vänsterbrudar gör feminismen till en brännhet fråga inför valet och definitivt ett av valets viktigaste frågor. De här valet är de en murbräcka för hållbarhetsfrågorna.

Ni vet, alla de där frågorna som berör allt i vår vardag och miljö men som inte Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt varken orkar eller vågar ta upp eftersom det skulle gå på tvärs med deras tro på att alla problem kan lösas i en debatt om tillväxten ska öka med si eller så många procent. Jag pratar om diskriminering p g a kön, etnicitet, ålder, sexualitet, funktionshinder, klimatproblemen och centraliseringen av makten.

Men det är ju också så att jag inte själv skulle välja ett feministparti. För att det är ju inte riktigt så enkelt. Som medborgare i en representativ demokrati vill jag vara någorlunda säker på hur mina politiker kommer att rösta, jag vill dessutom kunna utkräva ansvar. Kalla mig formalist, men jag tror på demokratins grundvalar. Partiet har i dagsläget ingen struktur, ingen linje i någon politisk fråga, bara en viljeförklaring att avskaffa patriarkatet.

Men cheesus, vem vill inte det. Vi måste bara göra det på bästa sättet.

Nej, jag tror faktiskt att det här partiet kommer att utvecklas precis som det presenterades på presskonferensen. Mycket snack och liten verkstad.

Men jag tar initiativet på största allvar. Jag ser fram emot debatter i valrörelsen inför nästkommande års val. För jag är också feminist, förbannad och frustrerad. Jag vill också att något händer nu.

if my life were a movie
i would light a cigarette
and the smoke would curl
around my face
everything i do would be interesting
i'd play the good
guy
in every scene
but i always feel i have to
take a stand
and
there's always someone on hand
to hate me for standing there
i always feel
i have to open my mouth
and every time i do
i offend someone
somewhere

Precis som Ani Difranco ser jag hindren, men precis som henne så hindrar det inte heller mig att se målet.

Må bästa kvinna vinna.

Skvaller från partihögkvarteret

Det finns ett några vitala saker som får oss politiker att överleva vår stressade tillvaro. När den vänstra hjärnhalvan jämnt går på högvarv är därför skvaller en av de bästa diskussionsämnena för att koppla av någon minut. Och i politiken finns det alldeles för mycket skvaller egentligen. Alla känner alla och det bästa är att historierna som dras om varandras vedermödor och pinsamheter oftast inte behöver någon kryddning alls.

Vilken vecka det har varit. Budgetförhandlingarna är i fullgång och alla på riksdagskansliet har fullt sjå med att mota journalister och att dechiffrera bud och lägga bud. Vår pressekretare berättade att när Göran Persson ringde för att få tag på Peter hade hon inte fattat att det var statsministern. Hon trodde att mannen i luren presenterat sig som "Göran Forssmed" som vill prata med Peter. Göran hade försökt ringa till Peters mobil, men den var avstängd och därför frågade han vår pressekretare om Peters hemnummer. Pressekreteraren, som trodde att hon pratade med någon snubbe som heter Göran Forssmed, förklarade snabbt och instinktivt att hon inte hade Peters nummer och att hon skulle hälsa att "Göran Forssmed" ringt. Då harklade Göran och sa att han faktiskt hette Göran Persson. Hysteriskt.

Och det var väl ingen som missade aprilskämtet i DN? Det skulle införas en höjd energiskatt i Skåne som straff för utebliven spritskatt, därför att alla drar till billiga Danmark och köper sprit istället för att sponsra Systembolaget. Enligt förslaget ska den som deklarerat sig som nykterist men som ändå påträffas med 0,2 promille i blodet får böta 1 000 kronor för el-onykterhet. Vid 0,5 promille, el-fylleri, fördubblas böterna till 2 000 kronor.

Detta föranledde Lennart Olsen, vår politiskt sakkunnige på finansdepartementet, att skriva ett mejl till ansvarige statssekreterare Sten Olsson som artikeln refererar till:

Sten
Har med intresse tagit del av ditt förslag i dagens DN om höjd energiskatt i Skåne som straff för utebliven spritskatt. Det är glädjande att finna ett sådant rättvisepatos hos en av regeringens ledande statssekreterare.

Vi har vid förnyad genomgång av stor delning inte kunnat finna förslaget. Kanske finns det i någon kompletterande delning som vi missat? Som framgår av DN-artikeln är dock miljöpartiets budgetförhandlare redo att pröva förslaget i positiv anda. För detta önskar vi ~dock kompletterande information.
- I förslaget nämns endast Skåne. Det finns dock även kommuner utanför Skåne som har direkta färjeförbindelser till länder med lägre alkoholskatter, t.ex. Varberg, Göteborg och Karlskrona. Är regeringen beredd att även låta dessa kommuner omfattas av den höjda energiskatten?

- Av artikeln framgår inte klart vilka som skall beröras av den höjda energiskatten. Eftersom vi i miljöpartiet som bekant särskilt värnar om industrins internationella konkurrenskraft, anser vi att någon form av undantag eller begränsningsregel för industrin bör övervägas. Kan punktskatteenheten föreslå utformning av en sådan?

- Hur stort beräknas skattebortfallet bli för nykterister som lämnar in sanningsförsäkran?

- Hur stora administrativa resurser är regeringen beredd att tillföra berörda myndigheter för en adekvat kontroll? Vi ser här vissa problem med budgeteringsmarginalen i rådande budgetläge. Kan man överväga en teknisk justering av utgiftstaket med tanke på att reformen bör bli minst saldoneutral för den offentliga sektorn? Det vore intressant att höra budgetavdelningens bedömning av denna fråga?

Då vi utgår från att regeringen kommer att lyfta denna fråga under dagens budgetförhandlingar, vore det bra med ett svar under dagen.

Den 1 april 2005

Lennart Olsen

Aprilskämt blir inte bättre än så här. Och för oss politiker är detta förstaklassig humor.

Ny bloggadress

OBS! I framtiden publiceras alla mina bloggposter på följande adress. Tyvärr går det inte längre att läsa posterna på blogspotadressen zaidac.blogspot.com längre.

Scan och Bregott sitter i samma båt

Rassereklam från Scan eller verklighetsfrånvänd reklam från Bregott. Någon som känner igen? Scan försöker nu kränga köttslamsor genom att porträttera japanska pappor som samurajer som strimlar bambustänger och vattenmeloner till vardags. Det tog ett bra tag in på reklamen och efter ett antal samurajhalverade bambustänger framgick det att Scans bild av japanska familjer är en far som sitter i full samurajmundering vid middagsbordet med sina två barn och förklarar att han inte orkar samurajslamsa sönder mer saker och istället serverade Scans fantastiska färdigt slamsade kött. Herregud. En mer inskränkt, fördomsfull och dömande reklam av ett helt folk får man ju leta efter. Tack och lov handlar jag aldrig kött och behöver inte känna att jag sponsrat den fruktansvärt rasistiska reklamen.

Och Bregott tutar på med sin sedvanliga verklighetsfrånvända reklam där kossorna snackar semester och fika på eviga sommarängen. Det jag undrar är om folk verkligen går på att det är så här det ser ut i "Bregottfabriken"? Vilka vet att "Bregottfabriken" i själva verket består av mjölk från kossor som knappt får se solljuset och som står inlåsta i ett bås det mesta av sitt korta liv innan de blir Scans köttslamsor eller våra Gucciväskor eller Jimmy Choo-skor? Men det kanske vi inte orkar tänka på. Blålögnen som serveras till svenska folket i våra teveburkar om kossornas lyckliga liv i "Bregottfabriken" får min mage att vända på sig.

Men det kanske inte är bildmässigt att visa kossor som är fullpumpade av hormoner och juvrar så stora att de behöva hållare för att inte de ska släpa i marken, allt för att öka profiten per kossa och i slutändan håva in hårdvalutan.

I veckan fick jag en inbjudan till fest som herrtidningen Moore arrade på utestället Buddha i Stockholm. Inbjudan som av någon outgrundliga anledning damp ner i min mejlbox illustrerades av en skinnsmal tjej i 15 centimeters klackar hällandes skumpa över sina XXXL tuttar. Jag blev verkligen jättesugen på att gå dit. Jätte. Det är så uttjatat att köra den här pseudo-utlösningssymboliken. Men det kanske inte blir gammalt eftersom vi lever i ett patriarkat. Jag är dock tacksam för att den damp ner i min mejl, det är bra att veta hur en av Sveriges mest manschauvistiska tidningar marknadsför sig.

Moralkakan i denna bloggpost blir sedermera att se reklamen för vad den är. En fabrikation av hur marknaden vill att vi ska tänka, känna och tråna efter. Jag tror inte på att efterfrågan skapas enbart av konsumenter. Storbolagens spindoctors hittar på en massa crap som vi som konsumenter ska se som den nya "måste ha" produkten. Och vi sitter här på pottan med vår 40-timmarsvecka och tycker det är superskönt att piffa till våra liv med någon ny produkt. Jag säger inte att jag inte faller dit. Absolut inte. Men det kommer aldrig komma en jävla Scanbit in i mitt hem, den saken är säker.